Herrnhut [-hot], kommun i konungariket Sachsen, kretsen Bautzen, vid järnvägen mellan Löbau och Zittau. 1,240 inv. (1900). H. är märkligt som stamort för herrnhutarna (se följ. art.). I H. ha dessa kyrka, uppfostringsanstalt, 3 korhus (stora bostäder och arbetshus för änkor och ogifta), pilgrimshus (härbärge för missionärer), arkiv med tafvelsamling, etnografisk-historiskt museum m. m. (J. F. N.) Herrnhutare (den förnyade brödraförsamlingen l. evangeliska bröder, evangeliska brödraförsamlingen), 1700-talets viktigaste religiösa bildning på luthersk mark. Genom de förmåner Karl XII i Altranstädt-freden skaffade Schlesiens protestanter väcktes lifaktigheten äfven bland Böhmens och Mährens förtryckta protestanter (se Böhmiska bröderna). Vid nya förföljelser flydde många öfver gränsen; en hop flyktingar hamnade slutligen 1722 på grefve N. L. von Zinzendorfs (se d. o.) gods Bertelsdorf i öfre Lausitz, där de fingo slå sig ned på Hutberget och snart bildade byn Herrnhut. Efter några års split och oreda erhöll kolonien 1727 genom Zinzendorf och Fr. von Wattewille en fast religiös författning, i namn och former nära anknuten till den märiska kyrkoordningen, ehuru den historiskt ej är att betrakta som en fortsättning af den gamla brödrakyrkan, utan närmast var en af 1700-talets många konventikelbildningar. Af Zinzendorf och hans efterträdare, biskop A. G. Spangenberg, leddes den utöfver detta stadium till en säreget formad kyrkobildning. Grundtanken var pietistisk: att utgöra en sammanslutning af idel sanna Guds barn; vid bekännelseståndpunkt fästes likväl mindre afseende. 1749 antogs augsburgiska bekännelsen, hvarigenom statsligt erkännande i Tyskland vanns; från ortodoxien upptog herrnhutismen läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Under påverkan af mysticismen betonades starkt Kristi blod och sår, särskildt i den rika psalmdiktningen (en samling 1727; den ännu gällande från 1778). Med 1740-talet togo de svärmiska elementen i åskådningen öfverhand, och hela rörelsen vreds betänkligt på sned (den s. k. sållningstiden), men räddades framför allt genom Spangenberg. Från mysticismen härrör äfven bruket att afgöra viktigare frågor genom lottkastning, ej genom beslut under personligt ansvar. — Författningen blef, då särskild bekännelse ej fanns, det enande bandet. Enligt 1727 års ordning infördes biskopsförfattningen; under biskoparna stod en presbyteriansk anordning med äldste, föreståndare för de olika, efter ålder och kön uppdelade "körerna", och predikande bröderna. Författningen utbildades vidare genom det specialförbund, hvarigenom brödraförsamlingen 1741 i London korade Jesus till öfveräldste och egentlig ledare (med lottkastningen som medel); förbundsdagen (16 sept.) firas som särskild pingstfest. På synoden i Marienborn 1764 reviderades författningen genom Spangenberg; kyrkans ledning lämnades åt en generalkonferens af äldste. Från början visade rörelsen tendens att vidga ut sig; redan 1727 utgingo flera beskickningar till andra länder; 1729 ff. bedrefs ett ifrigt arbete i Livland och Estland, hvarifrån herrnhutarna likväl fördrefvos 1743. — Till Sverige fördes herrnhutismen af K. H. Grundelstjerna (se d. o.); alltfrån 1731 kommo emissarier från Herrnhut, och 1735 besökte Zinzendorf Skåne samt utgaf kort därefter ett "Sändebref till konungen af Sverige", af vikt för rörelsens framgång här. De förnämste männen inom den tidigare svenska herrnhutismen voro docenten i Uppsala Arvid Gradin, pastor Tore Odhelius och magister Jonas Hellman i Stockholm, skomakaren Elias Östergren och kyrkoherden Anders Tengbom i västra Sverige. 1741 erkändes rörelsen i Stockholm och Uppsala som luthersk. Den var säkert en sund reaktion mot pietismens och mysticismens lagiskhet eller svärmeri och återförde skaror af separatister till svenska kyrkan under en kort blomstringsperiod, då den äfven fick sin första sångbok, "Zions sånger" (1743—45). 1745 indrogs den svenska herrnhutismen i "sållningstiden", med dess dyrkan af sidohålet i Jesu kropp och berusandet i "den söte Jesus' blod"; bland denna urartade riktnings företrädare voro magister Peter Werwing, Andreas Karl Rutström, som med "Zions nya sånger" (1778; senast 1898) gaf församlingen dess mest spridda psalmbok, och professor M. B. Malmstedt (se d. o.). Under senare hälften af 1700-talet blef den åter sunda herrnhutismen inom den lutherska världen (inom den reformerta hade den ställts i skuggan af metodismen) af stor betydelse, dels emedan den under rationalismens torka i vida kretsar vidmakthöll den lutherska grundprincipen om rättfärdiggörelse genom tron (detta gäller ej minst Sverige), dels emedan den blef bevararen af kärleksbudet som det centrala i kristendomen, hvilket framträdde i dess storartade missionsverksamhet, som igångsattes redan 1732 och var banbrytande för den tyska protestantismen. Snart funnos herrnhutiska missionärer i Amerika, Ostindien, Afrika o. s. v., mest obildade handtverkare, hvarför deras mission haft framgång blott bland s. k. kulturlösa folk. Med det religiösa lifvets återuppvaknande på 1800-talet miste herrnhutismen allt mer sin betydelse inom Europa. F. n. finnas omkr. 40,000 herrnhutare, delade på 140 församlingar i Tyskland, Schweiz, England och Nord-Amerika. I fråga om hednamissionen är samfundet likväl alltjämt ett föregångsfolk med 139 stationer och 101,000 själar under sin vård (1905). Trots de i åskådningen liggande frestelserna till svärmiska extravaganser och sentimentalitet har herrnhutismen hållit sig uppe som en värdig och väl ordnad religiös sammanslutning. I den spangenbergska författningen ha i senaste tid viktiga förändringar vidtagits; generalsynoden 1899 upphäfde den gemensamma öfverledningen och lät bröderna i Tyskland, England och Amerika bilda skilda, själfständiga provinser; hednamissionen är däremot gemensam. 1901 publicerades en mot nutida förhållanden svarande kyrkoordning för de tyska brödrauniteten, hvari författning, gudstjänst, kyrkotukt, skolväsen m. m. regleras. Litt.: M. Goebel, "Geschichte des christl. lebens in der rheinisch westphälischen evangelischen kirche" (2 bd, 1849—60), A. Ritschl, "Geschichte des pietismus" (III, 1886; starkt kritisk mot rörelsen), B. Becker, "Zinzendorf und sein christentum" (1900; bästa herrnhutiska teckningen), H. Plitt, "Die brüdergemeinde in Livland" (1861), L. Schröder, "Om brödremenighedens betydning for kirkelivet i Danmark" (1902), J. Lundbye,