uttryckssätt lyckligt återgifvit de finska lyriska dikternas anda och innehåll. Hans likaledes fria tolkning af "Kalevala" utkom 1894. Som själfständig berättare och poet framträdde H. i Smärre skizzer (1879), Dikter (1880) och Nya dikter (1884) samt i några historiska berättelser. Äfven som skriftställare för barn och ungdom var han verksam, i främsta rummet genom "Kalevala", i prosaisk form berättad för ungdom (1874), genom en samling valda sånger ur "Kanteletar" (1875) och genom Finlands historia i korthet framställd (1876). 1875—88 var H. medarbetare i "Helsingfors dagblad". M. G. S. Hertzberg, Ebbe Carsten Horneman, norsk rättshistoriker, universitetslärare, ämbetsman, f. 11 apr. 1847 i Holmestrand, blef student 1865 och juris kandidat 1870, var universitetsstipendiat 1873—75, därefter två år attaché vid legationen i Paris och 1877—86 professor i nationalekonomi vid Kristiania universitet, med afbrott apr.—juni 1884, då han var medlem af Schweigaard-Lövenskioldska ministären ("aprilministären"). Han uppbar sedermera ett personligt vetenskapligt statsgage, tills han 1903 blef stortingsvald medlem af hypoteksbankens direktion och s. å. blef ordf. i en rad kommittéer, bl. a. tulltariff- och traktatkommittéerna. 1906 blef H. riksarkivarie och leder å Videnskabsselskabets vägnar utgifvandet af K. v. Maurers "Vorlesungen über altnordische rechtsgeschichte", hvaraf hittills 5 bd utkommit på tyskt förlag. H. har utgifvit en rad rättshistoriska afhandlingar: Fremstilling af det norske aristokratis historie indtil kong Sverres tid (prisskrift, 1869), Grundtrækkene i den ældste norske proces (1874), De nordiske retskilder (1890), Den moderne retshistorie ("Tidsskrift for retsvidenskab", IV—V), Len og veizla i Norges sagatid (i "Germanistische abhandlungen zum 70. geburtstag Konrad v. Maurers", 1893), Trondhjems politiske og statsretslige forhold i sagatiden (i H. G. Heggtveits festskrift "Trondhjem i fortid og nutid 997—1897"), Den förste norske kongekroning, dens aarstal og ledsagende omstændigheder (i "Norsk historisk tidsskrift", 4:e række, III), Om eiendomsretten til det norske kirkegods (1898) samt Norges statsretslige stilling (1900; flera ggr omtryckt och öfv. till flera språk). Hans hufvudarbete är ordboken till "Norges gamle love indtil 1387" (1895, ingår i 5:e delen af detta lagverk), ett i sitt slag enastående verk i norsk litteratur. O. A. Ö. Hertzka, Theodor, ungersk nationalekonom och samhällsutopist, f. 1845 i Pest, var först chef för den nationalekonomiska afdelningen i Wientidningen "Neue freie presse", vardt sedermera redaktör för den af honom uppsatta "Wiener allgemeine zeitung" samt grundlade 1889 "Zeitschrift für staats- und volkswirtschaft". H. har utgifvit Die gesetze der sozialen entwickelung (1886), Das wesen des geldes (1887), Wechselkursus und agio (1894), Die problemen der menschlichen wirtschaft (bd 1, 1897) m. fl. arbeten i allmän nationalekonomi samt i penninge- och handelsfrågor, hvari han förfäktat en hel del af den klassiska nationalekonomiens teorier samt gjort sig till målsman för den rena guldmyntfoten. Sin egentliga ryktbarhet har han vunnit genom den socialutopiska skildringen Freiland, ein soziales zukunftsbild (1890; flera upplagor samt öfv. till åtskilliga språk), hvaraf Eine reise nach Freiland (1893; "En resa till Friland", 1895) utgör en sammanfattning. H:s "socialliberala" åskådning i detta verk kan närmast hänföras till den korporativa socialismen. Han tänkte sig nämligen produktionen organiserad i fria associationer under ledare, som de själfva valde. Alla medlemmar skulle ha samma rätt till jorden och de producerade produktionsmedlen, hvilka skulle utgöra vederbörande associations gemensamma egendom. Tillträdet till associationerna skulle vara fritt, hvarigenom möjligheten för ett speciellt lönarbetarstånds uppkomst ansågs försvinna. Den arbetande individen skulle här ha oinskränkt besittnings- och eganderätt till den fullständiga afkastningen af sitt arbete, alltså utan något afdrag i form af företagarprofit, kapital- eller jordränta. Innan produktionens nettoafkastning fördelades mellan medlemmarna efter hvars och ens arbetsprestationer, beräknade i timmar, skulle dock af densamma en tredjedel afsättas till staten för bl. a. offentliga byggnader, skolor, förvaltningen samt dess plikt att försörja kvinnor, barn, sjuklingar och åldringar. Märkligare torde emellertid H:s förening af kollektivismen med den rena, mot anarkism tenderande individualismen te sig: samhället skulle ej utöfva någon kontroll öfver individen, vidsträckt spelrum skulle erbjudas åt den individuella friheten och smaken; de olika associationerna skulle ha viss rätt till inbördes konkurrens. H:s samhällsideal väckte stort uppseende. I flera länder bildades Frilandsföreningar, bland dem en skandinavisk med säte i Köpenhamn; och "Freiländisches actionscomité", i hvars spets H. själf stod, grep sig an med förberedande åtgärder för förverkligande af H:s samhällsplan. Han hade förlagt sitt diktade samhälle till Keniahöglandet i det inre af Öst-Afrika. I dessa nejder skulle också det verklighetsvardande samhället uppbyggas. En expedition af femton pionjärer, bland hvilka befunno sig två danskar, afseglade i febr. 1894 från Hamburg till Öst-Afrika, men upplöstes redan i juni s. å. (Se P. Scavenius, "Frilandsexpeditionen", Köpenhamn 1897.) — Det af Fr. Oppenheimer (se d. o.) företagna sociala nybyggnadsförsöket företer ett visst inflytande från H:s samhällsteorier, ehuru Oppenheimer för öfrigt representerar den federalistiska socialismen; och ännu 1904 lär en Frilandskoloni ha existerat i nordamerikanska staten Washington. E. H. T. Hertzman, Johan Adolf, historisk författare, publicist, f. 23 juni 1765 i Häradshammars prästgård i Östergötlands län, d. 3 sept. 1836 i Stockholm, blef student i Uppsala 1783 och inskrefs 1788 i Kanslikollegium, där han var protonotarie, då detta ämbetsverk 1801 upplöstes. S. å. utnämndes han till assessor i Kommerskollegium, blef 1810 kommerseråd samt tog 1831 afsked. — Sitt litterära namn vann H. som författare och öfversättare, särskildt af historiska arbeten. Så utgaf han tolkningar af Schillers "Historia om trettioåriga kriget" (1796—97), von Archenholz' "Historia om sjuåriga kriget" (1796), Pezzls "Fältmarskalken Laudons lefverne" m. m., vann två gånger Svenska akad:s andra pris: 1800 för Svar på frågan: hvilket är det rätta sättet att skrifva historien och 1824 för Teckning af venetianska republikens stora handelsvälde, mottog 1816 af samma akademi Lundbladska priset samt utgaf i en rad häften Försök till en historia om korstågen (1813—19).