diminutivgenre af dramatisk komposition med sarkastisk, burlesk eller frivol tendens, som blef fröet till den sedermera så ryktbara Offenbachsoperetten. Senare uppträdde H. i Marseille, Montpellier, Kairo, och annorstädes samt ledde i London 1870—71 konserter à la Strauss. Bland hans operetter, till hvilka han ofta själf författade texten, må nämnas Le joueur de flûte ("Flöjtblåsaren"), Les chevaliers de la table ronde (1866; "Riddarne af runda bordet"), Le petit Faust (1869: "Lille Faust"), Les turcs (s. å.; "Turkarne"), La veuve du Malabar (1873; "Enkan från Malabar"), Lili (1882; "Lili"), Mam'zelle Nitouche (1883; "Lilla helgonet") och La cosaque (1884; "Kosackflickan"). A. L.* Hervé [ärvē], Édouard, fransk tidningsman, f. 1835, d. 1899, förfäktade liberala idéer i tidskrifter och tidningar samt var efter republikens införande 1870 en ifrig kämpe för det bourbonska konungadömet, grundlade 1873 "Le soleil", som han redigerade till sin död och där han förde de monarkiska idéernas talan. 1879 bröt han med det legitimistiska partiet och slöt sig till orléanisterna, hvilkas förnämsta språkrör hans tidning var, liksom han själf var grefvens af Paris förtrogne rådgifvare. 1886 invaldes H. i Franska akademien. <img l>

Herwegh, Georg, tysk skald, f. 31 maj 1817 i Stuttgart, d. 7 april 1875 i Liestal, Basel, arbetade först som tidningsman i sin födelsestad, men flyttade sedan till Schweiz, där han utgaf en samling politiska dikter, Gedichte eines lebendigen (1841; 12:e uppl. 1896), hvilka blefvo mycket populära. 1842 reste H. till Preussen och rönte öfverallt det bästa mottagande, äfven hos konungen, men till följd af ett skarpt bref till denne rörande censuren förvisades han snart ur landet. Han återvände då till Schweiz och slog sig, efter en resa till södra Frankrike och Italien, för framtiden ned i Paris, där han utgaf andra samlingen Gedichte eines lebendigen (1844) och Gedichte und kritische aufsätze (1845). I landsflykten öfversatte han Lamartines samlade arbeten (12 bd, 1843—44). Tilldragelserna 1848 förde honom åter fram i offentligheten. Han ställde sig i förbindelse med den revolutionära propagandan i Tyskland, och i april s. å. uppträdde han i Baden i spetsen för en tysk-fransk republikansk arbetarskara, men vardt lätt besegrad af württembergska trupper och flydde för att rädda lifvet. Sedermera lefde han i tillbakadragenhet i Paris och Schweiz. För Bodenstedts Shakspere-upplaga öfversatte han några dramer. Postumt utkommo Neue gedichte (1877). H. var en stor poetiskt retorisk begåfning, hvars ungdomsdikter äro skrifna med utomordentlig sententiös fyndighet, i klangfull form och burna af ett stormande patos. Han saknade emellertid förmågan att låta den kraftiga agitationspoesien fördjupas till personlig dikt, och med åren isolerade han sig i bitterhet och fåfänga. Enstaka dikter som Aufruf!, Der freiheit eine gasse och "Arbetarmarseljäsen" intyga, att han i trots af doktrinarism och epikureism var sitt tidsskedes mest aktuelle politiske skald. "Briefe von und an G. H." utgåfvos i 2 bd, 1895—96, af hans son, som 1906 utgaf äfven "H:s briefwechsel mit seiner braut" (1906). — Ett urval af H:s dikter öfversatte K. V. A. Strandberg 1844. Se Chr. Petzet, "Die blütezeit der deutschen politischen lyrik" (1902) och K. E. Franzos i "Die dichtung". R—n B. <img l>

Herweghr, Daniel, biskop, f. 28 april 1720 i Värmland, d. 28 sept. 1787, härstammade på fädernet från en engelsk släkt Hervey, blef filos. magister i Uppsala 1746, lektor i grekiska och teologi i Västerås 1758, domprost där 1765, teol. doktor vid jubelfesten i Lund 1768, pastor primarius i Stockholm 1771 och biskop i Karlstad 1773. Som själfskrifven representant i prästeståndet bevistade han riksdagarna 1769—86. H. var en af sin tids bästa predikanter och egde utmärkta språkkunskaper, hvilka han lade i dagen som ledamot af bibelkommissionen. Af hans tryckta arbeten må nämnas Natura et indoles syllabæ hebreæ (1748), Expositiones textuum sacrorum in diebus poenitentialibus (1755—62), Prof af grækers fordna vitterhet genom öfversättningar af Lucianus (1761), Biskop Rudbeckii lefverne (i "Linköpings bibl. handl.", 1794) och flera tillfällighetstal samt lefvernebeskrifningar (i Gjörwells periodiska skrifter). H. gjorde stora samlingar till Västerås stifts historia, hvilka till stor del skingrades efter hans död. Han blef 1773 led. af Mus. akad. Hervestath. Se Herrestad. Hervey [hā'vi], engelsk adelssläkt, hvars hufvudman sedan 1826 för titeln markis (förut, sedan 1714, earl) af Bristol. Mest känd af släktens i allmänhet mycket excentriska medlemmar är John H., lord H. of Ickworth, f. 1696, d. 1743, hvilken som drottning Karolinas förtrogne spelade en betydande roll vid Georg II:s hof och hvars Memoirs of the reign of George the second (utg. 1848; ny uppl. i 3 bd, 1884) äro berömda och kulturhistoriskt intressanta. En af hans söner, Augustus John H., 3:e earl af Bristol, f. 1724, d. 1779, avancerade till viceamiral och hade en väsentlig andel i intagandet af Habana 1762; en annan, Frederick Augustus H., 4:e earl af Bristol, f. 1730, d. 1803, innehade sedan 1768 det rika biskopsstiftet Derry på Irland, understödde på 1780-talet demonstrativt Grattans sträfvanden för friare ställning åt Irland och den i samband därmed stående skarpskytte-(volunteer-)rörelsen, men bidrog senare till åvägabringandet af 1801 års union mellan Storbritannien och Irland. V. S—g. Hervey-öarna [hā'vi-] l. Cooks arkipelag, en mellan Tonga-öarna i v. och Sällskapsöarna i ö. belägen ögrupp i Polynesien, mellan 18° 48′ och 21° 49′ s. br. samt 157° 19′ och 163° 10′ v. lgd. Ögruppen består af 9 öar, med en areal af 368