utmärkt H. alltifrån ungdomsåren. Det har äfven för det svenska universitetsstudiet varit af eminent betydelse. H. torde ha hoppats att med detta verk bana sig väg till Berlins universitet, men dels dess frisinnade anda, dels den vid de tyska universiteten allt mera härskande filologiska skolmetoden voro till hinders. H. stannade i Dresden och egnade sig åt konsthistoriska arbeten. Bland hans verk på detta fält märkas Italienische studien (1879) med djupsinniga tolkningar af renässansarbeten. Efter hans död utgåfvos Kleine schriften (1884). Jfr J. Moleschott, "Hermann Hettners Morgenroth" (1883), B. Seuffert, "H. H." (i "Archiv für litteraturgeschichte" XII, 1884), Ad. Stern, "H. H." (1885), och H. Spitzer, "H. H:s kunstphilosophische anfänge und literarästhetik" (I, 1903). K. W—g. Hetton [he'tn], H.-le-Hole, kommun i engelska grefsk. Durham, 13 km. s. ö. om Sunderland. 13,673 inv. (1901). Kolgrufvor. Hettstedt, stad i preussiska reg.-omr. Merseburg, Sachsen, vid Wipper. 8,924 inv. (1900). Fabriker för pianon och gödselmedel. H. fick stadsrättigheter 1380 och tillföll 1815 Preussen. I närheten finnas gamla koppar- och silfvergrufvor, kring hvilka i nyare tider uppstått ansenliga förädlingsverk. (J. F. N.) Hetvägg (ty. heissweck, hett bröd, mlty. hête wegge, "varma bullar"), gammalt namn på varm mjölk och fettisdagsbullar; senare äfven liktydigt med smörj; aga (jfr: få sina fiskar varma). Hetär (grek. hetaira, väninna) kallades i det forna Grekland hvarje kvinna, hvilken, obunden af familjelifvets skrankor, under friare former umgicks med männen och deltog i deras samkväm. De flesta hetärer voro fala tärnor af sämsta slag, hvilka, ofta uppträdande som danserskor, flöjtspelerskor o. s. v., utbjödo sig åt den förstkommande. Deras antal var högst betydligt i alla större städer, t. ex. Aten, där de för rättigheten att bedrifva sitt yrke erlade en särskild skatt till staten. På några ställen, t. ex. i Korint, hade de i egenskap af kärleksgudinnan Afrodites tempeltjänarinnor (se Hieroduler) till och med en viss religiös helgd. Många hetärer utmärkte sig dock äfven genom hög bildning och fin umgängeston, andra genom oförliknelig skönhet och allt besegrande förförelsekonst äfvensom genom det oerhörda pris, för hvilket deras ynnest måste köpas. Ryktbara voro framför andra Thais, Myrrhine, Lamia, Theodota, Lais och Fryne, hvilken sistnämnda af Praxiteles användes som modell vid hans framställning af Afrodite. Aspasia, Perikles' frejdade väninna, kan knappast räknas till de egentliga hetärernas antal. Vid bedömandet af hetärernas betydelse inom det forngrekiska lifvet måste man besinna, att i Grekland familjens kvinnliga medlemmar till följd af det strängt tillbakadragna lif, som lagstiftning och sedvänja ålade dem, och den ringa omsorg, som egnades åt deras andliga utveckling, stodo på en jämförelsevis låg bildningsgrad, så att ett mera spirituellt kvinnligt umgänge för männen stod att finna endast i hetärernas sällskap. A. M. A. Hetäria. Se Hetairia. Heuberger [hö'j-], Richard Franz Joseph, österrikisk musiker, f. 1850 i Graz, var först ingenjör, dirigerade från 1876 större sångföreningar i Wien, där han 1902 blef lärare vid konservatoriet, och har äfven verkat som musikkritiker, senast (från 1904) som redaktör af "Neue musikalische presse". Han har komponerat 5 operor, 4 operetter, baletter, orkester- och körmusik, visor m. m., i allmänhet utmärkande sig för behaglig melodik, samt skrifvit bl. a. en biografi öfver Franz Schubert (1902). E. F—t. Heubner [hö'jb-], Otto Leonhard, sachsisk politiker, f. 1812 i Plauen i Vogtland, d. 1893 i Dresden, blef 1843 kretsamtman i Freiberg, valdes 1848 till medlem af parlamentet i Frankfurt och inträdde 1849 i stället i Sachsens första kammare, där han blef ledare för den moderata vänstern. Vid upproret i Dresden i maj s. å. blef H. medlem af provisoriska regeringen och satt efter dess fall i fängelse till 1859. 1869 invaldes han i Sachsens andra kammare och anställdes 1871 i staden Dresdens råd. H. utgaf äfven dikter och en Selbstverteidigung (1850). Jfr Isolani, "O. L. H." (1893). Heuch [hök], Johan Kristian, norsk biskop och religiös författare, f. 23 mars 1838 i Kragerö, d. 19 febr. 1904 i Kristiansand, blef student 1856 och teol. kandidat 1861 samt fortsatte till 1863 sina studier i Leipzig och Erlangen. Efter att ha tjänstgjort som lärare och präst (han var 1865—73 Jörgen Moes adjunkt) blef han 1875 föreståndare för det praktisk-teologiska seminariet vid universitetet, där han föreläste liturgi, homiletik och pastoralteologi, utnämndes 1880 till kyrkoherde vid Uranienborgs kyrka i Kristiania och valdes 1889 till biskop i Kristiansand. Han representerade Kristiania (som suppleant för Stang) i stortinget 1890 och (för en tid) 1891. Tillsammans med Fr. W. K. Bugge utgaf han 1875—76 "Luthersk kirketidende", därefter 1877—90 "Luthersk ugeskrift", där han skrifvit en mängd uppsatser. Han utgaf dessutom Sjælesorgen hos de syge (1880; "Om själsvården hos de sjuka", 2:a uppl. 1903), Vidnesbyrd om Kristus (1887), en årgång predikningar och de apologetiska skrifterna Vantroens væsen (1883), Kirken og vantroen (1886); till sista delen af hans lif hör bl. a. den mot nyare kyrkliga strömningar riktade stridsskriften Mod strömmen (1903; "Mot strömmen" s. å.). O. A. Ö. Heuchera [höj-] L., bot., växtsläkte af fam. Saxifragaceæ med omkr. 24 arter i Nord-Amerika. De äro fleråriga örter med långskaftade, vanligen vid stjälkens bas samlade blad. I trädgårdar och i kruka odlas allmänt som prydnadsväxt H. sanguinea Engelm., från norra Mexico, med blodröda blommor i rika klaselika ställningar. G. L—m. Heuermann [höj-], Georg, dansk kirurg, f. 1722 i Oldesloe i Holstein, d. 1768, promoverades 1749 till med. doktor och utnämndes, sedan han utgifvit de värdefulla arbetena Physiologie (1751—55) och Abhandlung der vornehmsten chirurgischen operationen am menschlichen körper (1754—57), 1760 till e. o. professor vid universitetet i Köpenhamn. Sina rön som praktisk läkare nedlade han i Vermischte bemerkungen und untersuchungen der ausübenden arzneiwissenschaft (1765—67). Jfr G. Norrie, "G. H. Et bidrag til dansk-norsk medicinal- og kulturhistorie" (1891). Heuff [höff], Az Johan Adriaan, holländsk författare, f. 1843 i Avezaath, studerade 1861—66 vid polytekniska skolan i Delft, men egnade sig sedermera h. o. h. åt litteraturen.