Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heuglin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H. har författat ett stort antal romaner och
noveller, delvis af historiskt innehåll, delvis
moderna verklighetsskildringar, De kroon van
Gelderland (1877), De mannen van St. Marten
(1882), De laatste der Arkels (1885), Hertog
Adolf (1886), Grootheid en Val (1887), In’t
harnas (1888), Jonker van Duienstein (1896)
och lustspelen De speculanten (1882) och Oom
Frederik (1887) m. fl.
Heuglin [höjg-], Theodor von, tysk
forskningsresande och ornitolog, f. 1824
i Württemberg, d. där 1876, begaf sig 1850
till Egypten, hvarifrån han gjorde utflykter
till Arabien och Röda hafvets kust, blef 1853
österrikisk konsul i Kartum och undersökte
Sudan under vidsträckta resor till Gondar och
Kordofan. 1856—58 undersökte han ånyo östra
Sudan, Röda hafvets västra kust och Somalis
land. 1861 ställde han sig i spetsen för den
expedition, som skulle uppsöka Vogel i Vadai
och som bland sina deltagare räknade Munzinger,
Steudner, Kinzelbach och Schubert. Expeditionen
upplöstes dock snart; H. samt Steudner och
Schubert togo en sydligare riktning genom Adua,
Gondar och gallaernas land. 1863 förenade
sig H. och Steudner med den af de holländska
damerna Tinné utrustade expeditionen, följde
denna uppför Bahr el-gasal, men återvände, sedan
Steudner och fru Tinné dukat under för klimatet,
med fröken Tinné till Kartum och Europa. 1870
och 1871 gjorde H. värdefulla geologiska och
zoologiska undersökningar på Spetsbergen och
Novaja Zemlja. 1875 var han åter i nord-östra
Afrika, i Beni Amrs och Hababs område vid Röda
hafvet. Under förberedelserna till en expedition
till Sokotra dog han. Som zoolog och särskildt
ornitolog intog H. en framstående plats. Han
författade bl. a. Reisen in Nordost-Afrika
(1857), Systematische übersicht der säugetiere
Nordost-Afrikas (1867), Reise nach Abessinien,
den Galla-ländern etc. 1861—62 (1868), Reise
in das gebiet des Weissen Nil 1862—64 (1869),
Ornithologie Nordost-Afrikas (1869—75) och
Reise in Nordost-Afrika etc. (1877) samt en
mängd artiklar i Petermanns "Mitteilungen".
Heulandit [höj-] Brooke, miner., en (af
inlagrade små göthitfjäll) tegelröd stilbit.
A. Hng.
Heun [höjn], Karl Gottlob Samuel, tysk
romanförfattare, känd under pseudonymen H. Clauren
(anagram af Carl Heun), f. 1771, d. 1854 i
Berlin, fick 1810 anställning på statskansleren
Hardenbergs byrå, redigerade 1820—23 "Preussische
staatszeitung" samt erhöll 1824 en syssla i
postverket. Hans berättelser och romaner, samlade
under titlarna Erzählungen (1819—20) och Scherz
und ernst (1820—28), och bland hvilka Mimili
och Tornisterlieschen kunna nämnas, utöfvade
genom sin platthet, falska sentimentalitet och
grofva frivolitet ett fördärfligt inflytande på
den goda smaken. Hans samlade skrifter utgåfvos
1851 i 25 bd.
Heureka (Eureka), grek. "jag har det". Så
berättas Archimedes ha utropat, då han funnit
den grundlag i hydrostatiken, som kallats
archimediska principen (se d. o.); utrop af
glädje öfver att man lyckats lösa ett problem
eller finna en utväg.
Heuristik (af grek. heuriskein, finna),
uppfinningskonst, metodisk anvisning att göra
upptäckter; en del af den använda logiken.
— Oratorisk heuristik, den del af retoriken, som handlar om
inventio, valet af utgångspunkt och grundtema
för ett tal. — Heuristiska lärometoden, den
undervisningsmetod, som leder lärjungen till att
steg för steg själf uttänka den ena lärosatsen
efter den andra.
Heurlin [hör-], småländsk prästsläkt,
härstammande från Hörda i Berga socken,
Kronobergs län. Släktnamnet togs först af
Gunnarus Petri H., f. 1648, d. 1698 som
kyrkoherde i Hvetlanda. En gren af släkten kom
till Finland och blef där adlad 1830 under namnet
af Heurlin.
1. Samuel H., naturvetenskapsman, präst,
f. 1744, d. 1835, blef 1762 student i Lund,
1766 filos. magister och docent i matematik,
förestod först professuren i fysik och
astronomi, sedan den kemiska och utnämndes
1774 till adjunkt i matematik och fysik.
Prästvigd 1777, lämnade han 1780 (med
professors titel) universitetet och blef
kyrkoherde i Åsheda af Växjö stift. 1794 vardt
han kontraktsprost i Uppvidinge kontrakt och
1800 teol. doktor. Under sin universitetstid
utgaf H. flera naturvetenskapliga afhandlingar
af värde.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
