Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hess ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märklig, men har vunnit ryktbarhet genom en
ovanligt rik tillgång på bruna bergskristaller
l. röktopas, ofta af betydlig storlek
och med väl utvecklade kristallytor. Malmen
i grufvan är dels blodsten, dels svartmalm.
Th. N—m.*
Hesselman. 1. Oskar August Henrik Vilhelm H.,
botanist, f. 28 jan. 1874 i Stockholm, student
där 1894, filos. doktor i Uppsala och docent i
botanik vid Stockholms högskola 1904, botanist
vid Statens skogsförsöksanstalt sedan 1906, har
egnat sig åt förnämligast växtgeografi, särskildt
växtsamhällsläran, och skogsbotanik och i dessa
ämnen författat ett afsevärdt antal värdefulla
skrifter. Bland dessa må nämnas Zur kenntnis des
pftanzenlebens schwedischer laubwiesen (1904)
samt de i Skogsvårdsföreningens tidskr. införda
Om svenska skogar och skogssamhällen (1906),
Granen vid sin sydvästgräns i Sverige (i förening
med G. Schotte, 1906), Material för studiet af
skogsträdens raser (1907—08), Om flygsandsfälten
på Fårön och Vegetationen och skogsväxten på
Gotlands hällmarker (1908). Han har dessutom
skrifvit Om mykorrhiza bildningar hos arktiska
växter (1900) m. m.
2. Bengt Ivar H., den föregåendes broder,
språkforskare, f. 21 dec. 1875 i Stockholm,
där han 1893 aflade mogenhetsexamen, filos.
doktor och docent i nordiska språk vid
universitetet i Uppsala 1902, har väsentligen
sysslat med de svenska folkmålens utforskning
och språkhistoriska spörsmål inom den
nordiska filologien. Bland H:s arbeten märkas
Stafvelseförlängning och vokalkvalitet (1902),
Kritiskt bidrag till läran om nysvenska
riksspråket (i "Nord. studier", 1904),
Sveamålen och de svenska dialekternas indelning
(1905) samt större afhandlingar i "Språk och
stil. Tidskrift för nysvensk språkforskning",
hvars medredaktör han är (från 1901). H. har
utgifvit S. Columbus’ "Ordeskötsel" (1908).
1. T. K. 2. R—n B.
Hesselö, dansk ö i Kattegatt, 30 km. n. om
inloppet till Isefjorden. På ön, som hör
till Holbæks amt, finnes endast en gård, Fyr.
E. Ebg.
Hessen. 1. Tyskt landtgrefskap, var ett gammalt
namn på det af hessare bebodda landet kring Rhens
och Mains bägge stränder. H:s historia ända till
midten af 1200-talet sammanfaller med Thüringens,
i det att landtgrefvarna af Thüringen äfven
voro grefvar af H. Då det landtgrefliga huset af
Thüringen och H. 1247 utslocknade på manssidan
med tyske konungen Henrik Raspe, uppstod det
s. k. thüringska arfföljdskriget, hvilket ledde
till Thüringens och H:s skilsmässa. Sistnämnda
land tillföll Henrik Raspes brorsdotter Sofia
(1247—82), hvilkens son, Henrik barnet
(1263—1308) blef landtgrefve af H. och stamfader
för det landtgrefliga hessiska huset. 1292 blef
H. riksfurstendöme; hufvudstad var redan på
Henriks tid Kassel. Genom köp och arf utvidgades
landet mycket och hade under Ludvig den fredlige
(1413—58) en lysande period. Han efterträddes
af Henrik III (1458—83), men ett parti
valde dennes broder Ludvig (1458—71) till furste,
och slutligen delade bröderna landet 1460, i det
att Ludvig (1460—71) fick nedre H. (kring Eder,
Fulda och nedre Werra) och Henrik behöll öfre
H. (kring Lahn) med Marburg som hufvudstad. Då
den senares linje utslocknade 1500, förenades
åter de hessiska länderna under Ludvigs son
Vilhelm II (1471—1509). Dennes son, Filip
den ädelmodige (se Filip, sp. 213), 1509—67,
västra Tysklands mäktigaste furste, delade
riket mellan sina söner. Härigenom uppstodo
linjerna H.-Kassel, H.-Marburg, H.-Rheinfels
och H.-Darmstadt. H.-Rheinfels utslocknade redan
1583 och H.-Marburg 1604, hvarefter deras länder
delades mellan de återstående H.-Kassel och
H.-Darmstadt. Från linjen H.-Kassel utgrenade
sig senare sidolinjerna Rotenburg (till 1658),
Eschwege (till 1655), Rheinfels-Rotenburg
(till 1834), Rheinfels-Wanfried (till 1755)
samt Philippsthal och Philippsthal-Barchfeld,
som ännu bestå. Från H.-Darmstadt utgrenade sig
linjen H.-Homburg, som utslocknade 1866. Som
suveränt furstehus kvarstår nu endast
H.-Darmstadt.
2. (Före 1866 Hessen-Darmstadt)
Storhertigdöme, till storleken den sjunde och
till folkmängden den sjätte bland Tyska rikets
stater (om man frånräknar Elsass-Lothringen),
består af två genom Mainfloden och en smal remsa
preussiskt område skilda hufvuddelar, af hvilka
den södra, som omfattar prov. Starkenburg och
Rheinhessen, inneslutes af Preussen, Baden och
Bajern, den norra, Oberhessen, h. o. h. af Preussen.
Därtill komma 11 enklaver i Preussen och Baden,
hvilka båda länder själfva räkna 8 dylika
smärre områden i H. Landet består dels af gamla hessiska
länder, dels af flera 1803 tillkomna
sekulariserade eller mediatiserade områden
och förut fria riksstäder, bl. a. Worms.
Sammanlagda arealen uppgår till 7,689 kvkm.
Landets fysiska beskaffenhet växlar mycket.
Oberhessen fylles i ö. af Vogelsberg, en
stor basaltmassa, hvars mellersta del hyser
landets högsta punkt, Taufstein (772 m.), och
från hvilken strålformigt utgå bergsryggar åt
alla håll; i s. v. intränger en gren af Taunus.
Mellan dessa båda höjdtrakter utbreder sig ett
fruktbart, af kullar genomdraget slättland,
Wetterau. Den södra af de båda hufvuddelarna
upptages i s. ö. af Odenwald, som i Seidenbucher
Höhe når 599 m. höjd. Åt v., utmed den
natursköna, af romarna anlagda Bergstrasse,
stupar Odenwald ganska brant ned mot Rhenslätten,
åt n. sänker det sig småningom mot Mainslätten,
hvilka båda bilda ett sammanhängande
lågland. Rheinhessen (på vänstra Rhenstranden)
är fylldt af kullar och lägre åsar och har
sin högsta punkt i Eichelberg (320 m.). —
Hufvudfloden är Rhen, till hvars system nästan
utan undantag de öfriga vattendragen höra. Den
gör sitt inträde vid Worms, skiljer prov.
Starkenburg och Rheinhessen, löper därefter
på gränsen mot Preussen samt lämnar landet vid
Bingen. Af dess bifloder märkas på högra sidan
Neckar, som likväl endast snuddar vid sydgränsen,
Weschnitz, Modau, Main (jämte Rhen gränsflod
mot Preussen) med Nidda samt Lahn, de båda
sistnämnda från Oberhessen; på vänstra sidan
Selz och Nahe (gränsflod mot Rhenprovinsen).
Till Wesers system hör Fulda, som på en
kort sträcka vattnar Oberhessen, samt dess
tillflöden Schiltz och Schwalm, hvilka nedrinna
från Vogelsberg. Insjöar saknas. Däremot är
H. rikt på mineralkällor, såsom Ludwigsbrunn
och Selzerbrunn (surbrunnar), Nauheim
och Salzhausen (koksalt), Oppenheim
(svafvel) m. fl. Klimatet är i de södra,
låglända trakterna kring Rhen och Main så mildt,
att vin och allehanda frukter, t. o. m.
kastanjer och mandlar, förträffligt trifvas;
i de nordligare och högre liggande delarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
