prokurator. Men år 50 erhöll han bl. a. rätten att utnämna öfverstepräst i Jerusalem, därefter Filippos' område, hvartill kejsar Nero fogade betydande delar af Galiléen och Peréen. Han residerade i Cæsarea (vid Hermon) och gaf det efter sin gynnare namnet Neronias. Liksom sin fader var han angelägen att ej stöta sig med judarna. Under hans tid fullbordades templet i Jerusalem, men kort därefter (år 66) utbröt det judiska kriget. Agrippa slöt sig då till romarna, sedan han förgäfves sökt besvärja stormen; han åsåg i sin residensstad de festspel, med hvilka Titus firade sin seger öfver hans folk. Agrippa dog år 100. Om hans systrar Berenike och Drusilla se dessa ord. Ehuru representanter för Roms herravälde öfver judarna och själfva personligen främmande för den judiska religionen, visade de herodianske furstarna mot judarnas religiösa känslor en klok skonsamhet, som kunnat tjäna de romerske prokuratorerna till föredöme. Om en Agrippa II regerat öfver Jerusalem, hade det judiska kriget sannolikt ej blifvit af. Deras förtjänst är vidare att ha gjort den judiska nationen till en långt mera i ögonen fallande faktor inom den grekisk-romerska världen än den var förut samt att ha gjort judarna i någon mån förtrogna med den hellenistiska bildningen. — Litt.: Primära källor äro Josefos' arbeten och N. T:s skrifter. Nyare arbeten: Derenbourg, "Essai sur l'histoire et la géographie de la Palestine" (1867, efter judiska källor), och Schürer, "Geschichte des jüdischen volkes im zeitalter Jesu Christi" (3:e uppl. 1901), där äldre och nyare litteratur är noga angifven. E. S—e. Herodianus (grek. Ἡϱωδιανός). 1. Historieskrifvare, sannolikt af grekisk härkomst, lefde (omkr. 170—240 e. Kr.) sin mesta tid i Rom. Han efterlämnade en på grekiska språket författad romersk historia för åren 180—238 e. Kr. Detta arbete, som utmärker sig genom liflig framställning, sakrikt innehåll och ett enkelt språk, bildar ett värderikt tillägg till Cassius Dios just med afseende på nämnda tid ofullständigt bibehållna historieverk. Bästa upplaga af Mendelssohn (1883). — 2. Ælius H., berömd grammatiker från Alexandria i 2:a och början af 3:e årh. e. Kr., son af den likaledes berömde grammatikern Apollonios Dyskolos, lefde under Marcus Aurelius i Rom, där han åtnjöt stort anseende och författade många skrifter i grekisk grammatik. Hans förnämsta arbete var "Allmän prosodi" (hufvudsakligen accentlära) i 21 böcker. Bibehållna fragment ha utgifvits af Lenz, "Herodiani reliquiæ" (1867—70). A. M. A. Herodias, judisk furstinna. Se Herodianska dynastien. Herodion, en judekristen i Rom, till hvilken Paulus sände en särskild hälsning (Rom. 16: 11). Senare legender göra honom till biskop af Tarsos eller af Patras. E. S—e. <img l>Herodotos. Från en antik dubbelherm. (Neapel.)

Herodotos (grek. Ἡϱόδοτος, lat. Herodotus), Greklands äldste historieskrifvare och redan af de gamle kallad "historiens fader", f. omkr. 484 f. Kr. i Halikarnassos, d. omkr. 425, tillhörde en rik och ansedd familj. Som ung måste han fly från sin fädernestad för tyrannen Lygdamis, till hvars störtande han efter sin återkomst medverkade. Han vistades bl. a. en tid i Aten, där han 445 skall ha föreläst en del af sitt historieverk. 444 deltog han i det af Aten ledda grundandet af kolonien Thurioi i Södra Italien. En icke ringa del af sitt lif synes han ha tillbragt på vidsträckta resor till de flesta då för tiden tillgängliga länder, Europa, Asien och Afrika, i syfte att samla material till sitt stora historieverk. Detta på nyjonisk dialekt (se Grekiska språket) författade arbete, som af alexandrinska lärde fått sin nuvarande indelning i 9 efter sånggudinnorna uppkallade böcker, föreligger i ett sannolikt ej fullbordadt skick och slutar med eröfringen af Sestos (479). Dess hufvuduppgift är att skildra den sedan 499 utkämpade jättestriden mellan greker och perser. Men för att klarställa denna världshistoriska tilldragelses förutsättningar i den tidigare beröringen mellan grekerna och Österns folk meddelas i de fyra första böckerna en delvis mycket detaljerad framställning af de stora asiatiska rikenas samt Egyptens och Skytiens äldre förhållanden. Sålunda utsväller arbetet till ett slags allmän världshistoria, där författaren i konstnärligt genomförd gruppering med talrika utvikningar och episoder sammanfattar allt det viktigaste, som han under sina vidlyftiga resor inhämtat rörande de särskilda ländernas och folkens öden. Såväl genom denna anordning som genom stilens episka lugn påminner H:s historia ganska mycket om den homeriska hjältedikten, och redan forntida konstkännare ha betecknat honom som "den mest homeriske" bland alla prosaskriftställare. En vetenskaplig historieforskare i nutidens strängare mening är H. icke, och hans naivt religiösa världsåskådning låter honom i världshändelsernas gång öfverallt spåra gudomlighetens omedelbara ingripande, hvarvid just det underbara och öfvernaturliga för honom synes ega en särskild dragningskraft. Ett särskildt framträdande drag är hans tro på "gudarnas afund", hvilken med fördärf hotar hvarje dödlig, som gjort sig skyldig till någon förhäfvelse eller blott uppnått ett alltför stort mått af jordisk lycka. Å andra sidan skiljer han sig genom öppen blick för det stora sammanhanget i världshändelserna samt genom en konstnärligt genomförd komposition väsentligen från sina föregångare, logograferna. Beundransvärda äro hans sanningskärlek och det fina omdöme, hvarmed han i sägnernas brokiga virrvarr vet att urskilja den till grund liggande kärnan af historisk verklighet, och i berättandets konst är han en oöfverträffad mästare. Dessa förtjänster i förening med språkets och stilens okonstlade skönhet och en naivt oskuldsfull, men tillika högstämd ton, uppburen af en öfverallt framträdande fast tro på en allt behärskande sedlig världsordning, ha under alla tider gjort hans verk högt värderadt. — De förnämsta upplagorna af H:s arbete äro Schweighäusers (1816), Bährs (1830—35 och 1855—61) och Steins (1869—71). Värdefull genom sin utförliga kommentar är Rawlinsons engelska öfv. "History of