doktor. I stiftsstyrelsen öfvade han ofta starkt inflytande på sin förman, Tegnér. Det politiska anseende H. förvärfvat skaffade honom 1832 och 1837 åter plats i statsrevisionen samt 1834 ledamotskap vid riksdagen och dess statsutskott samt fäste vid honom regeringens synnerliga uppmärksamhet. Medan underhandlingar om H:s inträdande i regeringen pågingo, utnämndes han aug. 1838 till biskop öfver Visby stift samt förordnades i sept. s. å. till statssekreterare vid ecklesiastikexpeditionen. H. kom icke att stå på god fot med oppositionen. Till följd af sina förmedlande åtgärder både som statssekreterare och i de många kommittéer, hvaraf han var medlem, misstänktes han — ehuru med orätt — för opålitlighet, och hans i sammanhang med departementalstyrelsens införande i maj 1840 skedda afgång från statssekreterarplatsen hälsades därför af oppositionen som en partiell seger. H. var nämligen under den stormiga riksdagen en af regeringspartiets skickligaste och slagfärdigaste försvarare, bl. a. vid behandlingen af dechargebetänkandet, samt var starkt påtänkt till ecklesiastikdepartementets förste chef. Till en del af motvilja för en vistelse på Gottland tog H. därefter ett ovanligt steg: han afsade sig biskopsämbetet, sökte och erhöll (juni 1841) Fellingsbro indräktiga pastorat i Västerås stift samt utnämndes s. å. till ordensbiskop i survivance och öfverhofpredikant. Helt oväntadt utnämndes han 29 dec. 1842 till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, men nödgades i maj 1844, sedan Oskar I bestigit tronen, såsom ej tillräckligt liberal taga afsked från detta ämbete samt stod då utan plats (i sammanhang med sin utnämning till statsråd hade han nämligen tagit afsked från pastoratet). Ledamotskap i kyrkolagskommittén och fullmäktigsyssla i Riksgäldskontoret (1845—46) gåfvo honom tills vidare sysselsättning. 1846 utnämndes H. emellertid till kyrkoherde i Karlshamn och 1847, sedan han af stiftets prästerskap nästan enhälligt uppförts i första förslagsrummet, till biskop i Växjö (efter E. Tegnér). Som biskop. bevistade H. riksdagarna 1847—48, 1850—51 och 1853—54 (vid de två sista var han led. af statsutskottet, vid den sista vice talman i prästeståndet). 1859 utnämndes han till ordensbiskop. Han var sedan 1839 led. af Vet. akad. — H. var, skrifver hans minnestecknare Reuterdahl, "mera en statens än en kyrkans man", och han skildrar honom äfven som "både som statsman och i annat en omständigheternas man". Han var, säger E. Hildebrand, "en mästare i den politiska intrigen och riksdagstaktiken, en durkdrifven statsutskottsledamot"; Alin kallar honom "en energisk och skarpsynt statsman". Han egde stor administrativ skicklighet, och hans riksdagsinlägg i finansfrågor blefvo alltid uppmärksammade. — H. efterlämnade själfbiografiska anteckningar, gående till 1855 och nu förvarade i Lunds universitets bibliotek; utdrag äro tryckta i Reuterdahls minnesteckningar öfver H. (i "Lefnadsteckningar öfver K. Vetenskaps Akademiens......ledamöter", I). Om H:s förhållande till Tegnér se hans brefväxling med denne; jfr äfven K. Stjernkrantz, "Esaias Tegnér" (1907). — En af H:s söner, Anders Olof H., f. 1827, d. 1905, filos. doktor i Lund 1850, var docent i grekiska vid Lunds universitet 1853—59, lektor i grekiska vid Göteborgs högre latinläroverk 1859—1901 och läroverkets rektor 1861—94. 2. (V. S—g.) Heurne [hörne], Otto van, holländsk läkare, f. 1577, d. 1652, blef 1601 sin faders, Jan van H:s (f. 1543, d. 1601), efterträdare som med. professor i Leiden samt anses vara stiftaren af den kliniska undervisningen därstädes. R. T—dt. Heurteloup [örtlō], Charles Louis Stanislas, fransk kirurg, f. 1793 i Paris, d. 1864, blef med. doktor 1823 och egnade sig sedan hufvudsakligen åt behandlingen af stenar i urinblåsan, öfver hvilket ämne han utgaf ett stort antal större och mindre arbeten. Det af honom för krossning af sådana stenar konstruerade instrumentet (perkutören) inleder en ny epok i stenkrossningens (se d. o.) utveckling, enär tack vare detta och de förbättringar, som det sedan undergått, den därförinnan mycket osäkra operationen blef lätt att utföra (Gurlt). Han uppfann ock den artificiella igeln (se Koppsnäppare). R. T—dt. Heurteloups igel [örtlōs]. Se Koppsnäppare. Heuscheuer gebirge [hö'jʃöjer], en gren af Sudeterna i schlesiska grefsk. Glatz. De högsta topparna är Stora Heuscheuer (919 m.) och Spiegelberg (916 m.). J. F. N. Heusler [hö'j-], Andreas, tysk-schweizisk jurist, f. 1834, 1863 professor i Basel och samtidigt verksam som domare, liksom tidigare fadern Andreas H. d. ä., hvilken äfven gjort sig ett namn såsom jurist. H. har utarbetat förslag dels till civillag för Basel (1865, motiven 1866, 1868), dels till förbundslag om utmätning och konkurs (1874) samt i öfrigt sökt bearbeta den tyska rätten och rättshistorien. Bland hans mera berömda arbeten må nämnas Ursprung der deutschen stadtverfassung (1872), Die gewere (1873) och Institutionen des deutschen privatrechts (1855—86). Rld. Heustrich [hö'j-], bad- och luftkurort i schweiziska kant. Bern, vid Kander och östra sidan af Niesen, 706 m. ö. h. Natronhaltig svafvelkälla, som begagnas till drickning, bad och inhalationer. Säsong juni—midten af sept. Frekvens omkr. 800 kurgäster. Ln. Hève [äv], Cap de la, en brant, med två fyrtorn försedd udde i franska dep. Seine-inférieure, n. om Seines mynning, 4 km. n. v. om Le Havre. J. F. N. Heve l. Eudebe (Eudeve), en mexikansk folkstam, boende vid Rio Yaqui; den talar ett lika benämndt språk, tillhörande Sonora-grenen af Utoaztekiska stammen. E. Rld. Hevea Aubl., bot., växtsläkte af fam. Euphorbiaceæ, omfattande 10 stora träd i Syd-Amerikas tropiska trakter. De viktigaste arterna äro H. guyanensis Aubl. (Siphonia elastica Pers.) och H. brasiliensis Aubl., af hvilkas mjölksaft parakautschuk (brasilianernas boracha) framställes. Se vidare Gummifabrikation, sp. 628. G. L—m. Hevelius l. Hevel (eg. Hewelcke), Johannes, tysk astronom, f. 28 jan. 1611 i Danzig, d. 28 jan. 1687, studerade matematik i Danzig och rättsvetenskap i Leiden, företog därefter åtskilliga utländska resor samt återvände omkr. 1634 till sin födelsestad, där han sedan beklädde flera ämbeten och slutligen blef rådsherre. I ett på hans egen bekostnad 1641 uppfördt observatorium (förstörd genom mordbrand 1679) arbetade han med sådan