Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 627-628 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heterocyklisk ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detta hade blott till följd, att Peter den
store i hög grad inskränkte hetmanens makt,
bl. a. genom att 1722 upprätta ett särskildt
ämbetsverk för lillryska ärenden, och
efter Skoropadskis, Mazepas efterträdares,
död tillsattes icke någon hetman. 1727—34
och 1750—64 återupplivades hetmanstiteln,
men icke ämbetets befogenheter. — I spetsen
för de donske kosackerna stodo en vojskovoj
ataman och en för hvarje krigståg vald högste
befälhafvare, som bar titeln pochodnij ataman
(fälthetman). Numera styras de donske kosackerna
af en nakaznij ataman, hvilken utöfvar en
generalguvernörs myndighet. Sedan 1835 innehar
storfursten-tronföljaren värdighet af hetman
öfver alla kosacker.
H. A—t.

Hetol. Se Kanelsyra.

Hetsa, tekn., en stundom använd smidesterm, liktydig med svetsa.

Hetsch. 1. Philipp Friedrich von H., tysk
målare, f. 1758 i Stuttgart, d. 1838, utbildade
sig dels i hemlandet, dels i Paris och Rom,
blef hofmålare, professor och galleridirektör
i Stuttgart. Han målade historiska taflor,
Den blinde Oidipus, ledsagad af sina döttrar,
Brutus och Porcia samt
Kristi himmelsfärd,
i hofkyrkan i Stuttgart. H. var äfven porträttmålare. —
2. Gustav Frederik H., den föregåendes son,
tysk-dansk arkitekt, f. 1788 i Stuttgart,
d. 1864 i Köpenhamn, studerade i Paris,
begaf sig sedermera till Rom och följde
P. Malling därifrån till Köpenhamn, där han
blef professor vid konstakademien. H. utförde
icke många byggnadsverk, men han hade ett
stort och välgörande inflytande genom den
undervisning i teckning, som han meddelade
såväl vid konstakademien som åt handtverkare.
1. C. R. N.* 2. Ph. W.*

Hetsjakt, jaktv., en jaktmetod, hvarvid man
låter snabba hundar medelst synens tillhjälp
förfölja och infånga vildt. Som typiskt exempel
på hetsjakt må nämnas harjakt med vindthundar,
hvilket jaktsätt under namn af coursing rätt
ifrigt användes i England. Då vid parforsjakt
hundarna få syn på villebrådet, öfvergår jakten
i sitt sista stadium till en kortare hets,
och äfven vår vanliga stöfvarjakt kan stundom
sluta som en hetsjakt, hvarvid haren eller räfven
tages af hundarna.
G. G.

Hettbläddror, Hettblemmor l. Hettblåsor,
namn på ett akut hudutslag, som består af små
röda upphöjningar af huden, ofta bärande på
toppen en liten af gult exsudat fylld blåsa,
och som ej är något annat än ett akut eksem
(se d. o.), framkalladt genom olika retmedel, hetta,
våtvärmande omslag, stark, instängd svettning etc.
I. H.

Hetting, Magnus Gabriel, norsk fiskeriinspektör,
f. 1811 i Overhaldens socken, Nordre-Trondhjems amt,
d. 1892 i Kristiania, juris kandidat, var sedan 1842
inspektör öfver de norska sötvattensfiskena och inlade
betydliga förtjänster om dem. Skr.:
Kortfattet veiledning for dem, der ville gjöre udklækningsanlæg for de vinterlegende ferskvandsfiske (1856; 4:e uppl. 1869;
sv. bearbetning af Fryklund 1868) och
Veiledning i at bygge laxetrapper (1866; 2:a uppl. 1872).
O. A. Ö.

Hettiter, Hethiter, Hittiter
(hebr. hittim), förekommer i G. T. som
beteckning för det stora hettitriket n. om
Palestina i 1 Kon. 10: 29 och 2 Kon. 7: 6.
Rörande detta folkslag se Chetafolket.
I hvilket förhållande detta folk stod till
de eljest i G. T. förekommande hettiterna är ännu
ett outredt spörsmål. Profeten Hesekiel begagnar
ordet såsom allmän beteckning för Kanaans folk
före Israels uppträdande där (Hes. 16: 3, 45).
I 1 Mos. 23 (Prästkodex) föreligger antingen en
liknande åskådning, eller ock har man här att
göra med en gren (bosatt i trakten af Hebron) af
den hettitiska folkstammen. I den stora folktaflan
1 Mos. 10: 15 (Jahvisten) uppträder Het jämte
Sidon som en son af Kanaan.
E. S—e.


Hettner, Hermann Theodor, tysk litteratur- och
konsthistoriker, f. 12 mars 1821 i Schlesien,
d. 29 maj 1882 i Dresden, studerade i Berlin,
Halle, Heidelberg filosofi och filologi och tog
lifligt intryck af tidens moderna rörelser,
vände sig, under en vistelse i Breslau, från
de abstrakt filosofiska till litteratur- och
konsthistoriska studier samt vistades 1844—47
i Italien. 1845 offentliggjordes hans märkliga
skrift mot den spekulativa estetiken såsom
varande af ringa betydelse för litteratur-
och konsthistorien. H:s första större arbeten
voro egnade konstvetenskapen
(Vorschule der bildenden kunst der alten, 1848, och
Die neapolitanischen malerschulen).
Men sedan han blifvit anställd som docent i estetik
och konsthistoria i Heidelberg, där Gottfried
Keller bl. a. var hans lärjunge, vände han sig
äfven till litteraturhistorien och utgaf
Die romantische schule in ihrem zusammenhange mit Goethe und Schiller (1850) och
Das moderne drama (1852),
två högst betydande litteraturhistoriska undersökningar.
1851 hade han befordrats till e. o. professor i
Jena, men blef 1855 direktör för antiksamlingen
och gipsafgjutningarna i Dresden samt professor i
konsthistoria vid därvarande konstakademi, senare
äfven vid Polyteknikum därsammastädes. Här utförde
han sin lefnads storverk,
Litteraturgeschichte des 18. jahrhunderts,
som består af tre afdelningar:
Englische litteraturgeschichte des 18. jahrhunderts (1856, 5:e uppl., ombesörjd af Brandl, 1894;
"Engelska litteraturens historia från 1660—1770", 1864—65),
Französische litteraturgeschichte des 18. jahrhunderts (1859, 5:e uppl., ombesörjd af Morf, 1894;
"Franska litteraturen under 18:e århundradet", 1872) och
Deutsche litteraturgeschichte des 18. jahrhunderts (1862—70, 4:e uppl., 4 bd, ombesörjd af O. Harnack, 1893—95).
Detta arbete, som är ett af den moderna litteraturhistoriens
klassiska verk, utmärker sig för grundlig forskning,
rik filosofisk och historisk bildning, sund och fin
uppfattning af de litterära företeelserna, klar och
behaglig stil. Lika fri från estetiska som
filologiska subtiliteter, bygger H. sitt verk på
historisk grundval, ådagalägger utprägladt sinne
för de litterära verkens beroende af tidsinflytanden
likvisst utan de Taineska öfverdrifterna eller
ringaktande af individualitetens betydelse; arbetet,
som ger en mästerlig skildring af den europeiska
litteraturen under upplysningstidehvarfvet och
till och med den Goethe-Schillerska klassicismen,
präglas af en vidsynt humanitet och af den äkta
frisinthet, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>