detta hade blott till följd, att Peter den store i hög grad inskränkte hetmanens makt, bl. a. genom att 1722 upprätta ett särskildt ämbetsverk för lillryska ärenden, och efter Skoropadskis, Mazepas efterträdares, död tillsattes icke någon hetman. 1727—34 och 1750—64 återupplivades hetmanstiteln, men icke ämbetets befogenheter. — I spetsen för de donske kosackerna stodo en vojskovoj ataman och en för hvarje krigståg vald högste befälhafvare, som bar titeln pochodnij ataman (fälthetman). Numera styras de donske kosackerna af en nakaznij ataman, hvilken utöfvar en generalguvernörs myndighet. Sedan 1835 innehar storfursten-tronföljaren värdighet af hetman öfver alla kosacker. H. A—t. Hetol. Se Kanelsyra. Hetsa, tekn., en stundom använd smidesterm, liktydig med svetsa. Hetsch. 1. Philipp Friedrich von H., tysk målare, f. 1758 i Stuttgart, d. 1838, utbildade sig dels i hemlandet, dels i Paris och Rom, blef hofmålare, professor och galleridirektör i Stuttgart. Han målade historiska taflor, Den blinde Oidipus, ledsagad af sina döttrar, Brutus och Porcia samt Kristi himmelsfärd, i hofkyrkan i Stuttgart. H. var äfven porträttmålare. — 2. Gustav Frederik H., den föregåendes son, tysk-dansk arkitekt, f. 1788 i Stuttgart, d. 1864 i Köpenhamn, studerade i Paris, begaf sig sedermera till Rom och följde P. Malling därifrån till Köpenhamn, där han blef professor vid konstakademien. H. utförde icke många byggnadsverk, men han hade ett stort och välgörande inflytande genom den undervisning i teckning, som han meddelade såväl vid konstakademien som åt handtverkare. 1. C. R. N.* 2. Ph. W.* Hetsjakt, jaktv., en jaktmetod, hvarvid man låter snabba hundar medelst synens tillhjälp förfölja och infånga vildt. Som typiskt exempel på hetsjakt må nämnas harjakt med vindthundar, hvilket jaktsätt under namn af coursing rätt ifrigt användes i England. Då vid parforsjakt hundarna få syn på villebrådet, öfvergår jakten i sitt sista stadium till en kortare hets, och äfven vår vanliga stöfvarjakt kan stundom sluta som en hetsjakt, hvarvid haren eller räfven tages af hundarna. G. G. Hettbläddror, Hettblemmor l. Hettblåsor, namn på ett akut hudutslag, som består af små röda upphöjningar af huden, ofta bärande på toppen en liten af gult exsudat fylld blåsa, och som ej är något annat än ett akut eksem (se d. o.), framkalladt genom olika retmedel, hetta, våtvärmande omslag, stark, instängd svettning etc. I. H. Hetting, Magnus Gabriel, norsk fiskeriinspektör, f. 1811 i Overhaldens socken, Nordre-Trondhjems amt, d. 1892 i Kristiania, juris kandidat, var sedan 1842 inspektör öfver de norska sötvattensfiskena och inlade betydliga förtjänster om dem. Skr.: Kortfattet veiledning for dem, der ville gjöre udklækningsanlæg for de vinterlegende ferskvandsfiske (1856; 4:e uppl. 1869; sv. bearbetning af Fryklund 1868) och Veiledning i at bygge laxetrapper (1866; 2:a uppl. 1872). O. A. Ö. Hettiter, Hethiter, Hittiter (hebr. hittim), förekommer i G. T. som beteckning för det stora hettitriket n. om Palestina i 1 Kon. 10: 29 och 2 Kon. 7: 6. Rörande detta folkslag se Chetafolket. I hvilket förhållande detta folk stod till de eljest i G. T. förekommande hettiterna är ännu ett outredt spörsmål. Profeten Hesekiel begagnar ordet såsom allmän beteckning för Kanaans folk före Israels uppträdande där (Hes. 16: 3, 45). I 1 Mos. 23 (Prästkodex) föreligger antingen en liknande åskådning, eller ock har man här att göra med en gren (bosatt i trakten af Hebron) af den hettitiska folkstammen. I den stora folktaflan 1 Mos. 10: 15 (Jahvisten) uppträder Het jämte Sidon som en son af Kanaan. E. S—e. <img l>

Hettner, Hermann Theodor, tysk litteratur- och konsthistoriker, f. 12 mars 1821 i Schlesien, d. 29 maj 1882 i Dresden, studerade i Berlin, Halle, Heidelberg filosofi och filologi och tog lifligt intryck af tidens moderna rörelser, vände sig, under en vistelse i Breslau, från de abstrakt filosofiska till litteratur- och konsthistoriska studier samt vistades 1844—47 i Italien. 1845 offentliggjordes hans märkliga skrift mot den spekulativa estetiken såsom varande af ringa betydelse för litteratur- och konsthistorien. H:s första större arbeten voro egnade konstvetenskapen (Vorschule der bildenden kunst der alten, 1848, och Die neapolitanischen malerschulen). Men sedan han blifvit anställd som docent i estetik och konsthistoria i Heidelberg, där Gottfried Keller bl. a. var hans lärjunge, vände han sig äfven till litteraturhistorien och utgaf Die romantische schule in ihrem zusammenhange mit Goethe und Schiller (1850) och Das moderne drama (1852), två högst betydande litteraturhistoriska undersökningar. 1851 hade han befordrats till e. o. professor i Jena, men blef 1855 direktör för antiksamlingen och gipsafgjutningarna i Dresden samt professor i konsthistoria vid därvarande konstakademi, senare äfven vid Polyteknikum därsammastädes. Här utförde han sin lefnads storverk, Litteraturgeschichte des 18. jahrhunderts, som består af tre afdelningar: Englische litteraturgeschichte des 18. jahrhunderts (1856, 5:e uppl., ombesörjd af Brandl, 1894; "Engelska litteraturens historia från 1660—1770", 1864—65), Französische litteraturgeschichte des 18. jahrhunderts (1859, 5:e uppl., ombesörjd af Morf, 1894; "Franska litteraturen under 18:e århundradet", 1872) och Deutsche litteraturgeschichte des 18. jahrhunderts (1862—70, 4:e uppl., 4 bd, ombesörjd af O. Harnack, 1893—95). Detta arbete, som är ett af den moderna litteraturhistoriens klassiska verk, utmärker sig för grundlig forskning, rik filosofisk och historisk bildning, sund och fin uppfattning af de litterära företeelserna, klar och behaglig stil. Lika fri från estetiska som filologiska subtiliteter, bygger H. sitt verk på historisk grundval, ådagalägger utprägladt sinne för de litterära verkens beroende af tidsinflytanden likvisst utan de Taineska öfverdrifterna eller ringaktande af individualitetens betydelse; arbetet, som ger en mästerlig skildring af den europeiska litteraturen under upplysningstidehvarfvet och till och med den Goethe-Schillerska klassicismen, präglas af en vidsynt humanitet och af den äkta frisinthet, som