skref H. Ghetto (1899), uppfördt med mycken framgång. Större sensation väckte dock det naturalistiska sjömansdramat Op hoop van Zegen (1901; öfv. till flera språk och uppfördt på åtskilliga europeiska hufvudstadsscener; under titeln "Hoppet" uppfördt i Göteborg, 1905, äfven i Stockholm). Det är riktadt mot missbruk i de holländska rederierna och socialistiskt färgadt, men, trots enstaka förtjänster, mest en ganska svag efterklang af G. Hauptmanns "Väfvarne". Bland H:s öfriga skådespel må nämnas det romantiska soldatstycket Het pantser (1902), det något sentimentala Ora et labora (1903; på tyska 1904) och De meid (1908). Många af hans stycken äro skrifna på tyska och engelska. H. har äfven uppträdt som roman- och novellförfattare med bl. a. Trinette (1893; ty. uppl. 1902), Kamertjeszonde (2 bd, 1898) och Diamantstad (1904; "Diamantstaden", 1909). Hans skisser, ofta ypperligt behandlade ämnen från judiska familjelifvet, ha utkommit under titeln Schetsen van S. Falkland I—XI (1896—1907). H. redigerade 1901 socialisttidningen "De jonge gids", har deltagit i utgifvandet af "De nieuwe tijd" och är för närvarande bosatt i Berlin som medarbetare i "Berliner tageblatt". Se A. Kerr, "Das neue drama" (1905), och Winkler Prins, "Geillustreerde encyklopædie" (1908). E. A—ie. Heyfelder [haj-], Johann Ferdinand, tysk kirurg, f. 1798 i Küstrin, d. 1869 i Wiesbaden, förvärfvade sig stort anseende som praktiserande läkare i Trier och som medicinsk författare, var 1833—41 medicinalråd i Sigmaringen och 1841—54 professor i kirurgi i Erlangen. 1855 kallades han till öfverkirurg vid ryska trupperna i Finland och fick vid Sveaborgs belägring tillfälle att ådagalägga sin stora energi och arbetsförmåga. Efter krigets slut var han till 1869 bosatt i Petersburg. Bland H:s mera betydande verk må nämnas Studien im gebiete der heilwissenschaften (1838—39) och Über resektionen und amputationen (1855). Heyking [ha'j-], Elisabeth von, friherrinna, född grefvinna von Flemming, tysk författarinna, f. 10 dec. 1861 i Karlsruhe, dotterdotter till Achim von Arnim och Bettina Brentano, sedan 1884 gift med tyske ambassadören i Belgrad Edmund von H., nådde 1903 en kolossal bokhandelsframgång med Briefe, die ihn nicht erreichten (80:e uppl. 1907; "Bref, som aldrig nådde honom", 1903) och en roman från Kinaoroligheterna 1800, Der tag anderer (1905; 26:e uppl. 1906). Heylyn [he͡ilin], Peter, engelsk teolog och historiker, f. 1600, d. 1662, blef 1630 Karl I:s hofpredikant och utöfvade en liflig polemisk skriftställarverksamhet till försvar för Lauds kyrkopolitik mot puritanerna och biskop Williams. Under inbördeskriget beskref han en tid på konungens uppdrag dess växlingar i publikationen "Mercurius aulicus". Äfven under Cromwells styrelse fortsatte H. orädd sitt polemiska författarskap, och efter restaurationen rådfrågades han rörande högkyrkans återställande samt hindrades endast af ohälsa från befordran till biskop. H:s mest bekanta arbete är Ecclesia restaurata or history of the reformation (1661; ny uppl. af J. C. Robertson 1849). H:s lefnad har skildrats af G. Vernon (1682) och J. Barnard (1683). V. S—g. Heyman [he'j-], Elias, läkare, akademisk lärare, f. 29 dec. 1829 i Göteborg, d. 14 dec. 1889 i Stockholm, blef 1848 student i Lund, 1855 med. kandidat, 1857 med. licentiat, 1859 kir. magister samt 1887 med. doktor, var 1862—78 en mycket anlitad och omtyckt läkare i sin födelsestad och egnade sig därunder också, antagligen mera än någon annan svensk läkare på den tiden, åt studiet af och tillämpningen i lifvet af hygienens läror. Efter att 1877 ha speciminerat med Studier i allmän helsovård grundade på Göteborgs mortalitetsförhållanden och Renhållningsväsendet i städer ur helsovårdens synpunkt utnämndes han 1878 till professor i allmän hälsolära vid Karolinska institutet, den förste svenske professor i hygien. Som sådan blef han dock aldrig i tillfälle att utöfva någon egentlig lärarverksamhet; hans oaflåtliga ansträngningar att bereda hygienen en plats bland de obligatoriska undervisningsämnena kröntes visserligen med framgång, men han afled, innan förordningen härom ännu hunnit träda i verkställighet. För att sprida intresse för frågor rörande den allmänna hälsovården stiftade H. 1881 Hälsovårdsföreningen i Stockholm. Bland H:s skrifter märkas, utom de ofvan nämnda, Skörbjuggens förekomst i Sveriges fängelser (1880), Om luften i våra bostäder (1881) och Tyfoidfeberns freqvens och lokala utbredning i Stockholm (1882). Han redigerade "Bibliotek för helsovård", "Helsovårdsföreningens förhandlingar" samt "Hygiea" (1881—89). Jfr nekrolog af K. Linroth (i "Hygiea", 1890). R. T—dt. <img l>

Heüman [hö'j-], Elis Daniel, präst, f. 7 mars 1859 i Morlanda i Göteborgs stift, d. 6 aug. 1908 i Stockholm, blef efter studier i Lund prästvigd 1881, kyrkoherde i Falkenberg 1890, e. o. hofpredikant 1892 och kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm 1895. H. var en sällsynt nitisk församlingsherde, framstående framför allt som predikant och själasörjare, men utöfvade äfven liflig skriftställarverksamhet dels i dagspressen ("Vårt land"), dels genom särskildt utgifna arbeten, bland hvilka må nämnas bibelutläggningsverken Davids psalmer (1898), För passionstiden (1899), Petri, Johannes', Jakobs och Judas' epistlar (1901) och Johannes uppenbarelse (1902) samt en årgång Predikningar (1901). 1905 ställdes H., som aldrig tvekade att sjunga ut hvad som låg honom på hjärtat, af justitieombudsmannen under tilltal inför konsistorium med anledning af en midsommardagen s. å. hållen predikan, hvari han i skarpa ordalag fördömde den norska revolutionen, uttalade, att "vår regering har svikit oss" och kallade socialisterna "fosterlandsförrädare". H. blef enhälligt frikänd, i det man ansåg, att predikans tendens var h. o. h. religiös och moralisk. H. var led. af svenska kyrkans bibelkommitté (1905) och Direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa (1906) och invaldes 1906 af Hallands läns landsting i Första kammaren. E. M. R.