krigstjänsten. 1785 förklarades han för svensk furste, men blef icke som sådan introducerad på riddarhuset; 1799 tilldelade Gustaf IV Adolf honom titeln "durchlaucht". 3. Karl Edvard von H., den föregåendes broder, f. 12 nov. 1738, d. ogift 2 april 1769 i Paris, upphöjdes på samma gång som brodern till romersk riksgrefve (1741) och svensk grefve (1742) samt utnämndes 1745 till öfverste i hessisk tjänst och 1747 till öfverste för ett värfvadt svenskt infanteriregemente samt kommendant i Göteborg. 1759 befordrades han till generalmajor och 1765 till generallöjtnant. 1—3. (L. S.) Hessess, mus. Se Hess. Hesse's verlag i Leipzig, ett af Tysklands största förlag, omfattande dels musik, dels billiga, men väl utstyrda upplagor af Tysklands äldre författare ("Max Hesse's klassiker-auflagen"), en storartad samling tysk och utländsk (i öfv.) vitterhet i folkupplaga ("M. H:s volksbücherei"), "Meisterwerke der deutschen bühne" m. m. Hesse-Wartegg, Ernst von, österrikisk resande och skriftställare, f. 1851 i Wien, har företagit resor i södra Europa (1872), Västindien och Central-Amerika (1875), olika delar af Förenta staterna i Nord-Amerika (1876, 1878), Nord-Afrika, Egypten och Sudan (1880—81), nordvästra delen af nordamerikanska unionen (1883), sydstaterna därstädes och Mexico (1884), Västindien och norra delen af Syd-Amerika, olika delar af Förenta staterna och Canada (1887—90), Spanien och Marokko (1892) samt gjorde 1894 en resa omkring jorden, hvarunder han en längre tid uppehöll sig i Öst-Asien. 1903 besökte han ånyo Brasilien. Af hans många reseskildringar ha till svenska öfversatts Chicago, eine weltstadt im amerikanischen Westen (1892; "Chicago, världsstaden i den amerik. västern", 1893), Nord-Amerika, seine städte und naturwunder, das land und seine bewohner (1879, 2:a uppl. 1885—87; "Nord-Amerika i våra dagar", 1880—81; 2:a uppl. 1893), ett i förening med U. Brachvogel, Bret Harte o. a. utarbetadt, ganska ytligt verk, China und Japan (1897, 2:a uppl. 1900; "Öst-Asien i våra dagar. Midtens rike Kina. Japan och Korea", 1904—05) samt Indien und seine fürstenhöfe (1906; "Indien och dess furstehof", 1907). Hessisch-Oldendorf. Se Oldendorf. Hessiska flugan, zool. Se Gallmyggor. sp. 639. Hessit Fröbel, miner., tellursilfver, Ag₂ Te, i kristaller liknande silfverglans och isomorfa med detta mineral. Fyndorter Nagyag, Rezbánya, Altai, Kalifornien, Botes i Siebenbürgen. A. Hng. Hessleby, socken och kronopark. Se Häsleby. Hessleholm, köping och järnvägsstation. Se Hässleholm. Hessleholm—Markaryds järnväg. Se Hässleholm—Markaryds järnväg. Hessleskog, felaktigt sockennamn. Se Edsleskog. Hessling, Daniel. Se Hæsling. Hesslunda, socken. Se Häslunda. Hessonit Haüy (Leonhard), af grek. hesson, mindre, med afseende därpå, att mineralet har mindre hårdhet, tyngd och glans än många granatvarieteter, miner., en honungsgul varietet af granat. Se Grossular. Hessus, Helius Eobanus (eg. Eoban Koch), tysk skald, f. 1488, d. 1540, blef 1517 professor i latin i Erfurt, hvarifrån han 1526 kallades till Nürnberg; 1533 återvände han till Erfurt, men flyttade 1536 till Marburg. H. besatt en ovanligt stor versifikatorisk förmåga på latin. Utan religiös och politisk öfvertygelse, lät han sin ställning till tidens politiska och religiösa rörelser bestämmas af egennytta. Bland hans arbeten märkas Psalterium (1537), Operum farragines duæ (1539), Ilias (1540) och Epistolæ familiares (1543; nya uppl. 1557, 1561 och 1568). Se arbeten om H. af Hertz (1860), Schwertzell (1875) och Krause (1879, 2 bd). <img l>Hestia. Arkaistisk relief från en forngrekisk trefotbas. (Louvre, Paris.)

Hestia (grek. Ἑστία, lat. Vesta), grek. och rom. myt., den husliga härdens evigt jungfruliga gudinna, Kronos' och Rheas förstfödda dotter, högt ärad bland såväl gudar som människor. I hvarje boning gällde eldstaden eller under senare tider ett särskildt offeraltare som hennes helgedom. Denna härd representerade husets medelpunkt, kring hvilken dess öfriga skyddsgudar (efestioi) hade sin plats, där familjens medlemmar brukade samlas till gemensamma andaktsöfningar och dit den skyddsökande främlingen tog sin tillflykt. H. var, kort sagdt, under bilden af den på härden värmande och lysande elden familjelifvets, den husliga sämjans och hemfridens skyddande gudamakt. Då det borgerliga samhället enligt de gamles åskådning var en utvidgning af familjen, måste äfven detta som sådant ha en gemensam H., d. v. s. en gemensam huslig härd, där alla medborgare kunde känna sig som medlemmar af en och samma familj. Denna härd var, enligt sakens natur, inrättad i stats- eller regeringsbyggnaden (det s. k. prytaneion). Offer åt andra gudamakter brukade inledas och afslutas med en libation åt H. som den i hvarje helgedom befintliga offerhärdens beskyddarinna. Likaså brukade H. i offentliga edsformulär nämnas framför andra gudar och ansågs därför jämte Zeus ha edens helgd under sitt särskilda hägn. I de homeriska sångerna omnämnes, märkvärdigt nog, H. ingenstädes, ehuru det knappt kan betviflas, att hennes dyrkan är äldre än den homeriska tiden. Senare filosofer och filosoferande skalder ha velat göra H. liktydig dels med den hela universum behärskande centralelden, dels med jorden, hvilket senare föranledt hennes sammanblandande med åtskilliga andra gudomligheter (Kybele, Gaia, Demeter). — Den romerska Vesta motsvarar så till namn som gudaväsen grekernas H. och dyrkades i hvarje hus tillika med dess larer och penater. Å statens vägnar egnades henne en synnerligen helig dyrkan, hvilken under tillsyn af öfversteprästen (pontifex maximus) ombesörjdes af de sex vestalerna. Jfr Preuner, artikeln H. i Roschers "Lexikon der griechischen und römischen mythologie", bd I (1884—90). A. M. A. Hestia, astron. 1. Se Solsystem. — 2. En af småplaneterna.