omkom. Denna kärlekshistoria omnämnes af flera forntida skalder, men är fullständigast återgifven i ett litet epos af den alexandrinske skalden Musaios (Musæus), i 6:e årh. e. Kr., hvilket gifvit stoff till en ballad af Schiller. A. M. A. Herodas. Se Herondas. Herodes, konung öfver Judéen. Se Herodianska dynastien. Herodes (fullst. Claudius Tiberius Atticus H., vanligen kallad H. Atticus), grekisk talare, f. i början af 2:a årh. e. Kr. i Marathon i Attika, d. 177, tillhörde en genom börd och rikedom framstående familj. Han egnade sig tidigt åt talarkonsten och beklädde flera statsämbeten i Aten och Rom, där han äfven var lärare åt Lucius Verus och Marcus Aurelius, adoptivsöner till Antoninus Pius, under hvilkens regering han erhöll konsulatet (143 e. Kr.). Kort därefter drog han sig tillbaka till privatlifvet för att ostörd egna sig åt sina studier. Sin omätliga rikedom använde han mestadels till allmännyttiga ändamål och i synnerhet till praktfulla byggnader och anläggningar, bland hvilka äro att märka det till minne af hans gemåi Regilla uppförda Odeion i Aten och ombyggnaden af det panathenaiska stadiet därstädes. Ett under hans namn bibehållet, men måhända oäkta, tal "om staten" ger föga föreställning om hans högt prisade vältalighet, hvilken skaffade honom bl. a. den smickrande benämningen "vältalighetens konung". A. M. A. Herodianer. 1. Herodes' dynasti. Se Herodianska dynastien. — 2. Ett politiskt parti bland judarna och den herodianska dynastiens medlemmar, hvilket torde ha sträfvat efter att afskaffa romarnas herravälde och upprätta ett nationellt konungadöme (se Mark. 3: 6; 12: 13). Herodianska dynastien kallas efter sin störste medlem, Herodes (se nedan), en härskarsläkt i Palestina. 1. Denna dynastis uppkomst sammanhängde med romarnas ingripande i striderna mellan de siste, med hvarandra täflande makkabéerna. En edomit Antipatros — enl. andra var han en hierodul från Askalon — hade af konung Alex. Jannaios insatts till ståthållare i Iduméen. Dennes son och efterträdare, också kallad Antipatros, förstod att skickligt begagna sig af spänningen mellan makkabéerna Hyrkanos II och Aristobulos II och att samtidigt genom ett smidigt tillmötesgående mot romarna förskaffa sig deras gunst, så att han af Cæsar utnämndes till prokurator öfver hela Judéen, medan den svage Hyrkanos II erhöll titeln etnark. Detta skedde 63 f. Kr. I själfva verket var Antipatros landets regent under romarnas öfverhöghet och utnämnde strax sina söner Fasael och Herodes till ståthållare, den förre i Jerusalem, den senare i Galiléen. Sedan Cæsar och Antipatros dött, inträdde en kritisk tid för Herodes, och ställningen förvärrades än mer, när Aristobulos II:s son, Antigonos, begagnade sig af de i Palestina infallande parterna för att återvinna sina fäders tron. Sedan Fasael fängslats och begått själfmord, vågade Herodes icke längre stanna kvar i landet, utan flydde öfver Egypten till Rom, medan den siste makkabéen Antigonos under parternas beskydd regerade som konung i Jerusalem (40—37 f. Kr.). I Rom lyckades emellertid H. utverka sin utnämning till konung öfver Judéen, men det dröjde 3 år, innan han kunde taga sitt rike i besittning, ty han måste eröfra det bit för bit; efter 3 månaders belägring föll slutligen Jerusalem 37 f. Kr., och Antigonos afrättades af romarna. 2. Herodes den store (37—4 f. Kr.) var en härskarnatur som få, alltid mån om att bevara och befästa sin makt, klok och smidig i valet af medlen: uppmärksam och böjlig mot romarna, hård och sträng ända till omänsklig grymhet mot hvarje verklig eller förment motståndare inom sitt rike. Om hans naturliga begåfning fått tjäna en god vilja, hade han med rätta varit värd tillnamnet den store. Under tiden 37—25 var han mest sysselsatt med att befästa sin makt. Flera af adeln voro anhängare af Antigonos, men H. lät afrätta 45 af de förnämste och rikaste och satte sig själf i besittning af deras egendom, hvarigenom han blef i stånd att fortfarande göra sin gynnare Antonius välvilligt stämd mot sig. Af folket, som endast motvilligt underkastade sig den romarvänlige troninkräktaren, lät han likaledes strängt tukta de uppstudsige och binda de foglige vid sig genom skänker och ärebetygelser. För att stärka sin ställning hade H. redan år 37 ingått äktenskap med en ättling af makkabéerna, Mariamne. I verkligheten utsådde han därmed endast frön till en lång rad husliga tvister. Den egentliga orsaken var Mariamnes moder, Alexandra, en våldsam natur, som djupt föraktade H:s moder och syster, hvarför dessa hämnades genom att hos den misstänksamme H. utså hat mot dem. Så fick snart den ena efter den andra af de verkliga eller inbillade motståndarna plikta med lifvet, bland dem äfven Mariamne (år 29). Samtidigt sökte H. ställa sig väl med romarna. Han förstod att bibehålla vänskapen med Antonius utan att stöta sig med Kleopatra, som ville bli drottning i Jerusalem, och efter slaget vid Actium (31) öfvergick han ogeneradt till Octavianus (Augustus) och fick som lön härför af denne bekräftelse på sin värdighet som konung samt nya områden. Under tiden 25—13 infaller H:s lyckligaste period. För sina stora tjänster mot Augustus erhöll han nya områden i n. och ö. om sjön Gennesaret. Ehuru en rå och obildad despot började han nu visa ett storartadt intresse för den hellenistiska kulturen och den grekiska byggnadskonsten, men lät sina byggnader i första hand tjäna som en hyllning åt den romerske kejsaren; själfva Jerusalem hugnades med en rännarbana och en amfiteater. Redan förut hade H. låtit ombygga borgen n. om templet och till sin gynnares ära kallat den Antonia. Nu byggde han sig ett storartadt palats i stadens nordvästra del och uppförde till dess skydd 3 starka torn (Hippikos, Fasael och Mariamne). I de icke-judiska områdena af sitt rike byggde han flera tempel och ombyggde eller anlade äfven nya städer, allt till kejsarens ära: Samaria, som fick namnet Sebaste (= Augusta), Cæsarea vid Medelhafvet m. fl. Därtill kommo flera fästningar. H:s frikostighet mot den grekiska kulturen sträckte sig långt utöfver Palestinas gränser, ända till Rhodos och Aten. Det förnämsta beviset på hans kärlek till praktfulla byggnader var dock templet i Jerusalem (se Jerusalem). Början gjordes redan år 20, och den egentliga tempelbyggnaden blef efter åtskilliga år färdig och invigd, men på de omgifvande förgårdarna och hallarna arbetades länge, så att det hela blef färdigt först omkr. 63 e. Kr. För att i den grekisk-romerska världens ögon framstå i ett fördelaktigt ljus omgaf sig H. äfven med ett antal hellenistiskt