<img l>

det behagliga Amors genistreger på vers (1830; öfv. af K. V. A. Strandberg, 1860). 1830 utsände han, anonymt liksom de äldre skrifterna, Gengangerbreve, författade i J. Baggesens namn, ett kvickt och elegant inlägg i den estetiska fejden mellan Öhlenschlägers anhängare och J. L. Heiberg, där han afgjordt ställde sig på den sistnämndes sida och starkt häfdade formens stora betydelse för diktningen. H. uppgaf 1832 sin anonymitet, lät s. å. döpa sig och företog med statsunderstöd en resa till Tyskland, Italien och Frankrike. H:s omkr. 40 skådespel, olikartade äfven i värde, men alla präglade af god smak och skarp blick för scenisk verkan, ha varit af största betydelse för danska scenens utveckling, och han är en af de författare, hvilkas stycken blifvit mest uppförda; flera spelas än i dag. Bland dem böra framhållas det äkta danska lustspelet Sparekassen (1836), den romantiska tragedien Svend Dyrings hus med både ämne och språkton från folkvisorna (1837, 7:e uppl. 1899; öfv. af V. Hebbe 1859 och ett par ggr på tyska), det muntra lustspelet Indkvarteringen (1841; öfv. till svenska 1842 och till tyska), det lyriska dramat Kong Renés datter (1845, 9:e uppl. 1905; öfv. af O. Strandberg och F. A. Dahlgren 1846 samt 7 ggr till tyska, dessutom till engelska, polska och spanska och bearb. som operan "Jolantha" af Tjajkovskij) och det historiska dramat Ninon (1848). H:s dramatiska verk utkommo samlade i 18 bd 1853—73 och i urval i 8 bd 1897. Äfven som lyriker vann H. anseende: hans Digte samlades 1851—62 i 4 bd och i urval 1899. Slutligen må nämnas, att han utgaf romanen Stemninger og tilstande (1839), starkt polemisk mot den nymodiga liberalismen, och den vidlyftiga skildringen Johannes Johnsen (3 bd, 1861), urspr. intagen i "Ugentlige blade", som utkom 1858—59. H. fick 1845 titeln professor och var en af de 4 danska författare, som först (1851) fingo årligt statsunderstöd. "Breve til og fra Henrik H. ved P. Hertz" utkommo 1897. E. Ebg. Hertz, Wilhelm, tysk skald och litteraturhistoriker, f. 1835, i Stuttgart, d. 1902, studerade filologi i Tübingen och München, där han slöt sig till den skaldekrets, som bildades af Geibel, Heyse, Lingg m. fl. Han blef 1862 docent vid universitetet i München och 1869 professor i litteraturhistoria vid polyteknikum därstädes. H. debuterade med en samling lefnadsglada och melodiska Gedichte (1859; 2:a uppl. 1901). Hans senare originaldikter behandla medeltidsämnen med älskvärd och graciös konst. Af dem kunna nämnas Lanzelot und Ginevra (1860), Hugdietrichs brautfahrt (1863; 4:e uppl. 1908), Heinrich von Schwaben (1868; 3:e uppl. 1903) och Bruder Rausch (1882; 4:e uppl. 1902). Med en sällsynt stilistisk elegans öfversatte H. ett stort antal franska medeltidsdikter, Roland, das älteste französische epos (1861), Marie de France. Poetische erzählungen nach altbretonischen liebessagen (1862), Aucassin und Nicolette (1865) och, den yppersta af dem alia, novellsamlingen Spielmannsbuch (1886; 2:a uppl. 1900), hvarjämte han bearbetade Gottfrieds från Strassburg "Tristan und Isolde" (1877; 5:e uppl. 1907) och Wolfram von Eschenbachs "Parzival" (1898; 3:e uppl. 1903). Äfven hans vetenskapliga arbeten syssla med den medeltida litteraturen; bland dem märkas studier öfver Nibelungenlied (1877), Gralsagan (1882), Aristoteles i Alexandersdikten (1890) och Mandragola (1893). Gesammelte dichtungen utgåfvos 1900 (2:a uppl. 1904). Se Biogr. öfver H. af Weltrich (1902). R—n B. <img l>

Hertz, Heinrich Rudolph, tysk fysiker, f. 22 febr. 1857 i Hamburg, d. 1 jan. 1894 i Bonn, blef filos. doktor i Berlin 1880 och amanuens hos H. v. Helmholtz, som ledde H:s uppmärksamhet på de elektriska problem, hvilkas snillrika behandling i såväl teoretiskt som experimentellt hänseende förvärfvade honom ett odödligt namn. Han blef 1883 docent i Kiel samt 1885 professor i fysik vid polyteknikum i Karlsruhe och 1889 vid Bonns universitet. Genom sina undersökningar på elektricitetslärans område och särskildt angående de s. k. elektriska oscillationerna (se Elektricitet, sp. 202, och Elektriska svängningar) lyckades H. att bana väg för den af Faraday grundade och af Maxwell matematiskt utvecklade åsikten om elektricitetens natur och sammanhang med ljusföreteelserna. De från en oscillerande elektrisk gnista utgående s. k. elektriska vågorna undersöktes först af honom och visades vara i allo öfverensstämmande med ljusvågor, hvilkas våglängd dock är betydligt mindre. De elektriska vågorna, hvilka sedermera utförligt studerades af andra författare, ligga till grund för den elektriska "telegraferingen utan tråd". Af stor betydelse voro ock H:s upptäckt, att en elektrisk urladdning i luft underlättas, om poltrådarna belysas af en annan elektrisk gnista, hvilket han visade förorsakas af de i gnistans ljus innehållna ultravioletta strålarna (se Fotoelektriska fenomen), samt hans undersökningar af katodstrålarna. Bland H:s Gesammelte werke (3 bd, 1894—95) må utom ofvannämnda arbeten såsom särdeles förtjänstfullt framhållas hans "Principien der mechanik". Se ock art. Fysik. S. A—s. Hertzberg, Axel Gustaf, målare, f. 27 aug. 1832 i Jämtland, började som litograf och porträttritare, blef 1849 elev vid konstakademien, där han 1858 vann kungliga medaljen. Efter att ha vistats två år i Finland begaf han sig 1863 till Paris och senast hösten 1867 till Düsseldorf. H. afled därstädes 2 sept. 1878 efter ett lif i försakelser och fattigdom. — H. målade i sin ungdom fornnordiska motiv och genretaflor i historisk kostym (Sista skvätten, 1859, Nationalmuseum). Bland hans senare arbeten märkas Krogscen (1864), Rafael i sin ateljé, Konfirmand