"Deutscher novellenschatz" i 24 bd och "Novellenschatz des auslandes" i 14 bd, samt med Laistner "Neuer deutscher novellenschatz" i 24 bd. 1884 erhöll H. Schillerpriset. H. är en romantiker och skönhetsdyrkare, hvars tekniska behärskning af konstens former drifvits till fulländning, hvars mångsidiga intressen och outtröttliga alstringskraft ställa honom bland tidens viktigaste författare. Oförskräckt framstegsvänlig och med en om antiken erinrande lifstörst och konstentusiasm är H. också en betydande personlighet. Till svenska är ett flertal af H:s noveller öfversatt (jfr nedan). Jfr arbeten om H. af O. Kraus (1888) och G. Brandes, hvars essay om H. är öfv. som inledning till H:s "Noveller", 9 bd 1886—89, öfv. af A. G. Engberg, Nils Erdmann i "Ny sv. tidskr.", 1887, H. E. Larsson i "Nord. tidskr.", s. å., och en uppsats efter Ludwig Fulda i "Ny ill. tidn.", 1889. 1—3. R—n B. Heysig, Johan. Se Ridderstierna. Heyst [hä'jst], badort och fiskarby i belgiska prov. Väst-Flandern, 1 km. n. ö. om Leopoldskanalens och 2,5 km. n. ö. om den nya Brugeskanalens mynning i Nordsjön. 4,158 inv. (1903). Såsom badort besökes H. af omkr. 14,000 pers. årligen. Säsong juni—sept. J. F. N. Ln. Heywood [he͡i'ωud], liflig fabriksstad i engelska grefsk. Lancaster, 3 km. från Rochedale. 25,461 inv. (1901). Bomulls- och ullspinnerier, maskintillverkning. J. F. N. Heywood [he͡i'ωud], John, engelsk författare, f. 1497 (?), d. 1580 (?), studerade enligt traditionen i Oxford, där han lärde känna Thomas More, hvilken gjorde honom bekant med prinsessan Maria. Han stod högt i gunst hos henne såväl som hos Henrik VIII för sin kvickhet och sitt goda humör. Som ifrig katolik undgick han med möda galgen under Edvard VI:s regering, och vid Elisabets tronbestigning fann han det klokast att draga sig tillbaka till Mecheln, där han lär vistats till sin död. H. skref omkr. 600 epigram och ordspråk (utg. 1867 af Spenser society) samt den allegoriska dikten The spider and the fly, i hvilken protestanterna förlöjligas under benämningen flugor. Sin egentliga betydelse har han emellertid som författare af några farser, s. k. interludes. Dylika omtalas visserligen redan tidigare i den engelska litteraturen, men H:s äro de första bevarade, som beteckna en bestämd utveckling från det tidigare religiösa och allegoriska medeltidsdramat hän mot det moderna komiska dramat. I H:s små dramer uppträda i hvardagliga situationer verkliga personer och ej allegorier, skildrade med kraftig realism och uppsluppet lynne. De äro sex, skrifna under Henrik VIII:s regering och troligen uppförda vid hofvet, A play of love och The dialogue of wit and folly (troligen från 1532), A mery play between the pardoner and the frere, the curate and neybour Pratte (skrifvet omkr. 1521, tryckt 1533), The mery play between Johan the husbande, Tyb the wife and Syr John the priest (s. å., återupptryckt 1819) och The play of the weather (s. å.), som är det kvickaste, och The four P's (tryckt omkr. 1544; nytryck 1874 af Hazlitt och 1897 af Manly). — Litt.: Ward, "A history of english dramatic literature" (ny uppl. 1899), och Lundbeck, "Det engelske drama för Shakespeare" (1890). J. M. Heywood [he͡i'ωud], Thomas, engelsk dramatiker, f. omkr. 1575, d. omkr. 1650, skall ha studerat i Cambridge, var 1598 anställd som skådespelare i lordamiralens trupp och hade också förbindelser med lord Southamptons skådespelartrupp. Hans verksamhet som skådespelsförfattare var ofantlig. Enligt egen uppgift skref han 220 dramer (af hvilka de flesta gått förlorade), hvarför han kallats Englands Lope de Vega. Utom dramer skref han äfven flera andra intressanta arbeten, poesier, ett epos, ett historiskt arbete om England under Elisabet samt en Apology for actors, riktad mot puritanerna och innehållande många intressanta upplysningar om skådespelarnas förhållanden under denna tid. För scenen började han skrifva omkr. 1600; han försökte sig i nästan alla dåtida arter af drama, men hans styrka ligger i det borgerliga skådespelet; bäst är A woman, killed with kindness (tr. 1607), som intager en mellanställning mellan moraliteten och 1700-talets borgerliga skådespel. Hans historiska dramer äro starkt romantiska och erinra snarast om Shaksperes föregångare. Bland hans öfriga bevarade dramer (utg. 1874 i 6 bd) kunna nämnas The first and second parts of king Edward the fourth (tryckt 1600), The rape of Lucrece (1608), The four prentices of London (tr. 1615) med sin för tiden ytterst karakteristiska blandning af borgerliga och romantiska element, The fair maid of the west (tr. 1631), The troubles of queen Elisabeth (1605 och 1606), The english traveller (tr. 1633), i samarbete med Brome The late Lancashire witches (tr. 1634), The wise woman of Hogsdon (tr. 1638), The royal king and the loyal subject (tr. 1637), A challenge for beauty (tr. 1636), A maiden-head well lost (tr. 1634), The faire mayde of the exchange (tr. 1607), o. s. v. Se Ward, "A history of english dramatic literature", II (ny uppl. 1899), Kalisch, "Shakespeares yngre samtidige og efterfölgere" (1890), och Courthope, "History of english poetry", IV (1903). J. M. hf., bokb., förkortning för halffranskt band. Hfg. (Hfgg., Hfmsg., Hfsg), vid växt- och insektnamn förkortning för J. C. v. Hoffmansegg. Hfl., förkortning för (holländsk florin =) nederländsk gulden. Hfm., vid växtnamn förkortning för tyske botanisten och läkaren Georg Franz Hoffmann, f. 1761 i Bajern, d. 1826 som professor i Moskva, författare till arbeten öfver lafvarna, kryptogamerna, umbellaterna och Tysklands flora. Hg, kemiskt tecken för grundämnet kvicksilfver (lat. hydrargyrum). hg., officiell svensk förkortning för hektogram. H. H., förkortning för Hans helighet (om påfven), Hans (Hennes) höghet, Hans högvördighet (om biskopar), Högädle herr(n); (på grafstenar) Här hvilar. Hi och Ho, kinesiska astronomer, som lefde omkr. 2150 f. Kr. De voro anställda som kejsarens hofastronomer, och det hörde till deras plikter att sorgfälligt utforska himmelsföreteelserna och på förhand angifva inträffandet af förmörkelser och andra märkvärdiga fenomen. Emellertid inträffade en solförmörkelse, som de icke förutsagt; de vid dylika händelser brukliga religiösa ceremonierna blefvo icke utförda, och Kina syntes skola bli föremål