<img l>
Heyne [ha'jne],
Christian Gottlob, tysk humanist,
f. 1729 i Chemnitz, d. 1812 i Göttingen, blef
1763 professor i vältalighet i Göttingen och
s. å. därjämte universitetsbibliotekarie. Genom
sina föreläsningar öfver den klassiska forntiden
och sin ledning af det filologiska seminariet
bidrog han mycket att höja de klassiska
studierna samt universitetets anseende. Han
betraktade språkets och grammatikens studium
mera som medel att intränga i forntidens anda
och egnade därför egentliga omsorgen åt det
antikvarisk-historiska. Bland hans skrifter
må nämnas upplagor af Vergilius, Pindaros,
Homeros' Ilias samt talrika
Opuscula academica,
Sammlung antiquarischer aufsätze äfvensom en
mängd tidskriftsuppsatser. — Om hans dotter
Therese se
Huber 2.
Heyne [ha'jne],
Moritz, tysk germanist, f. 1837,
e. o. professor i Halle 1869, professor i
Basel 1870 och i Göttingen 1883, har utgifvit
bl. a. editioner af "Beowulf" (1863; 7:e
uppl. af Socin 1903), som han därjämte metriskt
öfversatt (2:a uppl. 1899), och af Ulfilas
(10:e uppl. 1903). Han har utarbetat bokst. H,
I, J, L, M, R och början af S i bröderna Grimms
"Deutsches wörterbuch" samt skall utarbeta
bokst. N, W och Z. H. har äfven utgifvit en
mindre "Deutsches wörterbuch" (3 bd, 1890—95).
(Kj—t.)
Heyse [ha'jse]. 1.
Johann Christian August H.,
tysk skolman, f. 1764 i Nordhausen, d. 1829 i
Magdeburg som direktor för högre flickskolan
därstädes, författade flera mycket begagnade
grammatiska och lexikaliska arbeten, såsom
Verdeutschungswörterbuch (1804; i senare
upplagor kallad "Allgemeine fremdwörterbuch",
18:e, af O. Lyon bearbetade uppl. 1903), äfven i
Sverige mycket använd,
Deutsche schulgrammatik
(1816; bearb. af Lyon, 26:e uppl. 1900), som
fått tjäna till mönster för svenska språkläror
under 1800-talet, och
Leitfaden zum unterricht
in der deutschen sprache (1822; 27:e uppl. af
Lyon 1904).
2.
Karl Wilhelm Ludwig H., den föregåendes son,
språkforskare, f. 1797 i Oldenburg, d. 1855
som e. o. professor i filosofi vid Berlins
universitet, reviderade flera nya upplagor
af sin faders skrifter, bl. a. den af sonen
väsentligt omarbetade
Ausführliches lehrbuch
der deutschen sprache (2 bd, 1838—49) och den af
honom utgifna
Handwörterbuch der deutschen
sprache (3 bd, 1833—49). Postumt utkom
System der sprachwissenschaft (1856).
<img l>
3.
Paul Johann Ludwig H., den föregåendes
son, tysk skald, f. 15 mars 1830 i Berlin,
gjorde sina studier i Berlin och Bonn och
egnade sig 1854—67 i München, med understöd af
konung Maximilian, h. o. h. åt litteraturen. Med
läsdramat
Francesca da Rimini (1851), de små
berättande dikterna
Urica (1852) och
Die brüder
(s. å.) samt sina första noveller väckte H. stora
förhoppningar, som
redan började infrias af de berättande dikterna
Hermen (1854; i senare upplagor kallade
Novellen
in versen) och den första samlingen
Novellen
(1855). Sin största framgång har H. vunnit
som novellist, genom berättelsernas kraftiga
silhuetter och plastiska situationer samt icke
minst de yttre företeelsernas harmoniska
skildring. De i många upplagor utkomna
novellsamlingarna (19 stycken, 1855—1905;
dessutom ha flera noveller utkommit särskildt)
innehålla mästerverk af lefvande framställning
och psykologiskt intresse, såsom
L'arabbiata,
Die einsamen, Das mädchen von Treppi ("Flickan
från Treppi", 1877),
Im grafenschloss ("I
grefveslottet", 1876),
Der weinhüter von Meran
("Vingårdsvaktaren i Meran", 1875),
Der letzte
kentaur, Der roman der stiftsdame och
Andrea
Delfin. H:s dramatiska verk, sorgespelen
Meleager (1854),
Die sabinerinnen (1859),
Ludwig der bayer (1862),
Hadrian (1865),
Graf Königsmark (1876),
Elfriede (1877),
Alkibiades (1883),
Don Juans ende (s. å.),
Die hochzeit auf dem Aventin (1886),
Vanina
Vanini (1896),
Die Fornarina (s. å.) och
Der
heilige (1902); skådespelen
Elisabeth Charlotte
(1864),
Maria Maroni (1865),
Hans Lange (1866;
uppf. i Stockholm, 1882),
Colberg (1868),
Die
göttin der vernunft (1870),
Ehre um ehre (1875),
Die weiber von Schorndorf (1881),
Das recht
des stärkern (1883),
Getrennte welten (1886),
Die weisheit Salomos (1887),
Prinzessin Sascha
(1888),
Weltuntergang (1889),
Kleine dramen
(s. å.),
Ein überflüssiger mensch (1890),
Die
schlimmen brüder (1891),
Wahrheit? (1892),
Jungfer Justine (1893), det af preussiska
teatercensuren förbjudna och därför mycket kända
Maria von Magdala (1899; "Maria från Magdala",
1903) och
Das verschleierte bild zu Sais (1901),
samt slutligen lustspelen
Gott schütze mich vor
meinen freunden (1888),
Ein unbeschriebenes
blatt (1893),
Auf dem dache (1896) och
Der
bucklige von Schiras (1898), ha ej eröfrat
någon stadigvarande plats på spellistan. Af
H:s romaner äro de mest betydande de två
första,
Die kinder der welt (25:e uppl. 1908;
"Verldens barn", 1874) och
Im paradiese (1875,
13:e uppl. 1904; "I paradiset", 1876);
Merlin
(1892; 5:e uppl. 1896),
Ueber allen gipfeln
(1895, 8:e uppl. 1897),
Crone Ständlin (1905) och
Gegen den strom (1907) äro mattare. H. har vidare
författat de versifierade novellerna
Jungbrunnen
(1895),
Die madonna im Œlwald (1879) och
Der
salamander. Ein tagebuch in terzinen (s. å.),
epigramsamlingen
Spruchbüchlein (1885) och en
mängd dikter. Af hans lefnadsminnen har hittills
offentliggjorts blott
Jugenderinnerungen und
bekenntnisse (1900). Sina filologiska kunskaper
har han haft användning för vid öfversättningar
från romanska skalder, "Spanisches liederbuch"
(1852, 3:e uppl. 1904; tills. med Geibel),
"Italienische dichter" (5 bd, 1889—1905). H. har
dessutom med Kurz utgifvit en öfversiktlig
novellistisk antologi,
