45,7 proc., vingårdar 0,2 proc. samt skogar 39,7 proc. H.-N. är Preussens skogrikaste provins. Skogar, mest bok, men äfven ek och barrträd, bekläda allmänt de högre bergstrakterna med undantag af vissa delar af Rhön och Westerwald. För jordbruk är prov. icke så väl passande, dock finnas utmärkt fruktbara trakter i Maindalen, på norra sluttningen af Taunus, vid nedre Lahn, på Wabernslätten, vid Eder samt vid Werra. Utmärkta frukter och grönsaker odlas vid Kassel, vid Werra, vid Main och Rhen. Vinodlingen, som upptar omkr. 3,000 har, har sitt hufvudsäte på södra och västra sidan af Taunus, i det s. k. Rheingau. Där ligga de berömda vinorterna Hochheim, Eltville, Erbach ("markobrunner"), Rauenthal, Hattenheim, Winkel, Johannisberg, Geisenheim, Rüdesheim, Assmannshausen m. fl. Äfven vid Hanau, vid Lahn samt vid Werra ("witzenhausen") odlas något vin. Skörden uppgår till omkr. 75,000 hl. med ett värde af omkr. 3 mill. mk. Ett stuteri finnes i Dillenburg. — Bergshandteringen är af vikt. Den lämnar mycket järnmalm, vidare brunkol och stenkol, koppar-, bly-, silfver- och manganmalmer samt byggnadssten. H.-N. är rikt på mineralkällor, i synnerhet vid Taunus (Wiesbaden, Homburg, Soden, Langenschwalbach, Niederselters och Ems). Den viktigaste industrigrenen är bearbetning af metaller. Några industrigrenar äro sedan gammalt karakteristiska för vissa trakter, såsom tillverkningen af lervaror i Westerwald och af yllevaror (damasker, strumpor och flanell) i Taunus. De förnämsta industriorterna äro Kassel och Hanau; handelns medelpunkt är Frankfurt am Main. En stor roll i handelslifvet spela ännu mässorna i Frankfurt, Hanau och Kassel. Utom sina segelbara (440 km.) floder har prov. flera viktiga järnvägar, bland hvilka i synnerhet linjerna Göttingen—Kassel—Frankfurt a. M. samt Göttingen—Bebra—Frankfurt a. M. äro af betydelse för genomgångstrafiken. — H.-N. är deladt i 2 regeringsområden: Kassel, med 24 kretsar (däribland stadskretsarna Kassel och Hanau) samt Wiesbaden, med 18 kretsar (däribland stadskretsarna Wiesbaden och Frankfurt a. M.). Prov:s hufvudstad är Kassel. De högsta domstolarna äro de båda oberlandesgerichte i Kassel och Frankfurt a. M. med 8 landgerichte. H.-N. sänder 14 ledamöter till tyska riksdagen och 26 till preussiska deputeradekammaren. J. F. N. Hessen-Philippsthal, yngre linje af huset Hessen-Kassel (se d. o.) utan landshöghet, stiftades 1663 af landtgrefve Vilhelm VI:s yngste son, Filip (d. 1721). Linjens hufvudman är sedan 1868 landtgrefve Ernst. En utgrening af H. är det 1721 af Filips son Vilhelm (d. 1761) grundade huset Hessen-Philippsthal-Barchfeld, hvars hufvudman är landtgrefve Klodvig, sedan 1905. Hessen-Rheinfels-Rotenburg [-ra'jnfels råt-], yngre linje af huset Hessen-Kassel (se d. o.), grundades af landtgrefve Morits' yngste son, Ernst (d. 1693), hvilken 1627 erhöll Rheinfels och 1658 de rotenburgska besittningarna. Linjen utslocknade 1834 med Viktor Amadeus. Hessenstein, kronverk å Vargön. Se Sveaborg. <img l>

Hessenstein. 1. Hedvig Ulrika von H., romersk riksgrefvinna, svenske konungen Fredrik I:s älskarinna, f. 31 okt. 1714, d. 11 febr. 1744, var dotter till riksrådet grefve E. D. Taube. Utmärkt genom sin skönhet, väckte hon vid sitt första uppträdande vid hofvet (1730) konung Fredriks lidelse. Den 16-åriga flickan gaf snart efter för den 54-årige konungens lockelser och sina anförvanters råd. Våren 1734 fick hon i hemlighet en dotter, som snart dog, och följande år en son. Därefter antog förhållandet mellan konungen och hans älskarinna karaktären af en öppet erkänd förbindelse och efter drottningens död 1741 af en sorts morganatiskt äktenskap, ehuru de samtida ryktena om en vigsel sakna grund. Konungens förbindelse med fröken H. väckte allmän förtrytelse i landet, och vid 1738—39 års riksdag fann sig prästeståndet föranlåtet att genom en deputation uppmana konungen att aflägsna H. från hofvet. H. bosatte sig 1740 på Östermalma gård i Södermanland, men återvände efter några månaders frånvaro till hufvudstaden, där hon, oaktadt prästerskapets förnyade framställningar vid 1741 års riksdag till konungen och förmaningar till henne själf, förblef boende till sin död. Konungens förhållande till H. var icke utan inflytande på det politiska lifvet (se Fredrik I). På konung Fredriks begäran hade hon 1743 af kejsar Karl VII blifvit upphöjd till romersk riksgrefvinna von H. Hon hade två döttrar och två söner, Fredrik Vilhelm (se H. 2) och Karl Edvard (se H. 3). Endast sönerna uppnådde mogen ålder. <img l>

2. Fredrik Vilhelm von H., den föregåendes son med konung Fredrik I, romersk och svensk furste, krigare, f. 17 mars 1735, d. ogift 27 juli 1808 på Panker i Holstein, blef 1741 romersk riksgrefve och 1742 svensk grefve (se Fredrik I). 1747 utnämndes han till öfverste för Östgöta infanteriregemente samt befordrades 1756 till generalmajor, 1759 till generallöjtjnant och 1770 till general. I pommerska kriget (1757—62) deltog han med utmärkelse. H. tillhörde mösspartiet, och då han därför revolutionsdagen 19 aug. 1772 afslog Gustaf III:s anbud att blifva öfverbefälhafvare, fängslades han, men frigafs genast efter revolutionens lyckliga genomförande. S. å. upphöjdes han till romersk riksfurste. Gustaf III behandlade honom med mycken aktning, gaf honom titeln "en af rikets herrar" (1773) och utnämnde honom till fältmarskalk (s. å.). 1776 blef H. riksråd och generalguvernör i Pommern; titeln riksråd fick han liksom riksdrotsen Wachtmeister och riksmarskalken Bonde efter rådets afskaffande (1789) behålla till 1791. Sistnämnda år nedlade han generalguvernörsämbetet och lämnade