”Herrnhutismen i Danmark” (1903), J. S. Pajula, ”Bidrag till herrnhutiska församlingens historia i Finland” (1899), G. A. Wauer, ”Die anfänge der brüderkirche in England” (1900), G. Burkhardt, ”Der protestantismus am ende des 19. jahrhunderts” (1901), Schulze, ”Abriss der geschichte der brüdermission” (s. å.) och ”Jahresbericht über das missionswerk der evangelischen brüderunität” (årligen); för Sverige äro äldre framställningar antikverade genom N. Jacobssons ”Från en forskningsresa till Herrnhut” (i ”Kyrkohist. årsskrift”, 1903) och "Den svenska herrnhutismens uppkomst” (1908). Hj. H--t. Herråkra, socken i Kronobergs län, Uppvidinge härad. 7,459 har. 422 inv. (1908). Annex till Dädesjö, Växjö stift, Uppvidinge kontrakt. Herrängs järngrufvor, tillhöriga Herrängs grufaktiebolag (1889) och belägna i Roslagsskärgården, ej långt från Grisslehamn, i Häfverö socken, Stockholms län, äro brutna å flera slag af malmer, dels liggande i kvartsiga bergarter, dels äfven kalkiga. Järnmalmstillgångarna ha varit kända sedan flera århundraden; malmbrytningar omtalas redan 1574. Men malmens stora svafvelhalt (1—1,5 proc. eller mera) har omöjliggjort dess användande för järntillverkning enligt de gamla svenska metoderna. Efter att i flera år ha legat nere återupptogs grufdriften 1896, då man dels sålde den bästa malmen till Tyskland, dels sökte taga ut den bästa malmen medelst Monarchs magnetiska separatorer. Men experimenten gåfvo klent resultat, och grufvorna öfvergingo 1902 till nya egare, som använda ingenjör J. G. Gröndals metod för anrikning och brikettering af malmen, som därigenom befrias från svafvelhalten. Bolaget har anlagt två masugnar för en årlig produktion af 20,000 ton tackjärn. Kolen för masugnarna erhållas från norrländska sågverk. Fastigheterna hade 1907 ett taxeringsvärde af 1,037,700 kr., och s. å. brötos i dagbrott i 7 grufvor 105,000 ton berg, hvaraf (samt af nära 10,000 ton malm ur gamla varp) erhöllos genom anrikning nära 80,000 ton malm och tillverkades omkr. 30,000 ton briketter. I masugnarna smältes omkr. 16,300 ton bessemer- och martinjärn och 226 ton gjutgods medelst direkt omsmältning. Antalet arbetare var 255 vid bergverket och 103 vid masugnarna. Wbg. Hersch, Hermann, tysk dramatisk författare, f. 1821, d. 1870, författade flera lustspel, bl. a. Anna Liese (1858; ”Fursten och borgardottern”, 1859, ”Anna Lisa”, 1860). <img l>

Herschel [hə̄'ʃl]. 1. Sir Frederick William (eg. Friedrich Wilhelm) H., engelsk astronom, f. 15 nov. 1738 i Hannover, d. 22 aug. 1822. Han var liksom fadern till en början oboist vid kungl. gardet, deltog i sjuåriga kriget, men lämnade efter slaget vid Hastenbeck (26 juli 1757) sitt fädernesland och slog sig ned i England, där han skaffade sig sitt uppehälle genom musikundervisning. Genom understöd af lord Durham bragtes han i bättre ställning, hvarjämte hans musikaliska begåfning förskaffade honom ett visst anseende. 1765 fick han en organistbefattning i Halifax, och 1766—82 var han organist i Bath. Studiet af musikens teori hade redan tidigt föranledt honom att sysselsätta sig med matematik och besläktade vetenskaper, optik och astronomi; och ehuru han i Bath var strängt upptagen af musikaliska värf, kompositioner, konserter och undervisning, fann han dock tid att vid sidan däraf idka vetenskapliga studier samt förfärdigade (1774) sitt första teleskop. Efter upptäckten af planeten Uranus (13 mars 1781), då han med ens blef en berömd man, ändrades hans lefnadsförhållanden. Han invaldes i Royal society och erhöll af Georg III en årlig pension af 200 pd st., lämnade sin musikaliska anställning samt bosatte sig (1782) i Datchet nära Windsor och några år senare (1786) i Slough. Där var han uteslutande sysselsatt med vetenskapliga forskningar och konstruktionen af spegelteleskop, som han till alla delar själf förfärdigade. Efter många försök lyckades det honom 1789 att få färdigt ett teleskop (se Astronomiska instrument, sp. 290) af 12 m. längd och 1,2 m. öppning, ett mästerverk i sitt slag, men tyvärr så svårhandterligt, att han fortfarande utförde sina mesta arbeten med ett 6 m. instrument, likaledes gjordt af honom själf. Vid sina arbeten hade han som trogen medhjälpare sin syster Caroline (se H. 2). Sina sista år tillbragte han i Slough, öfverlåtande åt sin son John (se H. 3) fullföljandet af sina stellarastronomiska arbeten. Bland de upptäckter och iakttagelser, genom hvilka H. ökat vår kunskap om solsystemet, står främst upptäckten af Uranus. Vidare böra ihågkommas upptäckterna (1787) af 2 Uranusmånar, Titania och Oberon, samt (1789) af 2 Saturnus-månar, Mimas och Enceladus. H. lämnade äfven viktiga bidrag till kännedomen om planeten Mars, i det han uppvisade, att utseendet af denna planets yta är beroende af dess årstider och att öfver hufvud dess fysiska förhållanden ha stor likhet med vår jords. Dessutom är H. upphofsman till den bekanta solteori, som under hela förra hälften af 1800-talet var den allmänt antagna, till dess nyare forskningar ådagalagt densammas ohållbarhet. — Sin största betydelse har H. som stellarastronomiens grundläggare. Visserligen saknade han ej föregångare på detta område; men under det deras undersökningar buro en hufvudsakligen spekulativ prägel och saknade det nödiga underlaget af empiriska rön, gjorde H. det till sin uppgift att genom anställande af noggranna iakttagelser lägga en säker grund för vår kunskap om världsbyggnaden. Hvad först angår dubbelstjärnorna, uppgå de i H:s kataloger upptagna stjärnparen till ett antal af 846, af hvilka han själf upptäckt de allra flesta, enär blott omkr. 80 voro kända förut. Genom upprepade mikrometriska bestämningar kunde han (1803) hos omkr. 50 stjärnpar uppvisa en relativ rörelse, som på det tydligaste ådagalade tillvaron af ett fysiskt samband mellan komponenterna och definitivt afgjorde tvistefrågan om de fysiska dubbelstjärnornas existens. H. har upptäckt, beskrifvit och katalogiserat 2,500 nebulosor och stjärngrupper (omkr. 100 voro kända förut) och därigenom lämnat det mest storartade