Hexameron (Hexaemeron; af grek. hex, sex, och hemera, dag, dagsverk), världens skapande på sex dagar; titel på böcker, som fördelas på sex dagar, såsom Anders Sunesöns och Arrebos skildringar af skapelsen, Wielands på sex dagar berättade noveller, "Hexameron von Rosenhayn", m. fl. Hexameter (grek. hexametron, af hex, sex, och metron, mått, versfot), metr., betyder i allmänhet en af sex versfötter sammansatt metrisk period. I de ojämförligt flesta fall förstås dock därmed den daktyliska hexametern, hvilken, häfdvunnen och utbildad genom de homeriska sångerna, sedermera var det stående och typiska versmåttet för alla slag af episk diktning (se Epos). Den kallas af denna orsak äfven episk hexameter l. versus heroicus. Denna vers är ursprungligen sammansatt af fem daktyler och en spondé eller troké, men de fem daktylerna kunna alla utbytas mot spondéer. Dock inträffar detta jämförelsevis sällan i den femte foten, och hexametrar med spondé på detta ställe, hvilka utmärka sig genom en egendomlig, tung och släpande gång, kallas spondeiska (versus spondiaci l. spondaici). I likhet med andra längre verser måste hvarje hexameter ha en hufvudcesur (se Cesur), hvilken oftast inträder efter första stafvelsen (vanligen kallad arsis) i tredje versfoten, men stundom på motsvarande ställe i fjärde foten eller efter den första korta stafvelsen i den tredje, hvilken i sådant fall naturligtvis måste ha sin ursprungliga daktyliska form. Hexameterns fullständiga schema är således följande:

I lyriska och i synnerhet bukoliska dikter förekommer en hexameter af en byggnad, som något afviker från den episka. Ett utmärkande drag för densamma är en ofta återkommande cesur efter fjärde fotens slut (s. k. bukolisk cesur). I romerska litteraturen infördes hexametern af den omkr. 200 f. Kr. lefvande skalden Ennius och undanträngde inom kort det äldre s. k. saturniska versmåttet. A. M. A. Under medeltiden nyttjades latinsk hexameter mycket; i den s. k. leoninska versen (se d. o.), en rimmad sexfoting, sökte man förena den för de klassiska språken karakteristiska metern med det för nyare språk betecknande rimmet. På grund af beundran för antiken sökte man efterbilda hexametern på de olika nationalspråken i Italien, Frankrike och Tyskland; först på 1500-talet utfördes längre dikter på tyska (Konrad Gesner), italienska (Annibale Caro) och franska (Baïf), omkr. hundra år senare på engelska, holländska och svenska. Emellertid är det blott i germanspråken, som den moderna hexametern fått litterär betydelse: på engelska har t. ex. Longfellow, på danska Öhlenschläger, på tyska, där den spelat en stor roll, Klopstock, Voss, Goethe, A. W. Schlegel, Hebbel och Paul Heyse m. fl. användt den. De äldsta kända svenska hexametrarna förekomma i en öfversättning af Susos "Gudeliga snilleväckare" från slutet af 1400-talet: <poem>Hwilken som älskar thet älskande gagnar, han sälika <tab><tab><tab>brinner. Quidzens söth fylla gaar ower alla wärldzlika frög- <tab><tab><tab>dher.</poem> Johannes Bureus sammanställde ett leoninskt hexameterpar, som finns i två något olika affattningar. Men först med Stiernhielms båda stora dikter, "Hercules" och "Bröllops-beswärs ihugkommelse", upptogs den i vår poesi. Införandet af denna versart väckte emellertid opposition från metriker, och med undantag af Spegels "Gudz werk och hvila" på parvis rimmade hexametrar samt enstaka dikter af bl. a. Sam. Columbus, Leyoncrona, Frese och Runius begagnades versarten föga; den besegrades fullkomligt af alexandrinen. Öfversättarna Anders Nicander och Gustaf Palmfelt mäkta ej heller åstadkomma dess renässans; med Thorilds af Klopstock påverkade "Passionerna" (1783) vardt den en stridsfråga mellan de litterära partierna. Efter Voss' föredöme frestar Franzén denna form, som vid 1800-talets början med öfversättarna Gustaf Regnér, Gudmund Jöran Adlerbeth, Johan Tranér och Marcus Wallenberg utbildades och bestämdes för klassiska tolkningar. Med romantikerna (tidigast Hammarsköld) började den användas i originaldiktningen; de första större verken voro E. Ch. d'Albedyhlls "Gefion", 1814, och Stagnelius' "Vladimir den store", 1817, efterföljda af bl. a. Tegnérs "Nattvardsbarnen" (1820) och "Kronbruden" (1841), Runebergs "Elgskyttarne" (1832), "Hanna" (1836) och "Julqvällen" (1841), och den används ännu, t. ex. i Heidenstams "Isissystrarnas bröllop" (1888), Wirséns "Far och dotter" (1890) och Strindbergs "Trefaldighetsnatten" (1902). Äfven i Sverige ha åsikterna varit mycket delade om, huruvida versmåttet är förenligt med vårt språks lynne samt om den på svenska skall bildas i anslutning till den klassiska eller utan hänsyn till dennas lagar. Se om modern hexameter Osmond, "English hexameters" (1897) och J. Minor, "Neuhochdeutsche metrik" (2:a uppl. 1902); A. Sterner, "Några iakttagelser öfver den svenska hexametern" (i Linköpings läroverks redogörelse för 1886—87) och O. Sylwan, "Antik och svensk hexameter" (i "Commentationes philologæ in honorem Iohannis Pavlson", 1905). Jfr Distikon och Vers. R—n B. Hexametylentetramin, farm., äfven kalladt urotropin, är en s. k. kondensationsprodukt af ammoniak och formaldehyd; dess formel är (CH₂)₆N₄. Medlet är nu upptaget i Svenska farmakopén och utgöres af färg- och luktlösa kristaller med först söt, sedan bitter smak, lätt lösliga i vatten. Efter upptagande i kroppen sönderdelas preparatet under frigörande af formaldehyd, som kan utveckla antiseptiska och andra verkningar. Hexametylentetramin användes dels mot infektioner i njurar och urinvägar, särskildt biåskatarr, i afsikt att motverka utvecklingen af bakterier i dessa organ, dels mot aflagringar af urinsyra såväl i njurar eller blåsa som invid ledgångar m. m. vid gikt. Formaldehyd har jämförelsevis mycket stor förmåga att upplösa urinsyra och dess natriumsalt, hvarpå medlets bruk mot njur- och blåssten samt gikt grundas. Den antiseptiska verkan synes komma lättare till stånd än den stenlösande. Medlet verkar tillika urindrifvande. Det intages i doser af 0,5 gr. 3—4 gånger dagligen, ibland i mängder af 4—6 gr. på dagen, tillsammans med riklig mängd dryck. Med hexametylentetramin som utgångspunkt ha konstruerats flera nya preparat, bland hvilka som exempel må nämnas helmitol, en citronsyreförening (nämligen mellan hexametylentetramin och anhydrometylencitronsyra). Äfven helmitol uppges