märklig, men har vunnit ryktbarhet genom en ovanligt rik tillgång på bruna bergskristaller l. röktopas, ofta af betydlig storlek och med väl utvecklade kristallytor. Malmen i grufvan är dels blodsten, dels svartmalm. Th. N—m.* Hesselman. 1. Oskar August Henrik Vilhelm H., botanist, f. 28 jan. 1874 i Stockholm, student där 1894, filos. doktor i Uppsala och docent i botanik vid Stockholms högskola 1904, botanist vid Statens skogsförsöksanstalt sedan 1906, har egnat sig åt förnämligast växtgeografi, särskildt växtsamhällsläran, och skogsbotanik och i dessa ämnen författat ett afsevärdt antal värdefulla skrifter. Bland dessa må nämnas Zur kenntnis des pftanzenlebens schwedischer laubwiesen (1904) samt de i Skogsvårdsföreningens tidskr. införda Om svenska skogar och skogssamhällen (1906), Granen vid sin sydvästgräns i Sverige (i förening med G. Schotte, 1906), Material för studiet af skogsträdens raser (1907—08), Om flygsandsfälten på Fårön och Vegetationen och skogsväxten på Gotlands hällmarker (1908). Han har dessutom skrifvit Om mykorrhiza bildningar hos arktiska växter (1900) m. m. 2. Bengt Ivar H., den föregåendes broder, språkforskare, f. 21 dec. 1875 i Stockholm, där han 1893 aflade mogenhetsexamen, filos. doktor och docent i nordiska språk vid universitetet i Uppsala 1902, har väsentligen sysslat med de svenska folkmålens utforskning och språkhistoriska spörsmål inom den nordiska filologien. Bland H:s arbeten märkas Stafvelseförlängning och vokalkvalitet (1902), Kritiskt bidrag till läran om nysvenska riksspråket (i "Nord. studier", 1904), Sveamålen och de svenska dialekternas indelning (1905) samt större afhandlingar i "Språk och stil. Tidskrift för nysvensk språkforskning", hvars medredaktör han är (från 1901). H. har utgifvit S. Columbus' "Ordeskötsel" (1908). 1. T. K. 2. R—n B. Hesselö, dansk ö i Kattegatt, 30 km. n. om inloppet till Isefjorden. På ön, som hör till Holbæks amt, finnes endast en gård, Fyr. E. Ebg. Hessen. 1. Tyskt landtgrefskap, var ett gammalt namn på det af hessare bebodda landet kring Rhens och Mains bägge stränder. H:s historia ända till midten af 1200-talet sammanfaller med Thüringens, i det att landtgrefvarna af Thüringen äfven voro grefvar af H. Då det landtgrefliga huset af Thüringen och H. 1247 utslocknade på manssidan med tyske konungen Henrik Raspe, uppstod det s. k. thüringska arfföljdskriget, hvilket ledde till Thüringens och H:s skilsmässa. Sistnämnda land tillföll Henrik Raspes brorsdotter Sofia (1247—82), hvilkens son, Henrik barnet (1263—1308) blef landtgrefve af H. och stamfader för det landtgrefliga hessiska huset. 1292 blef H. riksfurstendöme; hufvudstad var redan på Henriks tid Kassel. Genom köp och arf utvidgades landet mycket och hade under Ludvig den fredlige (1413—58) en lysande period. Han efterträddes af Henrik III (1458—83), men ett parti valde dennes broder Ludvig (1458—71) till furste, och slutligen delade bröderna landet 1460, i det att Ludvig (1460—71) fick nedre H. (kring Eder, Fulda och nedre Werra) och Henrik behöll öfre H. (kring Lahn) med Marburg som hufvudstad. Då den senares linje utslocknade 1500, förenades åter de hessiska länderna under Ludvigs son Vilhelm II (1471—1509). Dennes son, Filip den ädelmodige (se Filip, sp. 213), 1509—67, västra Tysklands mäktigaste furste, delade riket mellan sina söner. Härigenom uppstodo linjerna H.-Kassel, H.-Marburg, H.-Rheinfels och H.-Darmstadt. H.-Rheinfels utslocknade redan 1583 och H.-Marburg 1604, hvarefter deras länder delades mellan de återstående H.-Kassel och H.-Darmstadt. Från linjen H.-Kassel utgrenade sig senare sidolinjerna Rotenburg (till 1658), Eschwege (till 1655), Rheinfels-Rotenburg (till 1834), Rheinfels-Wanfried (till 1755) samt Philippsthal och Philippsthal-Barchfeld, som ännu bestå. Från H.-Darmstadt utgrenade sig linjen H.-Homburg, som utslocknade 1866. Som suveränt furstehus kvarstår nu endast H.-Darmstadt. 2. (Före 1866 Hessen-Darmstadt) Storhertigdöme, till storleken den sjunde och till folkmängden den sjätte bland Tyska rikets stater (om man frånräknar Elsass-Lothringen), består af två genom Mainfloden och en smal remsa preussiskt område skilda hufvuddelar, af hvilka den södra, som omfattar prov. Starkenburg och Rheinhessen, inneslutes af Preussen, Baden och Bajern, den norra, Oberhessen, h. o. h. af Preussen. Därtill komma 11 enklaver i Preussen och Baden, hvilka båda länder själfva räkna 8 dylika smärre områden i H. Landet består dels af gamla hessiska länder, dels af flera 1803 tillkomna sekulariserade eller mediatiserade områden och förut fria riksstäder, bl. a. Worms. Sammanlagda arealen uppgår till 7,689 kvkm. Landets fysiska beskaffenhet växlar mycket. Oberhessen fylles i ö. af Vogelsberg, en stor basaltmassa, hvars mellersta del hyser landets högsta punkt, Taufstein (772 m.), och från hvilken strålformigt utgå bergsryggar åt alla håll; i s. v. intränger en gren af Taunus. Mellan dessa båda höjdtrakter utbreder sig ett fruktbart, af kullar genomdraget slättland, Wetterau. Den södra af de båda hufvuddelarna upptages i s. ö. af Odenwald, som i Seidenbucher Höhe når 599 m. höjd. Åt v., utmed den natursköna, af romarna anlagda Bergstrasse, stupar Odenwald ganska brant ned mot Rhenslätten, åt n. sänker det sig småningom mot Mainslätten, hvilka båda bilda ett sammanhängande lågland. Rheinhessen (på vänstra Rhenstranden) är fylldt af kullar och lägre åsar och har sin högsta punkt i Eichelberg (320 m.). — Hufvudfloden är Rhen, till hvars system nästan utan undantag de öfriga vattendragen höra. Den gör sitt inträde vid Worms, skiljer prov. Starkenburg och Rheinhessen, löper därefter på gränsen mot Preussen samt lämnar landet vid Bingen. Af dess bifloder märkas på högra sidan Neckar, som likväl endast snuddar vid sydgränsen, Weschnitz, Modau, Main (jämte Rhen gränsflod mot Preussen) med Nidda samt Lahn, de båda sistnämnda från Oberhessen; på vänstra sidan Selz och Nahe (gränsflod mot Rhenprovinsen). Till Wesers system hör Fulda, som på en kort sträcka vattnar Oberhessen, samt dess tillflöden Schiltz och Schwalm, hvilka nedrinna från Vogelsberg. Insjöar saknas. Däremot är H. rikt på mineralkällor, såsom Ludwigsbrunn och Selzerbrunn (surbrunnar), Nauheim och Salzhausen (koksalt), Oppenheim (svafvel) m. fl. Klimatet är i de södra, låglända trakterna kring Rhen och Main så mildt, att vin och allehanda frukter, t. o. m. kastanjer och mandlar, förträffligt trifvas; i de nordligare och högre liggande delarna