H. har författat ett stort antal romaner och noveller, delvis af historiskt innehåll, delvis moderna verklighetsskildringar, De kroon van Gelderland (1877), De mannen van St. Marten (1882), De laatste der Arkels (1885), Hertog Adolf (1886), Grootheid en Val (1887), In't harnas (1888), Jonker van Duienstein (1896) och lustspelen De speculanten (1882) och Oom Frederik (1887) m. fl. Heuglin [höjg-], Theodor von, tysk forskningsresande och ornitolog, f. 1824 i Württemberg, d. där 1876, begaf sig 1850 till Egypten, hvarifrån han gjorde utflykter till Arabien och Röda hafvets kust, blef 1853 österrikisk konsul i Kartum och undersökte Sudan under vidsträckta resor till Gondar och Kordofan. 1856—58 undersökte han ånyo östra Sudan, Röda hafvets västra kust och Somalis land. 1861 ställde han sig i spetsen för den expedition, som skulle uppsöka Vogel i Vadai och som bland sina deltagare räknade Munzinger, Steudner, Kinzelbach och Schubert. Expeditionen upplöstes dock snart; H. samt Steudner och Schubert togo en sydligare riktning genom Adua, Gondar och gallaernas land. 1863 förenade sig H. och Steudner med den af de holländska damerna Tinné utrustade expeditionen, följde denna uppför Bahr el-gasal, men återvände, sedan Steudner och fru Tinné dukat under för klimatet, med fröken Tinné till Kartum och Europa. 1870 och 1871 gjorde H. värdefulla geologiska och zoologiska undersökningar på Spetsbergen och Novaja Zemlja. 1875 var han åter i nord-östra Afrika, i Beni Amrs och Hababs område vid Röda hafvet. Under förberedelserna till en expedition till Sokotra dog han. Som zoolog och särskildt ornitolog intog H. en framstående plats. Han författade bl. a. Reisen in Nordost-Afrika (1857), Systematische übersicht der säugetiere Nordost-Afrikas (1867), Reise nach Abessinien, den Galla-ländern etc. 1861—62 (1868), Reise in das gebiet des Weissen Nil 1862—64 (1869), Ornithologie Nordost-Afrikas (1869—75) och Reise in Nordost-Afrika etc. (1877) samt en mängd artiklar i Petermanns "Mitteilungen". Heulandit [höj-] Brooke, miner., en (af inlagrade små göthitfjäll) tegelröd stilbit. A. Hng. Heun [höjn], Karl Gottlob Samuel, tysk romanförfattare, känd under pseudonymen H. Clauren (anagram af Carl Heun), f. 1771, d. 1854 i Berlin, fick 1810 anställning på statskansleren Hardenbergs byrå, redigerade 1820—23 "Preussische staatszeitung" samt erhöll 1824 en syssla i postverket. Hans berättelser och romaner, samlade under titlarna Erzählungen (1819—20) och Scherz und ernst (1820—28), och bland hvilka Mimili och Tornisterlieschen kunna nämnas, utöfvade genom sin platthet, falska sentimentalitet och grofva frivolitet ett fördärfligt inflytande på den goda smaken. Hans samlade skrifter utgåfvos 1851 i 25 bd. Heureka (Eureka), grek. "jag har det". Så berättas Archimedes ha utropat, då han funnit den grundlag i hydrostatiken, som kallats archimediska principen (se d. o.); utrop af glädje öfver att man lyckats lösa ett problem eller finna en utväg. Heuristik (af grek. heuriskein, finna), uppfinningskonst, metodisk anvisning att göra upptäckter; en del af den använda logiken. — Oratorisk heuristik, den del af retoriken, som handlar om inventio, valet af utgångspunkt och grundtema för ett tal. — Heuristiska lärometoden, den undervisningsmetod, som leder lärjungen till att steg för steg själf uttänka den ena lärosatsen efter den andra. Heurlin [hör-], småländsk prästsläkt, härstammande från Hörda i Berga socken, Kronobergs län. Släktnamnet togs först af Gunnarus Petri H., f. 1648, d. 1698 som kyrkoherde i Hvetlanda. En gren af släkten kom till Finland och blef där adlad 1830 under namnet af Heurlin. 1. Samuel H., naturvetenskapsman, präst, f. 1744, d. 1835, blef 1762 student i Lund, 1766 filos. magister och docent i matematik, förestod först professuren i fysik och astronomi, sedan den kemiska och utnämndes 1774 till adjunkt i matematik och fysik. Prästvigd 1777, lämnade han 1780 (med professors titel) universitetet och blef kyrkoherde i Åsheda af Växjö stift. 1794 vardt han kontraktsprost i Uppvidinge kontrakt och 1800 teol. doktor. Under sin universitetstid utgaf H. flera naturvetenskapliga afhandlingar af värde. <img l>

2. Kristofer Isak H., den föregåendes son, biskop, statsråd, f. 25 okt. 1786 i Åsheda, d. 12 mars 1860 å Östrabo vid Växjö, blef student i Lund 1804, promoverades 1808 till filos. magister samt utnämndes 1809 till docent i romerska litteraturen, 1810 till docent i matematik och 1813 till adjunkt i ekonomi. H:s akademiska bana, som förde honom i nära beröring (bl. a. i den vittert intresserade krets, som kallades "Härbärget") med. Tegnér, Agardh m. fl., blef emellertid ej långvarig. För att vinna sin utkomst måste han beträda den prästerliga vägen och aflade 1813 pastoralexamen. 1815 utnämndes han till adjunkt vid Växjö gymnasium, men förordnades redan i början af 1816 att förestå filosofiska lektoratet vid samma läroverk och utnämndes s. å. till lektor och konsistorienotarie. Som skolman intog han en särdeles framstående plats, och äfven i konsistorium förstod han att göra sig gällande som ett kraftigt stöd åt dåv. stiftsstyresmannen biskop L. Mörner. 1822 erhöll H. Tolgs pastorat i Växjö stift och blef 1825 kontraktsprost i Norrvidinge kontrakt. Han var ifrigt verksam för Tegnérs val till stiftets biskop 1824. 1827 valdes H. af Växjö stift till medlem af statsrevisionen och bidrog väsentligt till dess hofsamma hållning trots flera hetlefrade oppositionsmäns (särskildt K. H. Anckarsvärds) yrkanden i motsatt riktning. Därmed hade H. kommit in på den politiska banan, och han valdes nästan enhälligt till sitt stifts ombud vid 1828 års riksdag, i hvars statsutskott han spelade en framstående roll, särskildt vid realisationsfrågans behandling. Under riksdagen utnämndes han (1829) till domprost i Växjö och vid Ansgarius-jubileet 1830 till teol.