i "Wahlverwandtschaften". Se arbeten om henne af
Hesse (1878) och Gaedertz 2:a uppl. 1889).
R—n B.
Herzog [hä'rtsåch],
Johann Jakob, tysk
reformert teolog, f. i Basel 1805, d. 1882,
professor i Lausanne 1835, Halle 1847 och
Erlangen 1854—77, är bekant företrädesvis
genom den af honom utgifna
Realencyklopädie für
protestantische theologie und kirche (21 bd,
1853—66; ny uppl. utg. af H., G. L. Plitt och
A. Hauck i 18 bd, 1877—83; 3:e uppl. under
redaktion af Hauck i 21 bd, 1896—1908).
(G. A—n.)
Herzog [hä'rtsåch],
Eduard, schweizisk präst,
f. 1841, 1874 professor vid gammalkatolska
teol. fakulteten i Bern, 1876 schweiziska
kristkatolska kyrkans biskop (se
Gammalkatoliker,
sp. 701), har utgifvit
bl. a.
Christkatholisches gebetbuch (1879;
4:e uppl. 1893).
Herzog [hä'rtsåch],
Emilie, tysk sångerska,
f. 1860 i Ermatingen, Schweiz, utbildad i
Zürich och München, debuterade 1880 på Münchens
hofteater och utvecklade sig där till en
förträfflig koloratursångerska och subrett. Hon
är sedan 1889 primadonna vid Berlins hofopera. En
fulländadt skolad sopranröst af ovanligt
frisk och ren klang i förening med öfverlägsen
sångteknik och smak samt liffullt dramatiskt
temperament göra henne till en prydnad för
lyriska scenen. Särskildt har hon utmärkt
sig i Mozarts operor (som
Donna Anna, Nattens
drottning, Cherubin, Constanze). Hon blef 1900
k. kammarsångerska och 1903 öfverlärarinna i
sång vid k. musikhögskolan i Berlin. Sedan 1890
är hon gift med musikskriftställären d:r
H. Welti.
Med tiden har hon vunnit stort anseende
äfven som konsert- och oratoriesångerska.
E. F—t.
Herzogenberg [härtså̄g-],
Heinrich von, tysk
tonsättare, f. 1843 i Graz, d. 1900 i Wiesbaden,
utbildad vid Wiens konservatorium, blef 1875
föreståndare för Bachföreningen i Leipzig och var
1885—88 samt 1897—99 kompositionsprofessor vid
musikhögskolan i Berlin. Han var en alsterrik
kompositör med böjelse för kontrapunktiskt
skrifsätt och besläktad med Brahms i det
tematiska arbetets gedigna finhet. H. skref
2 oratorier ("Die geburt Christi" och "Die
passion"), 2 symfonier, den symfoniska dikten
"Odysseus", rätt mycken kammarmusik, kantater,
mässor, psalmer, körstycken, sånger och
pianokompositioner. Biogr. af Altmann (1903).
E. F—t.
Herzogenbusch [härtså̄genboʃ]. Se
's Hertogenbosch.
Herzog Ernst [hä'rtsåch], nederrensk dikt af
obekant författare från 1100-talet, af hvilken
endast brottstycken och senare omarbetningar
finnas kvar. På en öfversättning till latinsk
prosa hvilar den spridda folkboken med samma namn
från 1400-talet. Dikten är senast utgifven af
Bartsch 1869. Dess hjälte är Ernst II af Schwaben
(se
Ernst 10).
Hesbon (hebr.
ḥeschbōn) var en forntida,
urspr. moabitisk stad i Palestina, vid Israels
invandring hufvudstad i det mellan Arnon,
Jabbok och ammoniterna liggande amoriterriket
(under konung Sihon, 4 Mos. 21: 25 ff.),
sedan tilldeladt Ruben på gränsen mot Gad
(Jos. 13: 17, 26), därpå åter taget tillbaka af
moabiterna (Jes. 15: 4 m. fl.), motsvarar det
nuv. ruinstället
Hesban, 26 km. ö. om Jordan,
900 m. ö. h. Se bl. a. Tristram, "Land of Moab".
E. S—e.
Hesdin [edä̃'], stad i franska dep. Pas-de-Calais
(Artois), vid Canche och nordbanan. 3,292
inv. (1901). — H. anlades 1554, sedan en 6
km. högre upp vid samma flod belägen stad (nu en
by,
Vieil-H). 1553 förstörts af Karl V.
J. F. N.
Hesekiel. Se
Ezekiel.
Hesekiel, Georg Ludwig, tysk skriftställare,
f. 1819, d. 1874, skref en stor mängd arbeten med
konservativ, nypreussisk tendens.
Preussenlieder
(1846) riktades mot den oppositionella politiska
lyriken; de romaner H. sedan skref äro ojämna,
merendels slarfvigt hopsatta; bäst anses en
medeltidsroman från Brandenburg,
Unter dem
eisenzahn (1864). Värde bibehåller ännu hans
Buch vom grafen Bismarck (3:e uppl. 1873). —
H:s dotter,
Ludovika H., gift
Johnsen,
f. 1847, d. 1889, skref romaner och noveller
med samma tendens som fadern.
R—n. B.
Heshet (lat.
raucedo),
med. Friska och
rörliga stämband jämte luftens obehindrade
gång genom struphufvudet äro villkoren för en
klar röst. Då dessa villkor icke uppfyllas,
således vid katarral ansvällning af stämbanden,
vid förlamning af dem, vid sårbildning
eller nybildning å dem, uppstår heshet.
F. B.*
Hesilrige l.
Haselrig [he͡i'ṡlrig], sir
Edward,
engelsk politiker, d. 1661, satt som ifrig
puritansk medlem i "korta parlamentet" (1640)
och sedan i det s. å. sammanträdande "långa
parlamentet", där han häftigt uppträdde mot
Strafford och var en af de fem underhusmedlemmar
Karl I sökte häkta i jan. 1642. I inbördeskriget
uppsatte han ett kavalleriregemente och anförde
det med utmärkelse till arméns nyorganisering
1645. Han blef sedan en af independenternas
mäktigaste ledare i parlamentet, deltog 1650 i
Cromwells skotska fälttåg, var medlem af alla
statsråd under "The Commonwealth" och uppträdde
i parlamentet ofta skarpt kritiserande mot
Cromwells styrelse. Efter dennes död var H. för
någon tid en af Englands mäktigaste män och
parlamentets erkände ledare; när general Lambert
störtade parlamentet 1659, förmådde H. general
Monck att med militärmakt återställa det
s. k. "rumpparlamentet" (se d. o.), men lyckades
sedan ej hindra denne att genomföra det Stuartska
konungadömets restauration. H. blef därvid genast
fängslad och afled i Tower 7 jan. 1661. — Hans
med baronetvärdighet försedda, ännu fortlefvande
släkt ändrade 1818 familjenamnets stafning
till
Hazlerigg.
V. S—g.
Hesiodos. Efter en antik mosaik. (Trier).
Hesiodos (grek.
Ἡσίοδος, lat.
Hesiodus),
grekisk skald, sannolikt i 8:e årh. f. Kr.,
från Askra i Beotien, dit hans föräldrar hade
invandrat från det eoliska Kyme. Möjligen var
H. hufvudman för en i samband med sånggudinnornas
dyrkan på det närbelägna Helikon stående
prästerlig sångarskola, från hvilken i
sådant fall en del af de honom tillskrifna
dikterna torde ha utgått.
I alla händelser är han den äldste representanten
för grekernas didaktiska epos, hvilket upptagit
