(omkr. 57 mill. kr.), men ingen ära genom att under nordamerikanska frihetskriget (1776—83) utarrendera sin armé till engelska regeringen. Hans son och efterträdare Vilhelm IX (1780—1821) antog 1803 titeln kurfurste och kallade sig som sådan VilhelmI, men förlorade sitt rike, hvilket 1807 införlifvades med konungariket Westfalen. Efter slaget vid Leipzig 1813 återkommen till sitt land, som då mot vissa afträdelser erhöll bl. a. större delen af storhertigdömet Fulda, upphäfde Vilhelm hänsynslöst allt, hvad den föregående regeringen gjort. 1817 oktrojerade han en familj- och statslag (haus- und staatsgesetz), enligt hvilken kurfursten skulle styra landet med landsständernas hörande; men ständerna sammankallades icke. Vilhelm II (1821—47) nödgades under trycket af 1830 års revolutionära rörelser att 1831 godkänna en ytterst liberal författning, men lämnade s. å. sitt land och uppdrog regeringen åt sin son Fredrik Vilhelm (1847—66; d. 1875) under titeln medregent. Lika autokratiskt sinnad som fadern, sökte denne med ministern Hassenpflugs (se d. o.) biträde så mycket som möjligt kringgå författningen och gjorde efter faderns död 1847 genast försök att få den ändrad, men tvangs efter februarirevolutionen 1848 af rörelsen bland folket att medgifva åtskilliga liberala reformer (mars s. å.). Redan 1850 vågade han emellertid åter upptaga sin reaktionära politik och ålade t. o. m. folket att utgöra skatterna, ehuru landtdagen ej beviljat dem. Landet råkade genast i stark jäsning, och kurfursten måste fly. Han sökte och erhöll bistånd af tyska Förbundsdagen, och en bajersk-österrikisk armékår inryckte i H., där den 8 nov. vid Bronzell sammanstötte med en preussisk härstyrka, som uppträdde till hessiska folkets understöd. På konferensen i Olmütz (s. å.) uppoffrade emellertid Preussen hessarnas sak, och 27 dec. kunde kurfursten återvända till sin hufvudstad. 1852 utfärdades en ny författning, grundad på tvåkammarsystem, något ändrad 1860, men 1862 måste den under Preussens påtryckning återkallas och 1831 års konstitution återinföras. I sin yttre politik visade Fredrik Vilhelm en med åren tilltagande böjelse för Österrike, och vid utbrottet af 1866 års krig ställde han sig på denna makts sida. Till följd däraf besatte preussarna hans land och togo honom själf till fånga (juni s. å.). 17 aug. 1866 införlifvades H. med Preussen. Af den hessiska s. k. "hus- och statsskatten" gafs ena hälften (1867) åt landet, på den andra lade preussarna beslag (1868), men ha sedermera af dess räntor lämnat bidrag åt den siste kurfurstens agnater. Den Hessen-Kasselska hufvudlinjens nuv. hufvudman är landtgrefve Alexander Fredrik, sedan 1888. — Jfr Rommel, "Geschichte von H." (10 bd, 1820—58), Röth, "Geschichte von H." (2:a uppl., fortsatt af Stamford, 1883—86), Gräfe, "Der verfassungskampf in Kurhessen" (1851), "Kurhessisches urkundenbuch" (1861, för författningsstriden), "Hessisches urkundenbuch" (7 bd, 1879—98, i "Publicationen aus den königlich preussischen staatsarchiven"). V. K—r. (G. W—k.) Hessen-Nassau, den näst minsta af konungariket Preussens provinser, är bildadt af de fordom suveräna staterna kurfurstendömet Hessen-Kassel och hertigdömet Nassau, landtgrefskapet Hessen-Homburg, den fria riksstaden Frankfurt am Main samt några smärre gränsdistrikt af Bajern och af storhertigdömet Hessen. Dess gräns bildas i n. af Rhenprovinsen, Westfalen, Hannover och furstendömet Waldeck, i ö. af prov. Sachsen, de türingska staterna och Bajern, i s. af Bajern och storhertigdömet Hessen samt i v. af Rhenprovinsen. Smärre afskilda delar ligga som enklaver i Waldeck, vid Werra (Schmalkalden) och Weser (Schaumburg). Själf innesluter H. af främmande område storhertigliga hessiska prov. Oberhessen samt den till Rhenprovinsen hörande kretsen Wetzlar. Hela arealen utgör 15,701 kvkm. — H.-N. är öfvervägande bergigt, ehuru det ingenstädes höjer sig öfver 1,000 m. I s. ö. intränga Spessart och Hohe Rhön (det senare med toppen Grosse Wasserkuppe, 950 m.). Vid Kinzigs och Fuldas floddalar mötas de af utlöpare från Vogelsberg, hvilka bilda vattendelaren mellan nämnda floder. Den öfriga delen af H.-N. tillhör dels Wesers bergland, dels det nederrenska. Till det förstnämnda äro att hänföra åtskilliga bergpartier på ömse sidor om Fulda, såsom Knüllberg (632 m.), Habichtswald (595 m.) och Reinhardswald (468 m.) i v., bergen i Ringgau (512 m.), Meissner (749 m.) och Kaufungerwald (640 m.) i ö. Dessa berg bruka sammanfattas under namnet Hessiska berglandet. Det nederrenska berglandet, som upptager sydvästra delen af prov., framtränger i två stora sträckningar på båda sidor om floden Lahn, nämligen i n. Westerwald, en vågformig platå, med Salzburger kopf (657 m.), och i s. det skogklädda Taunus med högsta toppen Grosser Feldberg (880 m.). Grunden i hessiska berglandet bildar triassandsten, ofta, såsom i Rhön och Knüllberg, genombruten af basalt; en tertiär bildning utbreder sig från Schwalm till Kassel, äfven den genombruten af basalt, såsom Habichtswald. De till renska skifferområdet hörande bergen äro af silurisk eller devonisk ålder. Låglandet är inskränkt till floddalarna vid Main (mellan Hanau och Rüdesheim), Schwalm (Wabernslätten) och Weser (längst i n.). — Floderna tillhöra Rhens och Wesers system, mellan hvilka prov. är tämligen jämnt fördelad. Rhen och Main bilda i s. v. gränsen på en sträcka af 150 km. Till den förra rinner Lahn med Dill, till den senare Kinzig och Nidda. Gränsfloderna i n. ö., Weser och Werra, falla endast med en obetydlig del af sitt lopp inom H.-N., Fulda däremot nästan h. o. h. Af den senares många tillflöden äro de förnämsta Haun och Eder med Schwalm. Sjöar förekomma icke. På några ställen finnas stora torfmossar. Utmed foten af Taunus träffas en mängd mineralkällor. — Klimatet är på de högre platåerna rått och kallt, i dalarna och längst i s. mildt. Under det Westerwald och Hohe Rhön sålunda nästan halfva året äro betäckta med djup snö, växa på Werras stränder frukter af många slag, och Rheingau, västra delen af Taunus, bär på sina sluttningar Tysklands yppersta vingårdar. Antalet invånare utgjorde 1 dec. 1905 2,070,052 (132 på 1 kvkm.), däraf voro 68,6 proc. protestanter, 28,3 proc. katoliker och 2,4 proc. judar. Af undervisningsanstalter finnas ett universitet (i Marburg), 20 gymnasier, 1 progymnasium, 4 realgymnasier och 4 realprogymnasier, 6 högre realskolor, 14 realskolor, 1 lärarinne- och 7 lärarseminarier, 3 döfstum- och 2 blindinstitut m. fl. Den egentliga folkbildningen är den bästa inom monarkien. — De viktigaste näringarna äro jordbruk och boskapsskötsel. Af hela ytan utgjorde 1900 åker- och trädgårdsmark