landsherren utnämnda medlemmar, sammanträder hvart femte år och under mellantiden representeras af ett af 5 medlemmar bestående synodalutskott. Alla evangeliska kyrkoförsamlingar inom ett dekanat (storhertigdömet är deladt i 23 dekanat) representeras af en i regel hvarje år sammanträdande dekanatssynod, bestående af samtliga präster inom dekanatet och lika många af kyrkostämmorna valda lekmän; ordf. är dekanen, som väljes af dekanatssynoden för 6 år. Den katolska landskyrkan, biskopsstiftet Mainz, bildar en del af den öfverrhenska kyrkoprovinsen och lyder under en biskop med domkapitel. För den israelitiska kulten finnas 8 rabbinat. Enligt budgeten för finansåret 1908—09 stego inkomster och utgifter till 81,957,522 mk. Statsskulden belöpte sig 1 april 1908 till 398,4 mill. mark och statens aktiva till 642,35 mill. mk. Matrikularbidraget till rikskassan var 6,383,946 mk. — H:s trupper bilda enligt militärkonventionen med Preussen 13 juni 1871 en särskild division, den 25:e, af 18:e armékåren. — Nationalfärgerna äro rödt och hvitt. H:s vapen är deladt i nio fält: landtgrefsk. H., furstendömena Mainz och Worms, grefsk. Ziegenhain, storhertigdömet H. (hjärtsköld: ett krönt, af tio ränder i silfver och rödt öfverkorsadt lejon, som i högra upplyfta tassen håller ett svärd), grefsk. Katzenelnbogen, Büdingen, Hanau och Nidda. Ordnar och hederstecken finnas till ett antal af 14. — Hufvudstad är Darmstadt. Historia. H. uppstod genom landtgrefskapet Hessens (se d. o.) delning 1567, då 1/8 af de hessiska länderna, nämligen öfre grefskapet Katzenelnbogen, med hufvudorten Darmstadt, tillföll Filip den ädelmodiges yngste son Georg I (1567—96). 1596 ärfdes största delen af dennes land af Ludvig V (1596—1626), medan brodern Fredrik I (1596—1638) blef landtgrefve af Hessen-Homburg (se H.-Homburg). Landtgrefvarna af H. regerade i allmänhet fredligt, ehuru landet ej undgick de allmänna tyska krigen, samt gynnade konster och vetenskaper. Under revolutionskrigen förlorade Ludvig X (1790—1830) en stor del af sina besittningar, men erhöll genom freden i Lunéville 1801 och riksdeputationens hufvudbeslut 1803 en riklig ersättning i hertigdömet Westfalen samt delar af stiften Mainz och Worms m. m. Han blef medlem af Rhenförbundet och antog 1806 titeln storhertig samt kallade sig som sådan Ludvig I. På Wienkongressen 1814 måste han afträda Westfalen, men fick i stället ett område på vänstra Rhenstranden. I sitt lands förvaltning genomförde han en mängd reformer och oktrojerade 1820 en konstitutionell författning. Med landtdagen råkade hans son Ludvig II (1830—48) i en strid, som fortsattes af dennes son Ludvig III (1848—77) till 1872, då ett bättre förhållande mellan statsmakterna inträdde. 1866 förenades H.-Homburg i personalunion med H., men redan s. å. måste Ludvig, som i striden mellan Österrike och Preussen 1866 ställt sig på förstnämnda makts sida, till Preussen afträda bl. a. sin nyvunna besittning. För den n. om Main belägna delen af H. blef Ludvig medlem af Nordtyska förbundet (s. å.), och genom fördraget 15 nov. 1870 bestämdes hela landets inträde i det nya Tyska riket. Ludvig III efterträddes af sin brorson Ludvig IV (1877—92) och denne af sonen Ernst Ludvig. — Jfr Ewald, "Historische übersicht der territorialveränderungen der landgrafschaft H. und des grossherzogtums H." (2:a uppl. 1872), Soldan, "Geschichte des grossherzogtums H." (1896), och Heppe, "Kirchengeschichte beider H." (2 bd, 1876—78). 1. (J. F. N.) 2. J. F. N. V. K—r.* Hessen-Darmstadt, tyskt storhertigdöme. Se Hessen 2. Hessen-Eschwege, en bilinje af landtgrefliga huset Hessen-Kassel (se d. o.), som stiftades af landtgrefven Morits' son, Fredrik, 1627 och utgick med stiftaren, 1655. Hessen-Homburg, till 1866 tyskt landtgrefskap, var urspr. en del af Hessen-Darmstadt, skildes därifrån 1622 och tillföll Georg I:s yngste son Fredrik I (d. 1638). Landtgrefve Fredrik II med silfverbenet (se d. o.) förvärfvade i svensk och brandenburgsk tjänst krigisk ryktbarhet samt inlade stora förtjänster om sitt lands utveckling. Fredrik V Ludvig (1751—1820) blef 1806 mediatiserad, och hans land införlifvades med Hessen-Darmstadt, men 1815 återfick han sitt rike, med ökadt område. Med landtgrefve Ferdinand Henrik Fredrik utdog regenthuset 1866, hvarefter H. förenades med Hessen-Darmstadt, som 3 sept. s. å. afträdde det till Preussen. Det utgör numera delar af provinsen Hessen-Nassau och Rhenprovinsen. Det forna landtgrefskapet omfattade 275 kvkm. och hade 27,374 inv. (1864). Jfr v. Herget, "Das landgräfliche haus H." (1903). Hessen-Kassel, till 1866 ett kurfurstendöme och en stat i Tyska förbundet, numera en del af preussiska prov. Hessen-Nassau (se d. o.), bestod af stamlandet (Egentliga Hessen), furstendömet Hersfeld, storhertigdömet Fulda, furstendömet Hanau, grefskapet Schaumburg, herrskapet Schmalkalden och några smärre områden. Areal 9,581 kvkm. 745,063 inv. (1864); Historia. H.-Kassel var urspr. en del af det forna landtgrefskapet Hessen (se Hessen 1). Vid delningen af det hessiska landet 1567 tillföll H.-Kassel, som också bar titel landtgrefskap, Filip den ädelmodiges äldste son, Vilhelm IV (1567—92). Landtgrefve Morits (1592—1627) öfvergick från lutherska till reformerta läran. Hans yngre söner, Herman, Fredrik och Ernst, stiftade bilinjerna H.-Rotenburg, H.-Eschwege och H.-Rheinfels (den yngre). Hans äldste son, Vilhelm V (1627—37), gjorde (1628) tronen ärftlig efter förstfödslorätt. I trettioåriga kriget deltogo som Sveriges bundsförvanter Vilhelm V och, efter hans plötsliga död, hans hjältemodiga änka, Amalia Elisabet (se denna), som ända till 1650 styrde landet under sin son Vilhelm VI:s (1637—63) minderårighet. I westfaliska freden (1648) erhöll H.-K. också en landutvidgning, abbotstiftet Hersfeld och större delen af grefskapet Schaumburg. Vilhelm VI:s tredje son, Filip, stiftade linjen H.-Philippsthal (se d. o.). Under Vilhelms andre son, Karl I (1670—1730), började hessarna vinna soldatrykte som legoknektar i främmande härar. Karls äldste son och efterträdare, Fredrik I (1730—51), som 1720 hade blifvit konung af Sverige, öfverlämnade styrelsen öfver H.-K. åt sin broder, som sedermera efterträdde honom under namn af Vilhelm VIII (1751—60). Dennes son Fredrik II (1760—85), hvilken öfvergick till katolicismen, förvärfvade mycket penningar