Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 545-546 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herodotos - Heroer - Herofilos - Heroïd - Heroin - Heroisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Herodotus" (1862 och 1876). Svensk öfv. af
Fr. Carlstedt, "Herodots från Halicarnassus
muser eller nio historiska böcker" (1832—33;
2:a uppl. 1871). — Jämför H. H. v. Schwerin,
"Herodots framställning af Europas geografi"
(1884).
A. M. A.

Heroer [herå̄er; sv. plur. af grek. heros],
hjältar, kallas hos Homeros i främsta rummet
konungar, furstar och deras ättlingar, men vidare
alla män, hvilka utmärka sig genom öfverlägsen
styrka, mod, insikt eller duglighet. Dessa
heroer, ehuru till en del härstammande från
gudarna, framställas för öfrigt h. o. h. som
dödliga människor. Först hos Hesiodos börja
hjältarna från det trojanska krigets tidsålder
betecknas som halfgudar, hvarjämte de efter
döden sägas, skilda från andra människor, föra
ett oförgängligt lif på de saliges öar. Hos
den historiska tidens greker betraktas heroerna
fortfarande som en mellanlänk mellan gudar och
människor. Äfven hedrades de med egna helgedomar
och särskild dyrkan. Många bland dem gällde som
gudarnas söner, men äfven människor, hvilka i lifstiden gjort
sig högt förtjänta (t. ex. genom att anlägga
städer, stifta samhällsskick eller störta
tyranner), upphöjdes efter döden till värdighet
af heroer. Å andra sidan gifves äfven exempel
på, att egentliga gudar nedsjunkit till rang af
halfgudar eller heroer. Många heroer hade för
vissa orter eller samfund en särskild betydelse
som ett slags skyddshelgon och voro i sådant
fall ofta h. o. h. uppdiktade för att tjäna
som föremål för den gemensamma dyrkan, utan
hvilken, enligt grekiskt föreställningssätt,
intet slag af samfund var tänkbart. Inom hvarje
släkt dyrkades de hädangångne förfäderna som
heroer, och deras dyrkan med tillhörande offer,
hvilka förrättades vid de aflidnes grafvar,
utgjorde det starkaste sambandet mellan
släktens medlemmar. Till skillnad från de
egentlige gudarna betraktades heroerna städse
som tillhörande det underjordiska dödsriket
(Hades), och de åt dem hemburna offren hade
därför karaktären af graf- eller dödsoffer. Jfr
Deneken, artikeln "Heros" i Roschers "Lexikon
der griechischen und römischen mythologie".
A. M. A.

Dyrkan af en Heros, framställd i en votivrelief från Cumæ (5:e årh. f. Kr.), nu i Berlin.

Herofilos (lat. Herophilus), grekisk anatom,
f. i Chalcedon, samtida med Erasistratos,
utbildade sig i den af Ptolemaios i Alexandria
grundlagda medicinska skolan (320 f. Kr.). Om
honom förtäljes, att han dissekerat flera djur-
och människokroppar än någon af hans samtida
eller föregångare. Han skall
med konungens tillstånd till och med ha gjort
operationer på lifdömda brottslingar. Af hans
skrifter ha till vår tid bevarats endast några
fragment, och vi känna honom egentligen endast
genom det, som Galenos, Celsus och andra ha att
säga om honom. Bland de anatomiska upptäckter,
som tillskrifvas honom, äro följande de
viktigaste. Han lärde först känna lungartärens
natur och kallade den vena arteriosa; han
undersökte mjölksaftkärlen i tarmkäxet och
uppvisade, att de icke gå till portådern, utan
till vissa körtelartade bildningar; han beskref
noggrannare den del af tarmen, som följer närmast
efter magsäcken, och gaf den dess ännu gällande
namn, tolftumstarmen (duodenum); med stor
omsorg studerade han hjärnans byggnad; liksom
Erasistratos särskilde han nerverna i känsel-
och rörelsenerver samt uppvisade skillnaden
mellan dem och senorna; han gaf en för sin
tid god beskrifning af lefvern; han undersökte
närmare den kärlhinna, som finnes i hjärnans
ventriklar (tela chorioidea); honom har den
strimma i bottnen af fjärde hjärnventrikeln,
som kallas skrifpennan (calamus scriptorius),
att tacka för sitt namn. Efter H. kallas
i anatomien torcular Herophili (H:s press)
den bassäng, i hvilken hjärnans blodådror
inmynna, förrän de lämna skallens håla.
R. T—dt.

Heroïd (af grek. heros, hjälte), "hjältebref",
en i brefform affattad lyrisk dikt, i hvilken
skalden talar ej i sitt eget, utan i en annan,
frånvarande, verklig eller diktad persons
namn. Ovidius, som var uppfinnare af denna
särskilda diktart, tog vanligen en personlighet
från den heroiska tiden, däraf namnet. Jämte
Ovidius, af hvilkens heroider 21 finnas i behåll,
skref Propertius sådana dikter. I nyare tid har
i synnerhet den i tragisk anda hållna heroiden
af Pope, "Heloïsa to Abaelard", blifvit berömd.

Heroin, kem. farm., ett preparat, som uppkommit
genom att ersätta 2 väteatomer i morfin med
ättiksyrans radikal (di-acetyl-morfin); dess
kemiska formel är C₁₇ H₁₇ NO. (O CO CH₃)₂. Heroinet
användes i form af saltsyradt salt, hvilket
utgöres af ett hvitt kristalliniskt pulver, lätt
lösligt i vatten. Dess verkan öfverensstämmer
väsentligen med morfinets, men medlet synes ännu
starkare än det sistnämnda påverka hjärnan och
särskildt andningscentra i förlängda märgen i
förlamande riktning, hvarför vid användningen som
läkemedel mycket små doser, 3—5, högst 10 mg.,
få gifvas åt vuxen person. Heroinet användes som
lugnande medel vid hosta, andnöd och smärtor af
olika slag.
C. G. S.

Heroisk (af grek. heros, hjälte), hjältemodig,
storartad, upphöjd. — Heroisk vers, hexameter. —
Heroiskt landskap, målark., landskap,
framställdt som omgifning eller bakgrund för
tilldragelser ur guda- eller hjältesagan och
till sin karaktär harmonierande med de upphöjda
ämnena. Det heroiska landskapet är i allmänhet
ett komponeradt, d. v. s. fritt ordnadt med
hjälp af spridda detaljstudier. Det utmärkes
vanligen genom en dekorativ, arkitektonisk
hållning, med fint afvägda horisontlinjer,
ståtliga trädgrupper och löfmassor eller
väldiga klippformationer. Stämningen växlar,
i öfverensstämmelse med ämnena, från idyllisk
ljufhet till vild ödslighet. Som tidiga exempel
på framställningar af detta slag kunna nämnas
de berömda Odyssélandskapen i Vatikanen, funna
vid utgräfningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>