kvkm. Den sydligaste,
Mangaia, är en hög
korallö, den närmast följande,
Rarotonga, en
vulkanisk, ända till 890 m. hög ö, de öfriga äro
korall- l. lagunöar. De äro rika på kokospalmer,
brödfruktträd och pisanger. Goda hamnar saknas
helt och hållet. Invånarna, omkr. 6,800 till
antalet, äro närbesläktade med tahitierna och
kristnade (ett hundratal är européer). En ö
(Manuai) upptäcktes af J. Cook 1773 och kallades
af honom Herveyön (efter dåv. amiralitetslorden
Hervey), hvilken benämning sedan utsträckts
till hela ögruppen. Denna ställdes i sept. 1888
under brittiskt skydd och förenades 1901 med Nya
Zeeland. Den mest besökta hamnen är
Avarua,
på norra sidan af Rarotonga, där fartyg om 100
ton kunna ankra.
(J. F. N.)
<img l>
Hervieu [ärvjȫ],
Paul Ernest, fransk
romanförfattare och dramaturg, f. 1807 i
Neuilly-sur-Seine, inskrefs efter slutade
juridiska studier (licencié en droit 1877)
som advokat i Paris. H. tog sedan anställning i
ministeriet för offentliga arbeten, därpå i
utrikesdepartementet och utnämndes 1881 till
legationssekreterare i Mexico, men anhöll
omedelbart om sitt afsked, blef redaktör
för tidningen "Républicain de Seine" under
valperioden 1881 och utgaf 1882 en kort satirisk
roman,
Diogène le chien, som väckte uppmärksamhet
genom sin kvickhet och originalitet. 1883 skref
han kåserier i "Gaulois", hvilka han utgaf i
bokform 1884,
La bêtise parisienne. Samtidigt
redigerade han veckotidskriften "Les grimaces",
som egde bestånd i 6 månader 1883. 1886 utkommo
den under en vistelse i Schweiz nedskrifna
L'Alpe
homicide och
Les yeux verts et les yeux bleus,
1887
L'inconnu och 1888
Deux plaisanteries, hvilka
redan visade H. som en synnerligen framstående
psykologisk skildrare och analytiker. Med en
Poes skarpsinne och betagande makt förstår han
att blotta logiken i vansinnets drömmar. Hans
arbeten gjorde också mycken lycka bland litterärt
intresserade. De närmast följande skrifterna
vittna emellertid om ännu större mognad och
befäste hans ställning som en af de förnämste, nu
lefvande franske författarna. 1890 utkom
Flirt,
en elegant satir öfver den mondäna kärleken,
1891
L'exorcisée och 1893
Peints par eux-mêmes
("Själfporträtt", 1902), kanske hans bästa
roman. Den är skrifven i brefform och skildrar
den högre societetens lif på ett högadligt slott
med stor människokännedom och bitande kylig
ironi; till samma grupp af hans skildringar hör
L'armature (1895). Under det senaste årtiondet
har H. öfvervägande varit dramaturg. Af hans
dramer äro flera tendensstycken, som sätta de
sociala frågorna under debatt. 1890 adapterade
han för teatern berättelsen
Point de lendemain,
1892 spelades
Les paroles restent, som visar de
tragiska följder, som förtalet kan framkalla,
1894 väckte
Les tenailles uppseende; sedan ha
följt
La loi de l'homme (1897),
La course du
flambeau (1901),
Le petit duc, Le
réveil, L'énigme (1901; "Gåtan", uppf. 1902),
Théroique de Méricourt (1903),
Le dédale (1904),
L'armature (s. å.) och
Connais-toi (1909). Han
invaldes 1899 i Franska akademien. H. är
en skarpsinnig och originell iakttagare
och skildrar med stort mästerskap särskildt
den parisiska societetens lif. H:s
Œuvres
samlades 1894—99 i 3 bd,
Théâtre 1900, 1902 i
2 bd. Litt.: Lemaître, "Les contemporains",
VI, "Impressions de théâtre", VII, Pélissier,
"Nouveaux essais de litt. contemp.", Doumic,
"Les jeunes" (4:e uppl. 1906), och G. Brandes,
"Samlede skrifter", VII.
J. M.
Hervor (fno.
Hervǫr) hette dottern af den berömde
kämpen Angantyr i Bolm, en son till
Arngrim
(se d. o.). Hon var stor och skön, men af
våldsamt och krigiskt lynne samt tyckte bättre
om att bruka svärd och sköld än om kvinnliga
idrotter. Hon klädde sig i karldräkt och for
till Samsö, där hon med besvärjelser väckte sin
fader Angantyr i hans grafhög och tvang honom
att till henne utlämna svärdet Tyrfing, oaktadt
han förespådde, att det skulle tillintetgöra
hela hennes ätt. Slutligen återvände hon till
kvinnliga göromål och blef gift med en konung
Hofund samt hade med honom sönerna Angantyr och
Heidrek. Sägnen om Tyrfing och de olycksöden,
som sedan drabbade H:s släkt, utgör innehållet i
Hervararsagan, som i sin nuvarande form ej synes
vara äldre än från 1200-talet, men innehåller
kväden af vida högre ålder. Dessa diktfragment
(utg. af S. Bugge, 1873) handla hufvudsakligen
om striden på Samsö, om H:s besök hos sin fader
Angantyr, om Heidreks och Gestumblindes gåtstrid
(se
Gestumblinde) och om kampen mellan
Angantyr d. y. och hans halfbroder Lod. Sagan har
upptagit flera urspr. alldeles skilda sägner, som
med poetisk frihet blifvit satta i förbindelse
med hvarandra. Den enhet, som förenar delarna
till ett helt, är sägnen om svärdet Tyrfing
och den med detta följande förbannelsen.
Th. W.*
<img l>
Herz [hä'rts],
Henriette, f. 1764 i
Berlin, d. där 1847, dotter till en judisk läkare
af portugisisk härkomst, Benj. de Lemos, gifte
sig 1779 med läkaren Markus H. (d. 1803). Hennes
hem blef föreningspunkten för Berlins litterära
storheter; där umgingos Arndt, Göckingk, Engel,
Dohm, Spalding, Reichardt, Gentz, Friedrich
Schlegel, bröderna Humboldt, Varnhagen von Ense,
Schadow m. fl. Med Schleiermacher underhöll hon
en betydelsefull brefväxling, Börne uppväxte
i hennes hem. 1817, efter sin moders död,
öfvergick hon till kristendomen. Outtröttlig
i välgörenhet så långt hennes tillgångar räckte,
anslog hon till välgörande
ändamål största delen af de inkomster hon
förvärfvade på att utbilda lärarinnor. Genom
A. von Humboldts bemedling erhöll hon 1845
en pension. Sin rika korrespondens brände hon
för att förekomma missbruk af den efter hennes
död. Jfr Fürst,
