I aug. 1800 begynte han offentliggöra "Handelstidning", hvarmed han fortfor till 1823, då planen utvidgades och tidningen erhöll namnet "Journal för handel, slöjd och konst". Denna upphörde i nov. 1834, efter hvilken tid H. meddelade handelsunderrättelserna i "Statstidningen". —rn.* Hertzmans håf. Se Fiskredskap, sp. 451. Heruler (lat. Heruli l. Eruli), ett germanfolk, som deltog i den stora östgermanska utvandringen från Östersjöns kuster i 2:a årh. e. Kr. (se Goter och Folkvandringen, sp. 795). Deras stamland troddes en tid ha legat i Danmark, hvarför de räknades till nord- eller västgermanerna, men R. Loewe ("Indogermanische forschungen", XIII, 1902—03) söker deras hemvist före utvandringen i nuv. Mecklenburg och anser, att deras språk bör hänföras till den östgermanska språkgruppen, ehuru det påverkats af inflytanden från deras västgermanska grannar vid södra östersjökusten. Herulerna visade mindre sammanhållning än de öfriga vandrande germanfolken, hvilket torde ha berott däraf, att deras statslif var mindre utveckladt. Antika författare skildra dem som synnerligt råa. De hade emellertid en monarkisk statsordning liksom i allmänhet öst- och nordgermanerna. Efter det stora uppbrottet företog en del, möjligen med det gamla stamlandet fortfarande som utgångspunkt, vikingatåg i västerväg till Galliens och Spaniens kuster ända in på 400-talet. Men stammens hufvudmassa drog ned till Azovska sjön och bosatte sig på Krim. Härifrån deltogo de i goternas plundringståg mot romerska riket under 200-talet och förblandades därvid stundom med goterna. Sålunda synas de s. k. goter, som 267 anföllo Aten, ha varit heruler (se Dexippos). I midten af 300-talet kufvades de af östgoternas konung Ermanarik (se denne och Östgoter), men då dennes välde 375 störtades af hunnerna, blefvo de liksom östgoterna ett hunniskt lydfolk och måste följa hunnerna på det stora tåget västerut (se Hunner). Loewe anser emellertid, att en del heruler kvarstannat i trakterna vid Azovska sjön och att de s. k. krimgoterna och gothi tetraxitæ, (se d. o.) varit denna kvarlefva af herulerna därstädes. De med hunnerna utvandrade herulerna stannade jämte andra germanfolk (rugier, skirer m. fl.) vid det hunniska väldets upplösning efter Attilas död 453 (se Attila) n. om mellersta Donau som romerska rikets "foederati" med skyldighet att lämna legosoldater till de romerska härarna. Troligen var det just heruler härifrån, som utgjorde en väsentlig del af de legotrupper, som under Odovakars anförandeskap 476 störtade den siste västromerske kejsaren (se Folkvandringen, sp. 796, och Odovakar). Den heruliska staten i Donaulandet sprängdes emellertid omkr. 500 af langobarderna (se d. o.). En afdelning af det besegrade folket vandrade då tillbaka till Östersjötrakterna och for på af danerna lämnade skepp öfver till Thule (Skandinavien), där den bosatte sig invid gauterna (götarna), d. v. s. i Sverige. I dessa heruler har man velat se virdarnas stamfäder (se Värend). Den återstående delen af folket fick af Öst-Roms kejsare tillåtelse att slå sig ned i trakten af nuv. Belgrad och deltog som östromerska "foederati" i det krig, hvarigenom kejsar Justinianus I kort därefter störtade östgotariket i Italien (se Östgoter). Sedan dessa heruler vid denna tid blifvit kungalösa, i det deras kungaätt utrotats under inre strider, skickade de, enligt den samtida grekiske historieskrifvaren Prokopios, som äfven är sagesman för den heruliska invandringen i Sverige, sändebud till stamfränderna där för att erhålla en konung ur den hos dessa fortlefvande grenen af den gamla heruliska konungaätten. Innan den nye konungen hann fram, läto de emellertid af Justinianus förmå sig att taga till konung en i Konstantinopel uppfostrad herul, men efter den svenske prinsens ankomst hyllade de denne och öfvergåfvo den östromerske skyddslingen (550). Under den följande tiden måste de emellertid ha sammansmält med kringboende folk, ty herulernas namn förekommer ej mer hos de medeltida historieskrifvarna. S. B. Herunter, ty., nere; på dekis. Hervadsbro l. Herrevadsbro, en fordom befintlig bro öfver Kolbäcksån i Kolbäcks socken af Snäfringe härad och Västmanlands län, omkr. 20 km. från Västerås. Enligt rimkrönikans uppgift var det vid denna H. (en annan H. fanns öfver Säfveån, Nårunga socken, Gäsene härad, Älfsborgs län), som jarl Birger 1251 besegrade de upproriske Folkungarna. Sedan han fått hufvudmännen, Filip (kon. Knut långes son) och Knut Magnusson (en ättling af kon. Knut Eriksson), i sitt våld, lät han halshugga dem samt döda en mängd af de tyske legoknektar, som följt dem. De fleste af deras svenska anhängare blefvo skonade. Rimkrönikans uppgift, att Birger tvärt emot gifna försäkringar tagit anförarnas lif, vinner intet stöd af samtida berättelser om händelsen. — Hösten 1466 egde åter strider vid H. rum, denna gång mellan å ena sidan Nils Sture med dalkarlarna och å andra sidan Erik Nilsson (Oxenstierna) med ärkebiskop Jöns Bengtssons anhängare. Innan det ännu kommit till någon allvarligare sammandrabbning, bemedlades dock genom riksföreståndaren Erik Axelsson (Tott) en förlikning dem emellan, hvarigenom Nils Sture erhöll Västerås slott. — I trakten ha påträffats lämningar af skansar, vallar och vapen. Hervararsagan. Se Hervor. Herwarth von Bittenfeld [-få'n -fält], Karl Eberhard, preussisk general, f. 1796, d. 1884. H. ingick 1811 i armén, gjorde som sekundlöjtnant fälttågen 1813—14 och var 1848 regementschef. 1864 fick han befälet öfver 1:a mobila armékåren och ledde öfvergången till Als. 1865 blef han chef för 8:e armékåren. Vid utbrottet af kriget med Österrike 1866 ställdes han i spetsen för Elbe-armén, hvilken besatte Sachsen och därefter på de förenade arméernas högra flygel deltog i slaget vid Königgrätz 3 juli s. å. Då kriget med Frankrike utbröt 1870, hade han redan afsked, men tjänstgjorde under kriget såsom generalguvernör i västra Tyskland och blef efter krigets slut generalfältmarskalk. C. O. N. Hervé [ärvē], egentl. Ronger, Florimond, fransk kompositör, f. 1825 nära Arras, d. 1892 i Paris, började sin bana som organist i Paris, uppträdde 1848 såsom sångare i sitt eget intermezzo, Don Quichotte et Sancho Pansa, blef 1851 kapellmästare vid Théâtre du Palais royal, var 1853—56 styresman för en liten teater vid Boulevard du temple, "Folies concertantes", och införde där den