af den Eskvilinska kullen och antagligen härstammande från tiden omkr. Kristi födelse. Vidare äro att hit hänföra åtskilliga af Rubens' samt en stor del af Poussinernas och Claude Lorrains landskapskompositioner. Bland moderna konstverk af detta slag intaga Friedrich Prellers Odyssélandskap i Weimar ett framstående rum. Upk.* Heroism (af grek. heros, hjälte), hvad som utmärker en heros, hjältemod, hjälteanda. Herold. Se Härold. <img l>

Hérold [erå'ld], Louis Joseph Ferdinand, fransk operakompositör, f. 28 jan. 1791 i Paris, d. där 19 jan. 1833, studerade vid konservatoriet för L. Adam (1806), Catel och Méhul (1811) samt erhöll stora priset för komposition 1812. Efter treåriga studier i Rom skördade han i Neapel 1815 en vacker framgång med sin förstlingsopera, La gioventù di Enrico Quinto, och äfven efter återkomsten till Paris var lyckan i början honom huld (Charles de France, komponerad tills. med Boïeldieu, 1816, och Les rosières, s. å.). I La clochette (1817) röjdes tydligt Méhul som förebild. En mängd följande stycken lyckades däremot icke slå an — hufvudsakligen på grund af dåliga texter —, och modfälld antog H. då en plats som ackompanjatör vid Italienska operan i Paris (1820) samt komponerade blott smärre pianosaker. Först 1823 började han, tagande Rossini till mönster, ånyo försöka sig med stycken för scenen (Le muletier m. fl.), dock utan framgång, till dess hans Marie (1826; "Marie eller bröllopsfesten", 1832) afgjordt trängde igenom och genast förklarades som ett af hans bästa partitur. Som repetitör vid Stora operan (1827) skref han för densamma några baletter, bl. a. La somnambule (1827; "Sömngångerskan i Provence", 1835), samt lyckades slutligen att på Komiska operan — efter ännu ett par missgrepp — förvärfva sig ett anseende, nära nog liknande Aubers, medelst sina båda mästerverk, de romantiska operorna Zampa (1831; "Zampa eller marmorbruden", 1838), som i ämnet erinrar om Mozarts "Don Juan", och den chevalereska Le pré aux clercs (1832; "Duellen", 1836), hvilken 1871 gafs i Paris för 1000:e gången. En ofulländad opera, Ludovic, fullbordades af Halévy och gafs 1834. — H:s musik är älskvärd och graciös, pikant och liflig; den utmärkes för angenäma motiv, dramatiskt grepp, verksamma harmonier och en instrumentation, som blifvit jämförd med Webers. H:s biografi skrefs af Jouvin (1868). A. L.* Herold [hērålt], Joseph, bömisk politiker, f. 1850 i Wrschowitz invid Prag, d. 1908, advokat, började 1882 taga verksam del i Prags kommunala lif som medlem af dess stadsrepresentation. 1889 blef H. direktör för bömiska landsbanken och intendent vid bömiska nationalteatern. Han inträdde 1874 i de ungtjechiska partiet och kom därinom snart att intaga en framskjuten ställning såväl i bömiska landtdagen (sedan 1883) som i österrikiska riksrådets deputeradekammare. Herold, Vilhelm Kristofer, dansk operasångare, f. 19 mars 1865 i Hasle på Bornholm, var 1886—93 lärare vid folkskolor och en latinskola i Köpenhamn, tog samtidigt undervisning i sång och musik hos L. Rosenfeld och P. Jerndorff samt debuterade 1893 på Det k. theater som Faust i Gounods opera. Omedelbart anställd där, studerade han med stipendium ett år för Devillier i Paris och uppbar sedan den köpenhamnska operarepertoarens flesta större tenorroller till 1903, då han tog afsked för att uppträda som gäst dels utrikes, dels i hemlandet, sedan han ytterligare studerat i Paris för Sbriglia, Jean de Reszkés lärare. 1902 utnämndes han till k. kammarsångare. H. har gifvit gästspel i Stockholm upprepade gånger 1901—03 och 1907—09, som Lohengrin, Don José i "Carmen", Canio i "Pajazzo" och Toriddo i "På Sicilien", Radamès i "Aida", Faust, Rodolphe i "Bohême" och Manrico i "Trubaduren", samt från 1903 i London, Berlin, Dresden, Hannover, Stuttgart, Prag, Kristiania o. s. v. Hans till timbren något barytonala tenorröst är klangskön och förträffligt uppodlad samt utvecklar i höjden betydande volym och styrka. Han förenar verklig musikalisk intelligens med en ovanlig förmåga af lefvande och skiftningsrik dramatisk gestaltning; hans plastik är öfverlägset naturlig, maskeringen träffande, ansiktsspelet uttrycksfullt, accenterna ofta gripande, det hela prägladt af konstnärlig smak, hvarför han gör varaktigt intryck såväl i lidelsefulla roller som med en sådan strängt stiliserad idealgestalt som hans gralriddare i "Lohengrin" är. — H. idkar äfven skulptur. Hans 1906 utställda byst af den gamle skådespelaren Zinck inköptes af danska statens konstmuseum, och sedan har han hvarje år utställt. E. F—t. Heroldt, Georg, tysk konstgjutare, f. 1832 i Leipzig, tillhörde en gammal nürnbergsk konstgjutarsläkt. H. kallades till Stockholm två gånger: för gjutningen af Karl XII:s staty och "Molins fontän". Den förstnämnda gjutningen utfördes hösten 1868 samt lyckades fullkomligt. Under arbetet på den senare träffades H. af ett nedfallande metallstycke, hvilken olyckshändelse vållade hans död, 28 juli 1871. —rn.* Heron från Alexandria, grekisk matematiker, hvilkens lefnad, enligt nyare forskningar, antagligen inföll omkr. 100 f. Kr. H. var en framstående författare icke blott inom den rena matematiken, utan äfven inom fältmätningskonsten och mekaniken. Som mekaniker är han känd genom uppfinningen af eolipilen (se d. o.) och af den efter honom uppkallade Heronsbrunnen (se Herons källa). Inom matematiken angaf H. formeln för bestämmande af en triangels yta, då alla tre sidorna äro gifna, samt för beräkningen af regelbundna månghörningar. H:s skrifter ha till en del gått förlorade; af en del åter (bl. a. en fullständig handbok i fältmätningskonsten) äro blott spridda fragment kvar. Bland dem, som blifvit utgifna, må nämnas: Pneumatika' (lat. Spiritualia), utg. af Commandinus (1575; sedermera flera gånger utgifven samt öfv. på italienska, tyska och engelska) och Geometricorum et stereometricorum reliquiæ, utg. af Hultsch (1864). (I. F.)