den homeriska hjältediktens versform och språkidiom, ehuru dess innehåll och hela syftning äro väsentligen olika, likasom fallet är äfven med den tidsålder, som det representerar. Den glada, sköna hjältetiden, med sin sorglösa lefnadsfröjd och sin naivt ideala världsåskådning, var förbi. Mänskligheten hade åldrats; det omedelbara och barnsligt tillitsfulla förhållandet till gudarna var rubbadt, och i dess ställe trädde en kombinerande reflexion öfver religiösa frågor, hvarjämte kampen för tillvaron i hela sin sträfva hvardaglighet började göra sig gällande och taga såväl tankar som arbetskraft i anspråk. Detta är den stämning, som afspeglar sig i H:s dikter. Till omfånget mest betydande bland dessa är Teogonien (grek. Theogonia), ett försök att i genealogiskt systematiserande form sammanjämka de äldre sagornas läror om olika gudasläkten och om världens uppkomst. Bristen på inre enhet och sammanhang ådagalägger dock tillräckligt, att detta arbete, om än till sin grundstomme verkligen härrörande från H., i sitt nuvarande skick är frukten af en under skilda tider bedrifven kompilation. Arbeten och dagar (grek. Erga kai hemerai), den mest obestridt äkta bland de H. tillskrifna dikterna, innehåller dels med hänsyn till de onda och svåra tiderna vissa allmänna lefnadsregler, dels speciella anvisningar rörande landtbrukets olika förrättningar och de för dessas utförande lämpliga dagarna. Denna dikt är hufvudsakligen riktad till skaldens broder Perses. Herakles' sköld (grek. Aspis Herakléus), en föga lyckad efterbildning af beskrifningen öfver Akilles' sköld hos Homeros, betecknas redan af alexandrinska kritiker som oäkta. Dock torde början af densamma tillhöra den i öfrigt förlorade dikten Eoiai, som i sin ordning utgjort en del af den i sin helhet förlorade Kvinnoförteckningen (grek. Katalogos gynaikon), en uppräknande skildring af de till den heroiska tiden hörande kvinnor, hvilka hugnats med någon guds kärlek och blifvit mödrar till heroer. — Bland nyare upplagor af H:s sånger märkas de af Schömann (1869), Köchly (1870) och Göttling (3:e uppl. utg. af Flach 1878), Fick (1887), Rzach (1902). "Arbeten och dagar" finnes i svensk öfv. under titel "Sånger af Hesiodus" af Boman (utg. af Hammarsköld, 1813), "Herakles' sköld" af Tranér (i en serie disputationer, 1833). A. M. A. Hesione (grek. Ἡσιόνη), grek. hjältes., dotter af konung Laomedon i Troja. Då denne hade besvikit Apollon och Poseidon på den för uppbyggandet af Trojas murar utlofvade lönen, skickade den sistnämnde ett grymt hafsvidunder, för hvars tillfredsställande den sköna H. måste utsättas på hafsstranden. Hon räddades af Herakles, som dödade vidundret. Men då den utfästa belöningen äfven denna gång undanhölls af Laomedon, företog Herakles i förening med andra hjältar mot honom ett krigståg, som ledde till Trojas intagande och förstöring, hvarvid H. som segerbyte tillföll den salaminske hjälten Telamon. Hon hade med honom sedan sonen Teukros. A. M. A. Hesitera (fr. hésiter, lat. hæsitare), tveka, draga i betänkande. Hesnäsöarna. Se Grimstad. Hesperia. 1. Astron., en af småplaneterna. — 2. Zool. Se Hesperida. <img l>Hesperia comma.

Hesperida, Tjockhufvuden, zool., en af dagfjärilarnas två hufvudafdelningar, genom jämförelsevis kort och tjock, bakåt tillspetsad kropp, bredt hufvud, med nästan hakformigt krökt spets utrustade antennklubbor samt framför allt genom säregen vingställning helt afvikande från de äkta dagfjärilarna. Vingarna äro jämförelsevis korta. De främre bäras under hvilan upprätta, dock utan att, såsom hos de äkta dagfjärilarna, hållas hopslagna öfver ryggen. Bakvingarna hållas däremot mer eller mindre vågrätt utsträckta. Thorax har en egendomlig byggnad, i det dess mellersta ryggplåt (mesonotum) h. o. h. täcker den bortre (metanotum). De mäktiga flygmuskler, som inneslutas i denna mellankropp, förläna åt hithörande fjärilar en snabbhet i flykten, som ej uppnås af några andra insekter. Flykten är ej fladdrande och sväfvande, såsom hos öfriga dagfjärilar, utan surrande och tvärkastande. Larverna föra ett undangömdt lefnadssätt, i det de liksom en del nattfjärilars larver sammanspinna blad till sitt skydd, och inom ett sammanspunnet blad eger i vissa fall äfven förpuppningen rum; stundom åter spinner larven före förpuppningen ett slags gles, ofullständig kokong, som hvilar i en silkesögla. Till följd af de betydande afvikelserna från andra dagfjärilar har gruppen af en del systematiker ansetts böra h. o. h. afskiljas från dagfjärilarna för att bilda en med dem jämställd underordning under namn af Grypocera. — Denna grupp omfattar blott en enda familj, Hesperidæ l. Hesperiidæ, af hvilken omkr. 2,000 arter äro kända. I Sverige finnas åtminstone 10 arter, alla af tämligen obetydlig storlek och oansenlig färgteckning, fördelade på släktena Carterocephalus, glanssmygare, Thymelicus, tåtelsmygare, Hesperia, ängssmygare, Nisoniades, skogssmygare, samt Syrichtus, hvisslare. Vanligast äro den ofvan svartgrå, med små fyrkantiga hvita fläckar tecknade kattosthvisslaren (Syrichtus malvæ) samt den öfvervägande brungula, med mörkare skuggningar och små gula fläckar tecknade allmänna ängssmygaren (Hesperia comma; se fig.), hvars hanne på framvingarna prydes af en svart, streckformad snedfläck med en blyglänsande linje längs bakre kanten. G. A—z. Hesperiderna (grek. Ἑσπεϱίδες, lat. Hesperides), grek. myt., döttrar af Natten (Nyx), enligt andra sagor, af Hesperos, Atlas eller af Forkys och Keto. I sina trädgårdar vid oceanens strand i den yttersta västern bevakade de med tillhjälp af den hundrahöfdade draken Ladon de gyllene äpplen, hvilka Hera vid sin förmälning med Zeus erhållit i bröllopsgåfva af Gaia (Jorden). Äpplenas bortförande var ett bland de sista af de svåra arbeten, som Herakles (se d. o.) i Eurystheus' tjänst måste utföra. A. M. A. Hesperidin. Se Glykosider. Hesperien (grek. Ἑσπεϱία, "Aftonlandet", lat. Hesperia, af Hesperos, aftonstjärnan), "västerlandet", kallades af grekerna i allmänhet de v. om Grekland belägna länderna, men företrädesvis Italien. Hos romerska skalder är det ofta en benämning för Hispanien (Pyreneiska halfön). A. M. A.