studerade under Rankes ledning vid Berlins universitet, där han 1837 promoverades till doktor. Af harm öfver den i hans land öfverhandtagande russificeringen bosatte han sig 1839 för framtiden i Tyskland. 1848 blef han e. o. professor i Jena, redigerade 1849—51 "Weimarische staatszeitung" och utnämndes 1857 till ord. professor i Marburg. H. fortsatte den af Strahl för Heeren-Ukertska samlingen började ryska historien (bd 3—6, 1846—60; tilläggsbd 1866). Till följd af sin skrift Die österreichisch-preussische allianz vom 7 febr. 1792 und die zweite theilung Polens (1861) råkade han med H. v. Sybel i en liflig litterär fejd, hvilken blef af betydelse för historien om ursprunget till den europeiska koalitionen mot det revolutionära Frankrike samt af H. fortsattes i Forschungen zur deutschen geschichte och i tilläggsbandet till den ryska historien: Diplomatische korrespondenzen aus der revolutionszeit (1866). <img l>

Herrmann, Wilhelm, tysk teolog, f. 1846, professor vid Marburgs universitet från 1879, slöt sig efter att tidigare ha mottagit starka impulser från Tholuck afgjordt till A. Ritschls skola. Sedermera har han emellertid på många punkter brutit med dennes åskådning och med sällsynt tankeenergi utvecklat ett allt skarpare utgestaltadt, själfständigt system, som under senare tid öfvat ett mycket stort inflytande på det teologiska tänkandet såväl inom som utom Tyskland, ej minst i de skandinaviska länderna. Med Ritschl (jfr denne och Dogmatik) mötes han dock alltjämt i den af H. emellertid än skarpare betonade motsättningen mellan religion och vetenskap, teologi och "metafysik" liksom i afvisandet af hvarje tal om en "naturlig" religion eller uppenbarelse och i uppenbarelsens koncentrering i "den historiske Kristus'" person. Från den med den förklarande vetenskapens metoder "uppvisbara" verkligheten måste den blott "upplefbara" verkligheten strängt särskiljas. En verklighet af denna art möter oss redan i det "jag", som vi, ehuru dess realitet aldrig låter sig bevisa, dock ej kunna underlåta att i hvarje akt af vårt själfmedvetande tillskrifva oss. Föreställningen om ett sådant, från de osjälfständiga tingen artskildt, själfständigt "jag" står dock i den skarpaste motsägelse med de tydligaste erfarenhetsdata, särskildt med dödens faktum, och verklig stadga kan den därför vinna, först där den stödes, ej längre på den omedelbara lifskänslan, utan på den sedliga öfvertygelsen. Denna åter framgår, enligt H., ur de erfarenheter människan gör, när hon knytes till andra människor genom ett på intrycket af deras sedliga styrka och själfständighet grundadt "förtroendeförhållande". Besinnar hon sig öfver det obetingade kraf, som här framträdt för henne, ser hon sig ock ställd inför ett ideal af personligt lif, åt hvilket utan motsägelse verklig själfständighet och oförgänglighet kunde tillskrifvas. Men tillika skärpes för henne alltmer medvetandet om motsägelsen mellan detta ideal och hennes faktiska osjälfständighet, en motsägelse, som hon, lämnad åt sig själf, ej förmår öfvervinna, utan öfver hvilken blott den religiösa tron förmår höja henne. Till denna kan hon dock ej komma på de etiska postulatens väg, såsom Kant, till hvilken H. i rent etiskt hänseende på det närmaste ansluter sig, tänkte sig det; detta skulle, enligt H., föra till ett förfalskande af såväl sedlighetens som religionens sanna innebörd. En verklig tro kan fastmera endast därigenom uppstå, att människan i sin egen erfarenhet stöter på oemotsägliga fakta, som visa henne, att samma makt, som i sedelagen förpliktat henne, söker henne såsom den goda, upprättande kärleksviljan. Spår af en sådan makt kan nu den människa, hvars lif i den sedliga lydnaden börjat vinna en enhetlig riktning, finna redan i den kärlek och trofasthet hon röner af de personer, till hvilka hon knutits i verkligt förtroende. Men verklig fasthet och visshet kan dock hennes tro vinna, först om hon, följande dessas direkta eller indirekta hänvisning, i själfbesinning stannar inför Jesu Kristi person. Härvid måste hon till en början helt bortse från andras, äfven de bibliske författarnas, läror om Kristus och hålla sig blott till det, som omedelbart förmår betyga sig för henne själf som en oemotsägbar verklighet: Kristi inre lif sådant det i konkret åskådlighet och oförliknelig höghet träder henne till mötes i evangeliernas berättelser. Måste Kristi sedliga höghet närmast verka förödmjukande och stegra hennes oro, knytes hon dock därigenom vid honom med oinskränkt förtroende, och i det hon nu hos honom möter den orubbliga vissheten om att vara Guds utkorade sändebud och tillika ser den tjänande kärlek, af hvilken hela hans lif är fylldt, kan detta för henne blifva till en uppenbarelse från Gud, att han trots hennes synd vill upptaga henne till gemenskap med sig och till delaktighet i arbetet för hans rike. I vissheten härom eller m. a. o. i tron på "syndernas förlåtelse" ligger kraften till det sedliga lifvet. — H:s viktigaste arbeten äro Die religion im verhältniss zum welterkennen und sittlichkeit (1879), Die gewissheit des glaubens und die freiheit der theologie (2:a uppl. 1889), Der verkehr des Christen mit Gott (5:e uppl. 1908), Ethik (3:e uppl. 1904), Offenbarung und wunder (1908). E. Bg. Herrmann, Ignát, tjechisk författare, f. 1854, debuterade 1875 i tidskriften "Lumír" och vann stor popularitet som satirisk och humoristisk verklighetsskildrare, särskildt af det kälkborgerliga lifvet i Prag. Hans förnämsta arbeten äro Švanda dudák (1882), Pražské figurky, U snědeného krámu (I hökarboden, 1890), Drobní lidé (Småfolk; 2:a uppl. 1894) och Domácí štěstí (Huslig lycka, 1893). Dessutom har han utgifvit en antologi, Humor parnassu českého (1880). A—d J. Herrmann, Georg (pseudonym George Armin), tysk sånglärare, f. 1871 i Braunschweig, elev af Iffert i Köln och dansken Törsleff i Leipzig, har utvecklat sin på komprimering grundade tonbildningsmetod i skrifterna Die lehrsätze der automatischen stimmbildung (1900; 2:a uppl. 1903), Stimmkrisen und stimmheilungen (1901) m. fl. Svensken Algot Lange (se d. o.) har som sångteoretiker lärt åtskilligt af honom. H. är bosatt vid Berlin sedan 1904. Herrmästare. Se Tyska orden.