"Henriette H., ihr leben und ihre erinnerungen" (1850; 2:a uppl. 1858). <img l>

Herz [hä'rts], Henri (Heinrich), österrikisk-fransk pianist, f. 1803 i Wien, d. 1888 i Paris, lärjunge vid Paris' konservatorium 1816 och senare utbildad efter Moscheles' föredöme, var öfver ett årtionde världens mest firade pianist och pianokompositör. Förluster på en af honom i Paris öppnad pianofabrik nödgade honom 1845 till en större konsertresa genom Amerika. Efter återkomsten därifrån, 1851, bragte han sin fabrik till sådant anseende, att den 1855 på världsutställningen erhöll första priset och jämte Érards och Pleyels hörde till de förnämsta i Paris. 1842—74 var han professor i pianospelning vid konservatoriet därstädes. Af H:s kompositioner behålla ännu blott hans etyder något värde. De öfriga (konserter, rondåer, variationer, arrangemang för piano o. s. v.) tillhöra mestadels en ytlig och lättsmält, endast på briljant teknik afsedd riktning, hvilken en tid var modern, men sedermera öfvergafs för de mera haltfulla virtuosverken af en Chopin, Liszt m. fl. A. L.* Herzegovina. Se Hercegovina. <img l>

Herzen (ry. Gertsen). 1. Alexander Ivanovitj H., rysk författare och publicist, f. 1812 i Moskva, d. 21 jan. 1870 i Paris, son af en rik godsegare Jakovlev i Moskva (modern var tyska), blef 1834 jämte några kamrater arresterad, emedan han deltagit i en fest, där verser af för kejsaren obehagligt innehåll blifvit sjungna. Han förvisades 1835 till Vjatka och därifrån till Vladimir, men erhöll 1839 amnesti, hvarefter han 1840 anställdes i inrikesministeriet. Till följd af sin frispråkighet flyttades han från Petersburg till Novgorod, där han blef regeringsråd. 1842 tog han afsked från statstjänsten och egnade sig uteslutande åt litteraturen. Under pseudonymen Iskander (ända till sitt 50:e år skref han anonymt) utgaf han 1847 novellen Kto vinovat? (Hvems är felet?), som väckte mycket uppseende genom fria åsikter om äktenskapet och samhället. 1847 lämnade han Ryssland för alltid och skyndade vid underrättelsen om februarirevolutionens utbrott 1848 till Paris, hvarifrån han sedermera flyttade till Genève. På tyska offentliggjorde han Vom anderen ufer (1850), en från anarkistisk ståndpunkt utförd glänsande kritik öfver 1848 års revolution, samt Briefe aus Italien und Frankreich (s. å.). 1852 bosatte han sig i London, och där började han 1856 utgifva tidningen "Kolokol" (Klockan), i hvilken han skoningslöst angrep de ryska samhällsförhållandena och med värme tog till orda för afskaffandet af lifegenskapen och kroppsstraffen samt införandet af offentlighet vid domstolarna. Tillika offentliggjorde han flera andra uppseendeväckande skrifter, såsom Du développement des idées révolutionnaires en Russie (1851), Le monde russe et la révolution (först utgifven på ryska 1854) och Camicia rossa. La chemise rouge. Garibaldi à Londres (1865; ny uppl. 1882). Trots ryska regeringens förbud spredos alla dessa skrifter i stora upplagor inom Ryssland, och under tiden efter kejsar Nikolaus' död (1850) behärskade H. fullständigt den allmänna meningen i sitt fädernesland. Kejsar Alexander II själf studerade "Klockan" för att genom den erhålla tillförlitlig kännedom om ställningen i landet. H. syntes vara allvetande; han hade korrespondenter öfverallt, äfven bland kejsarens omgifning. Då han 1859 offentliggjorde Mémoires de l'impératrice Cathérine, écrits par elle-même ("Kejsarinnan Catherine II:s memoirer, skrifna af henne själf", s. å.), kunde ingen uppgifva, huru H. kommit i besittning af denna af ryska regeringen ängsligt bevarade hemlighet; memoarernas äkthet har dock aldrig blifvit betviflad. Om den ryska litteraturen gjorde H. sig högt förtjänt genom utgifvandet af moderna ryska författares — t. ex. Pusjkins, Lermontovs, Marlinskijs — arbeten utan censurluckor. Under den sista delen af sitt lif hängaf sig H. alltmera åt partiintressen, hvarför hans anseende började sjunka, och då han under den polska revolutionen 1863 i "Klockan" uttalade sig för polackerna, förlorade tidningen sin popularitet. 1868 upphörde "Klockan", hvilken sedan 1865 utgifvits i Genève. H. är en af Rysslands mest framstående skriftställare under 19:e årh. Jfr A. Jensen, "Rysk kulturhistoria", III: 6. Hans samlade skrifter utgåfvos 1875—79 på ryska i Genève, hvartill sedan kommit ett par band postuma skrifter. — På svenska finnas hans memoarer från barn- och ungdomstiden (3 dlr, 1902), en något förkortad öfv. af hans litterära mästerverk, de själfbiografiska kulturskisserna Byloje i Dumy ("Verklighet och dikt"). 2. Alexander H., den föregåendes son, rysk (schweizisk) fysiolog, f. 1839, d. 1906 som professor i fysiologi i Lausanne, behandlade i sina vetenskapliga skrifter flera olika delar af fysiologien och förfäktade särskildt de åskådningar, som uttalats af hans lärare M. Schiff. Han utgaf också dennes samlade arbeten i 4 bd. 1. (A—d J.) 2. R. T—dt. Herzfeld [hä'rtsfält], Marie, tysk skriftställarinna, f. 1855 i Güns, bosatt i Wien, medarbeterska i "Neue freie presse" och "Frankfurter zeitung", har alltsedan 1885 sysslat med svensk, norsk och dansk vitterhet, som hon genom öfversättningar och essayer sökt göra bekant för tyska allmänheten. Af hennes böcker kunna nämnas Menschen und bücher (1893), Die skandinavische literatur und ihre tendenzen (1898) och Leonardo da Vinci, der denker, forscher und poet (1904). R—n B. Herzlieb [hä'rtslib], Minna, f. 1789 i Züllichau, d. 1865 i Görlitz, var 1807 föremål för Goethes kärlek, vardt 1826 gift med professor Walch i Jena, måste tillbringa senare delen af sitt lif på en anstalt för sinnessjuka. Till Minna H. hänföras Goethes sonetter, hvarjämte hon gett hufvuddragen till Ottilie