Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 615-616 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hessen-Darmstadt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

45,7 proc., vingårdar 0,2 proc. samt skogar
39,7 proc. H.-N. är Preussens skogrikaste
provins. Skogar, mest bok, men äfven ek
och barrträd, bekläda allmänt de högre
bergstrakterna med undantag af vissa delar af
Rhön och Westerwald. För jordbruk är prov. icke
så väl passande, dock finnas utmärkt fruktbara
trakter i Maindalen, på norra sluttningen
af Taunus, vid nedre Lahn, på Wabernslätten,
vid Eder samt vid Werra. Utmärkta frukter och
grönsaker odlas vid Kassel, vid Werra, vid Main
och Rhen. Vinodlingen, som upptar omkr. 3,000
har, har sitt hufvudsäte på södra och västra
sidan af Taunus, i det s. k. Rheingau. Där
ligga de berömda vinorterna Hochheim, Eltville,
Erbach ("markobrunner"), Rauenthal, Hattenheim,
Winkel, Johannisberg, Geisenheim, Rüdesheim,
Assmannshausen m. fl. Äfven vid Hanau, vid Lahn
samt vid Werra ("witzenhausen") odlas något
vin. Skörden uppgår till omkr. 75,000 hl. med
ett värde af omkr. 3 mill. mk. Ett stuteri
finnes i Dillenburg. — Bergshandteringen är
af vikt. Den lämnar mycket järnmalm, vidare
brunkol och stenkol, koppar-, bly-, silfver-
och manganmalmer samt byggnadssten. H.-N. är
rikt på mineralkällor, i synnerhet vid Taunus (Wiesbaden,
Homburg, Soden, Langenschwalbach, Niederselters
och Ems). Den viktigaste industrigrenen är
bearbetning af metaller. Några industrigrenar
äro sedan gammalt karakteristiska för vissa
trakter, såsom tillverkningen af lervaror
i Westerwald och af yllevaror (damasker,
strumpor och flanell) i Taunus. De förnämsta
industriorterna äro Kassel och Hanau; handelns
medelpunkt är Frankfurt am Main. En stor
roll i handelslifvet spela ännu mässorna
i Frankfurt, Hanau och Kassel. Utom sina
segelbara (440 km.) floder har prov. flera
viktiga järnvägar, bland hvilka i synnerhet
linjerna Göttingen—Kassel—Frankfurt a. M.
samt Göttingen—Bebra—Frankfurt a. M. äro af
betydelse för genomgångstrafiken. — H.-N. är
deladt i 2 regeringsområden: Kassel, med 24 kretsar
(däribland stadskretsarna Kassel och
Hanau) samt Wiesbaden, med 18 kretsar
(däribland stadskretsarna Wiesbaden och
Frankfurt a. M.). Prov:s hufvudstad är
Kassel. De högsta domstolarna äro de båda
oberlandesgerichte i Kassel och Frankfurt
a. M. med 8 landgerichte. H.-N. sänder 14
ledamöter till tyska riksdagen och 26
till preussiska deputeradekammaren.
J. F. N.

Hessen-Philippsthal, yngre linje af huset
Hessen-Kassel (se d. o.) utan landshöghet,
stiftades 1663 af landtgrefve Vilhelm VI:s yngste
son, Filip (d. 1721). Linjens hufvudman är sedan
1868 landtgrefve Ernst. En utgrening af H. är det
1721 af Filips son Vilhelm (d. 1761) grundade
huset Hessen-Philippsthal-Barchfeld, hvars
hufvudman är landtgrefve Klodvig, sedan 1905.

Hessen-Rheinfels-Rotenburg [-ra’jnfels råt-],
yngre linje af huset Hessen-Kassel (se d. o.),
grundades af landtgrefve Morits’ yngste son,
Ernst (d. 1693), hvilken 1627 erhöll Rheinfels
och 1658 de rotenburgska besittningarna. Linjen
utslocknade 1834 med Viktor Amadeus.

Hessenstein, kronverk å Vargön. Se Sveaborg.


Hessenstein. 1. Hedvig Ulrika von H., romersk
riksgrefvinna, svenske konungen Fredrik
I:s älskarinna, f. 31 okt. 1714, d. 11
febr. 1744, var dotter till riksrådet grefve
E. D. Taube. Utmärkt
genom sin skönhet, väckte hon vid sitt första
uppträdande vid hofvet (1730) konung Fredriks
lidelse. Den 16-åriga flickan gaf snart efter
för den 54-årige konungens lockelser och
sina anförvanters råd. Våren 1734 fick hon i
hemlighet en dotter, som snart dog, och följande
år en son. Därefter antog förhållandet mellan
konungen och hans älskarinna karaktären af en
öppet erkänd förbindelse och efter drottningens
död 1741 af en sorts morganatiskt äktenskap,
ehuru de samtida ryktena om en vigsel sakna
grund. Konungens förbindelse med fröken H. väckte
allmän förtrytelse i landet, och vid 1738—39
års riksdag fann sig prästeståndet föranlåtet
att genom en deputation uppmana konungen
att aflägsna H. från hofvet. H. bosatte sig
1740 på Östermalma gård i Södermanland, men
återvände efter några månaders frånvaro till
hufvudstaden, där hon, oaktadt prästerskapets
förnyade framställningar vid 1741 års riksdag
till konungen och förmaningar till henne
själf, förblef boende till sin död. Konungens
förhållande till H. var icke utan inflytande på
det politiska lifvet (se Fredrik I). På konung
Fredriks begäran hade hon 1743 af kejsar Karl
VII blifvit upphöjd till romersk riksgrefvinna
von H. Hon hade två döttrar och två söner,
Fredrik Vilhelm (se H. 2) och Karl Edvard (se
H. 3). Endast sönerna uppnådde mogen ålder.


2. Fredrik Vilhelm von H., den föregåendes
son med konung Fredrik I, romersk och svensk
furste, krigare, f. 17 mars 1735, d. ogift
27 juli 1808 på Panker i Holstein, blef 1741
romersk riksgrefve och 1742 svensk grefve (se
Fredrik I). 1747 utnämndes han till öfverste
för Östgöta infanteriregemente samt befordrades
1756 till generalmajor, 1759 till generallöjtjnant
och 1770 till general. I pommerska kriget
(1757—62) deltog han med utmärkelse. H. tillhörde
mösspartiet, och då han därför revolutionsdagen
19 aug. 1772 afslog Gustaf III:s anbud att
blifva öfverbefälhafvare, fängslades han, men
frigafs genast efter revolutionens lyckliga
genomförande. S. å. upphöjdes han till romersk
riksfurste. Gustaf III behandlade honom med
mycken aktning, gaf honom titeln "en af
rikets herrar" (1773) och utnämnde honom till
fältmarskalk (s. å.). 1776 blef H. riksråd
och generalguvernör i Pommern; titeln riksråd
fick han liksom riksdrotsen Wachtmeister och
riksmarskalken Bonde efter rådets afskaffande
(1789) behålla till 1791. Sistnämnda år nedlade
han generalguvernörsämbetet och lämnade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>