Herries [he'ris], John Charles, engelsk politiker, f. 1778, d. 1855, blef 1798 tjänsteman i finansministeriet, var efter hvartannat privatsekreterare åt flera ledande ministrar och innehade 1811—16 den kräfvande platsen som chef för brittiska arméns kommissariat. 1823 blef H. medlem af underhuset och finanssekreterare vid skattkammaren i lord Liverpools ministär samt var sept. 1827—febr. 1828 skattkammarkansler i ministären Goderich, som föll sönder på grund af en schism mellan H. och hans kolleger. I Wellingtons ministär var H. först myntdirektör, sedan (febr.—nov. 1830) handelsminister, tillhörde därpå som krigsminister nästa toryministär (under Peel, dec. 1834—apr. 1835), förlorade 1841 sin plats i underhuset, men återvaldes 1847 och satt (febr.—dec. 1852) som representant för tullskyddsifrarna i Derbys ministär som president i ministeriet för Indien (board of control). H. egde omfattande kunskaper i finansiell administration, men var eljest skäligen jämnstruken som politiker. Sonen Edward H. utgaf en biografi öfver honom (2 bd, 1880). V. S—g. Herrig. 1. Friedrich Christian Ludwig H., tysk filolog, f. 1816 i Braunschweig, d. 1889 i Berlin, var lärare i engelska vid kadettläroverket i Lichterfelde, stiftade 1857 Berliner gesellschaft für das studium der neueren sprachen och ledde sedan 1860 Seminar für lehrer der neueren sprachen. H:s krestomati "British classical authors" har utgått i en mängd upplagor. Den af honom uppsatta och redigerade tidskriften "Archiv für das studium neuerer sprachen und litteraturen", ofta kallad "Herrigs archiv", är ett af de allra förnämsta vetenskapliga organen på sitt område. 2. Hans H., den föregåendes brorson, tysk författare, f. 1845, d. 1892, vardt 1868 jur. doktor, men egnade sig sedan 1872 åt litteraturen. H. författade en mängd skådespel (Alexander der grosse, 1872, Kaiser Friedrich der Rotbart, 1873, Jerusalem, 1874, Konradin, 1881, Nero, 1883, Columbus, 1887, Christnacht, s. å., m. fl.), af hvilka egentligen endast det folkliga festspelet Martin Luther (1883, många uppl.) haft framgång. Utom den i Heines stil skrifna satiren Die schweine (1876), den humoristiska dikten Der dicke könig (1885) och en samling Mären und geschichten (1878) är H:s viktigaste litterära verk hvad han skrifvit i broschyrform för att teoretiskt främja teaterns popularisering och förfolkligande. H. skref texten till A. Halléns opera "Harald viking" (1881). Postumt utgafs Gesammelte aufsätze über Schopenhauer (1894) af E. Grisebach. Gesammelte schriften utkommo 1886—91 i 7 bd. Se Fokke, "Über H. H." (1891). 1. o. 2. R—n B. Herring [he'riȵ], George, engelsk affärsman och filantrop, f. omkr. 1837, d. 1906, förvärfvade genom sina finansoperationer ett 50-tal millioner, hvaraf han under sin senare lefnadsbana gjorde ett frikostigt bruk till välgörande ändamål. Så förband han sig att årligen med egna medel erlägga fjärdedelen af all kyrkokollekt till förmån för metropolitansjukhuset, grundade ett gubbhus i Maidenhead och ett sjukhus i Camden Town. 1905 ställde han en summa af 2,8 mill. kr. till frälsningsarméns generals förfogande; donationen skulle användas till inköp af jordlotter åt arbetslösa arbetare för att sätta dem i stånd att därigenom på hederligt sätt förtjäna sitt lifsuppehälle. Herrlin, Per Axel Samuel, filosof och psykolog, universitetslärare, f. 30 mars 1870 i Östra Vemmenhög i Skåne, blef student i Lund 1887, filos. doktor 1892 och docent i teoretisk filosofi s. å. samt var föreståndare för teoretiska profårskursen i Lund 1901—06. Han kallades 1906 till docent i filosofi vid Göteborgs högskola. I sin gradualafh. behandlade han Nicolaus af Cues filosofi (1892). Äfven sedan har han utgifvit skrifter inom filosofiens historia, Renaissancens etik (I o. II, 1898) och Ändamålsbegreppets historik (1900); men sitt egentliga specialfält har han funnit på gränsområdet för psykiatri och psykologi. Dit hör hans intressanta lilla skrift Själslivets underjordiska värld (1901, utgafs i tillökad och omarbetad form på danska 1905), hvari han genom det undermedvetna själslifvet förklarar uppkomsten af åtskilliga spiritistiska och närbesläktade fenomen; likaså undersökningen om Snille och själssjukdom (1902), hvari han ansluter sig till den moderna uppfattningen af släktskapen mellan dessa utan att förfalla till Lombrosos öfverdrifter, samt Tillräknelighet och själssjukdom (1904), där han utvecklar en straffteori på strängt deterministisk ståndpunkt och söker bestyrka denna genom en psykiatrisk kasuistik. Närbesläktade områden behandlar han ock i Själsbegreppets utveckling i myt och vetenskap (1908). Till försvar för en modem empirisk uppfattning af filosofien har han utgifvit den kritiska skriften Filosofi och fackvetenskap (1906), och för den nutida vetenskapliga pedagogikens utvecklingslinjer har han redogjort i Pedagogiken och dess studium (1908), liksom han utförligt behandlat ett af dess flitigast bearbetade problem i Minnet och dess pedagogiska problem (1909). S—e. Herrljunga. 1. Socken i Älfsborgs län, Kullings härad. 1,643 har. 1,207 inv. (1908). H. bildar med Tarsled, Remmene, Fölene och Eggvena ett konsist. pastorat i Skara stift, Kullings kontrakt. — 2. Municipalsamhälle och järnvägsstation inom ofvannämnda socken, vid Nossan och Västra stambanan, 378 km. från Stockholm, 80 km. från Göteborg. Vid stationen ansluta de enskilda järnvägslinjerna Uddevalla—Vänersborg—H. och Borås järnväg med dess fortsättning Varberg—Borås-banan, hvilka sätta stationen i förbindelse med ytterligare två hamnar vid västkusten samt med hamn vid Vänern. Platsen har läkare och apotek, flera bankkontor (A. B. Herrljunga landtmannabank och afdelningskontor af Enskilda banken i Vänersborg), folkhögskola och därmed förenad landtmannaskola, elektrisk belysning. Byggnads- och brandstadga för rikets städer tillämpas enl. k. br. 24 aug. 1906. 2. A. d'A. Herrlund, L. J. Se Lagerberg, svensk adlig ätt. Herrmann, Emil, tysk jurist, f. 1812, d. 1885, e. o. professor 1836 och ord. professor 1842 i Kiel, 1847 i Göttingen och 1868 i Heidelberg, 1872—78 president i evangeliska öfverkyrkorådet i Berlin. Han är upphofsman till den 1875 antagna synodalordningen för Preussen. Bland H:s många skrifter märkas Ueber die stellung der religionsgemeinschaften im staat (1849), Die nothwendigen grundlagen einer die konsistoriale und synodale ordnung vereinigenden kirchenverfassung (1862). H. bearbetade Justinianus' codex i den af bröderna Kriegel utgifna upplagan af Corpus juris. (Rld.) Herrmann, Ernst Adolf, tysk häfdatecknare, f. 1812 i Dorpat, d. 1884 i Marburg,