denna skulle hänskjutas till en domstol, sammansatt af några af de förnämste i riket och utsedd af båda parterna. Man må under sådana förhållanden ej undra öfver, att Erik XIV sökte närmare bestämma och inskränka hertigarnas makt genom de s. k. Arboga artiklar (se d. o.), hvilka fullständigt underordnade dem under konungen. De äldre furstarna, Johan och Magnus (Karl var ännu ett barn), underkastade sig ej gärna denna stadga; Johan inlät sig, i strid mot dess bestämmelser, på en själfständig politik, som dock ledde till hans fängslande och länets indragning till kronan, 1563. Sedan Magnus s. å. blifvit sinnessvag och snart urståndsatt att själf sköta sitt hertigdöme, öfvertog Erik äfven dettas styrelse. Det fortfor emellertid till 1569 att förvaltas särskildt. Karls hertigdöme innehades af konung Erik under hela hans regering, men dess räkenskaper fördes särskildt. Intet af hertigdömena spelade under de senare åren af Erik XIV:s regering någon roll i vår historia, men med Johan III:s uppstigande på tronen ändrades förhållandet. Karl tillträdde 1568 sitt hertigdöme och erhöll 1569 konungens konfirmationsbref på detsamma. 1569—71 utvidgades det med Valla härad och återstoden af Vadsbo härad i Västergötland. Karls inkomster ökades genom tionden, som förut gått till kronan, och hans rättigheter genom upphäfvande af Arboga artiklar. Man återkom således till Gustaf Vasas testamente som den grundlag, hvilken fastställde hertigens rättigheter och skyldigheter mot konungen; men då bestämmelserna i detta testamente voro så oklara, uppstodo snart åter stridigheter. En af tvisterna gällde besittningen af Strömsholm med de delar af Västmanland, som enligt konung Gustafs testamente skulle tillhöra hertigdömet, men till följd af hans muntliga förordnande voro anslagna till lifgeding åt hans änka. Vid uppgörelsen måste Karl nöja sig med tionden och häradshöfdingeräntan af området. Flera af tvistepunkterna gällde de kungliga och hertigliga rättigheternas förhållande till hvarandra inom furstendömet, såsom rätten att därstädes tillsätta lagman och att utkräfva rusttjänst af dess adel. Framför allt ökades spänningen mellan bröderna af den liturgiska striden, i hvilken Karl och hertigdömets prästerskap ställde sig på en annan ståndpunkt än konungen. För att slita de tvistiga frågorna och stäcka den hertigliga makten utfärdade Johan 1582 med de i Stockholm församlade ständernas bifall en stadga om de kungliga och furstliga rättigheterna, som i hufvudsak öfverensstämmer med Arboga artiklar, men som aldrig erhöll någon praktisk betydelse. Under den följande tiden blef emellertid förhållandet mellan bröderna än mera spändt, och slutligen föreslog rådet att låta tvistefrågorna afgöras af ständerna. Karl började då visa mera tillmötesgående. En riksdag sammanträdde i Vadstena 1587, och där åstadkoms en förlikning i godo genom underhandlingar mellan konungens och hertigens råd; dock måste hertigen i de flesta punkter gifva efter, likväl icke i frågan om liturgien. Åter var furstemakten bestämdt underordnad den kungliga; men sedan rådsherrarna på mötet i Reval (1589) fallit i onåd och hertig Karl blifvit förlikt med konungen, uppgaf denne det mesta af sina förra anspråk. Sigismund bekräftade sedermera 1594 Karls rättigheter enligt Gustaf Vasas testamente och länsbref. Ehuru hertig Karl mer än någon annan borde ha insett vådan af hertigdömen, utdelade han äfven själf dylika. Åt Gustaf II Adolf inrymdes 1609 en del af Västmanland som hertigdöme. Sedan förläningen 1610 blifvit ökad, sträckte den sig öfver större delen af detta landskap samt delar af Dalarna, men liksom den åt hertig Erik 1557 gifna förläningen var den af annan natur än de egentliga hertigdömena. Den återförenades 1611 med kronan genom Gustaf Adolfs uppstigande på tronen. Ännu återstodo dock två hertigdömen. Hertig Johan, Johan III:s svage son, mottog 1606 styrelsen af ett hertigdöme, som bestod af nästan samma delar, som det Magnus förut innehaft (Vadsbo och Valla erhöll han icke, utan i stället några härad i Östergötland samt Läckö län). 1609 utbytte han Dal och Läckö län mot Stegeborgs län. På riksdagen i Nyköping 1611 utvidgades hans område med Vartofta, Gudhems, Frökinds och Vilske härad i Västergötland. I sitt hertigdöme hade Johan enligt donationsbrefvet 1609 de rättigheter, som konung Gustafs testamente medgaf; och så var äfven förhållandet med Karl Filip, som från 1611 innehade sin faders, Karl IX:s, hertigdöme med något ändrade gränser. Mellan hertigarna och Gustaf II Adolf förekommo väl tvister om den adliga rusttjänsten, men dessa ledde ej till några farliga följder. Hertigarna afledo tidigt (Johan 1618, Karl Filip 1622), hvarefter deras förläningar hemföllo till kronan, och sedan Karl Filips död ha inga hertigdömen utdelats i Sverige. Den pfalziska familjen hade som förläning Stegeborg med landet omkring Slätbaken och Söderköping (1622—89). Sedan 1651 hade innehafvaren hertigtitel. Titeln hertig har äfven burits och bäres ännu af de kunglige prinsarna (se Hertig), och titeln hertigdöme är fäst vid alla svenska landskap. Jfr F. Westling, "Hertig Karls furstendöme under åren 1568—1592" (1883), och K. G. Lundqvist, "Om hertigdömenas statsrättsliga ställning till kronan i Sverige 1556—1622" (1895). Fr. W. Hertig Fredrik af Normandie. Se Eufemiavisorna. Hertiginnan af Finland. Se Merthen, E. Hertigkrona, her. Se Krona. Hertling, Georg von, friherre, tysk författare och politiker, f. 1843 i Darmstadt, 1880 e. o. professor i Bonn och 1882 ord. professor i München i filosofi, har inlagt stora förtjänster om främjandet af det katolska Tysklands andliga kultur och är en af centrumpartiets mest framstående talare i tyska riksdagen, som han tillhört sedan 1875. Han har särskildt behandlat sociala frågor och deltagit i förhandlingarna mellan Tyskland och den påfliga kurian. Af H:s vetenskapliga arbeten må nämnas Über die grenzen der mechanischen naturerklärung (1875), Albertus Magnus (1880), Aufsätze und reden sozialpolitischen inhalts (1884), John Locke (1892), Naturrecht und sozialpolitik (s. å.), Das prinzip des katholizismus und die wissenschaft (4 uppl. 1899), Augustin (1902; 3:e uppl. 1904) och Recht, staat und gesellschaft (1906). H. är medlem på lifstid af bajerska riksrådet och vardt 1899 led. af bajerska vet.-akad. 's Hertogenbosch [-tå̄chenbåsk] l. 's Bosch (ty. Herzogenbusch, fr. Bois-le-Duc), hufvudstad i nederländska prov. Nord-Brabant, ligger i en sumpig trakt vid föreningen af floderna Dommel och Aa