Herodotus" (1862 och 1876). Svensk öfv. af Fr. Carlstedt, "Herodots från Halicarnassus muser eller nio historiska böcker" (1832—33; 2:a uppl. 1871). — Jämför H. H. v. Schwerin, "Herodots framställning af Europas geografi" (1884). A. M. A. Heroer [herå̄er; sv. plur. af grek. heros], hjältar, kallas hos Homeros i främsta rummet konungar, furstar och deras ättlingar, men vidare alla män, hvilka utmärka sig genom öfverlägsen styrka, mod, insikt eller duglighet. Dessa heroer, ehuru till en del härstammande från gudarna, framställas för öfrigt h. o. h. som dödliga människor. Först hos Hesiodos börja hjältarna från det trojanska krigets tidsålder betecknas som halfgudar, hvarjämte de efter döden sägas, skilda från andra människor, föra ett oförgängligt lif på de saliges öar. Hos den historiska tidens greker betraktas heroerna fortfarande som en mellanlänk mellan gudar och människor. Äfven hedrades de med egna helgedomar och särskild dyrkan. Många bland dem gällde som gudarnas söner, men äfven människor, hvilka i lifstiden gjort sig högt förtjänta (t. ex. genom att anlägga städer, stifta samhällsskick eller störta tyranner), upphöjdes efter döden till värdighet af heroer. Å andra sidan gifves äfven exempel på, att egentliga gudar nedsjunkit till rang af halfgudar eller heroer. Många heroer hade för vissa orter eller samfund en särskild betydelse som ett slags skyddshelgon och voro i sådant fall ofta h. o. h. uppdiktade för att tjäna som föremål för den gemensamma dyrkan, utan hvilken, enligt grekiskt föreställningssätt, intet slag af samfund var tänkbart. Inom hvarje släkt dyrkades de hädangångne förfäderna som heroer, och deras dyrkan med tillhörande offer, hvilka förrättades vid de aflidnes grafvar, utgjorde det starkaste sambandet mellan släktens medlemmar. Till skillnad från de egentlige gudarna betraktades heroerna städse som tillhörande det underjordiska dödsriket (Hades), och de åt dem hemburna offren hade därför karaktären af graf- eller dödsoffer. Jfr Deneken, artikeln "Heros" i Roschers "Lexikon der griechischen und römischen mythologie". A. M. A.

Dyrkan af en Heros, framställd i en votivrelief från Cumæ (5:e årh. f. Kr.), nu i Berlin.

Herofilos (lat. Herophilus), grekisk anatom, f. i Chalcedon, samtida med Erasistratos, utbildade sig i den af Ptolemaios i Alexandria grundlagda medicinska skolan (320 f. Kr.). Om honom förtäljes, att han dissekerat flera djur- och människokroppar än någon af hans samtida eller föregångare. Han skall med konungens tillstånd till och med ha gjort operationer på lifdömda brottslingar. Af hans skrifter ha till vår tid bevarats endast några fragment, och vi känna honom egentligen endast genom det, som Galenos, Celsus och andra ha att säga om honom. Bland de anatomiska upptäckter, som tillskrifvas honom, äro följande de viktigaste. Han lärde först känna lungartärens natur och kallade den vena arteriosa; han undersökte mjölksaftkärlen i tarmkäxet och uppvisade, att de icke gå till portådern, utan till vissa körtelartade bildningar; han beskref noggrannare den del af tarmen, som följer närmast efter magsäcken, och gaf den dess ännu gällande namn, tolftumstarmen (duodenum); med stor omsorg studerade han hjärnans byggnad; liksom Erasistratos särskilde han nerverna i känsel- och rörelsenerver samt uppvisade skillnaden mellan dem och senorna; han gaf en för sin tid god beskrifning af lefvern; han undersökte närmare den kärlhinna, som finnes i hjärnans ventriklar (tela chorioidea); honom har den strimma i bottnen af fjärde hjärnventrikeln, som kallas skrifpennan (calamus scriptorius), att tacka för sitt namn. Efter H. kallas i anatomien torcular Herophili (H:s press) den bassäng, i hvilken hjärnans blodådror inmynna, förrän de lämna skallens håla. R. T—dt. Heroïd (af grek. heros, hjälte), "hjältebref", en i brefform affattad lyrisk dikt, i hvilken skalden talar ej i sitt eget, utan i en annan, frånvarande, verklig eller diktad persons namn. Ovidius, som var uppfinnare af denna särskilda diktart, tog vanligen en personlighet från den heroiska tiden, däraf namnet. Jämte Ovidius, af hvilkens heroider 21 finnas i behåll, skref Propertius sådana dikter. I nyare tid har i synnerhet den i tragisk anda hållna heroiden af Pope, "Heloïsa to Abaelard", blifvit berömd. Heroin, kem. farm., ett preparat, som uppkommit genom att ersätta 2 väteatomer i morfin med ättiksyrans radikal (di-acetyl-morfin); dess kemiska formel är C₁₇ H₁₇ NO. (O CO CH₃)₂. Heroinet användes i form af saltsyradt salt, hvilket utgöres af ett hvitt kristalliniskt pulver, lätt lösligt i vatten. Dess verkan öfverensstämmer väsentligen med morfinets, men medlet synes ännu starkare än det sistnämnda påverka hjärnan och särskildt andningscentra i förlängda märgen i förlamande riktning, hvarför vid användningen som läkemedel mycket små doser, 3—5, högst 10 mg., få gifvas åt vuxen person. Heroinet användes som lugnande medel vid hosta, andnöd och smärtor af olika slag. C. G. S. Heroisk (af grek. heros, hjälte), hjältemodig, storartad, upphöjd. — Heroisk vers, hexameter. — Heroiskt landskap, målark., landskap, framställdt som omgifning eller bakgrund för tilldragelser ur guda- eller hjältesagan och till sin karaktär harmonierande med de upphöjda ämnena. Det heroiska landskapet är i allmänhet ett komponeradt, d. v. s. fritt ordnadt med hjälp af spridda detaljstudier. Det utmärkes vanligen genom en dekorativ, arkitektonisk hållning, med fint afvägda horisontlinjer, ståtliga trädgrupper och löfmassor eller väldiga klippformationer. Stämningen växlar, i öfverensstämmelse med ämnena, från idyllisk ljufhet till vild ödslighet. Som tidiga exempel på framställningar af detta slag kunna nämnas de berömda Odyssélandskapen i Vatikanen, funna vid utgräfningen