och H. tiliaceus L., ett träd, som har vidsträckt utbredning på tropikernas kuster. Om H. sabdariffa se Bongo, om H. esculentus (Abelmoschus esculentus och dess frön Grana moschata) se Abelmoschus. O. T. S. (G. L—m.) Hichens [hi'tʃinṡ], Robert Smythe, engelsk författare, f. 1864 i Speldhurst, Kent, gjorde sig 1894, efter flera föga observerade arbeten, mycket uppmärksammad med den anonyma The green carnation, som följts af An imaginative man (1895), The folly of Eustace (1896), Flames (1897), The londoners: a farce (s. å.), Byeways (s. å.), The slave (1900), Tongues of conscience (s. å.), The prophet of Berkeley square (1901), Felix (1902), The woman with the fan (1904) och The garden of Allah (s. å.), hvars till Sahara förlagda kärlekshistoria gjort stor lycka, The black spaniel (1905) och The call of the blood (1907; "Blodets röst", 1909). H. har dessutom medarbetat i flera dramatiska verk. Hic jacet. lat. Se Grafmonument, sp. 83, och H. J. (S.). Hicka, fysiol., består i en, vid tillsluten röstspringa skeende, rytmiskt återkommande, snabb, plötslig afbruten inandning, vid hvilken alstras en kort och högljudd ton. Den åtföljes oftast af ett ryckvis uppåtstigande af struphufvudet och har sin förnämsta verkande orsak däri, att tungsvalg- och lungmagnervens periferiska delar retas, hvarigenom inandningsmusklerna reflektoriskt försättas i verksamhet. Mot hickan äro många huskurer i bruk, såsom en dryck vatten, andningsstillestånd, skrämsel o. s. v.; något bestämdt inflytande på hickan kan likväl icke tillerkännas dessa medel. Hickan upphör vanligtvis ganska snart af sig själf och dess tidigare, ju mindre individen fäster uppmärksamheten vid densamma. R. T—dt. Hickman [hi'kmən], J. J., nordamerikansk godtemplarchef, f. 1839 i Lexington, Kentucky, d. 1902 i Columbia, Missouri, egnade sig åt jordbruk, juridik och medicin samt brand- och lifförsäkringsverksamhet, ingick 1867 i godtemplarorden och valdes 1874—76 till högste ordenschef. Han utnämndes 1873 till stabsadjutant med öfverstes rang. Se vidare Godtemplarorden, sp. 1394. Hickmaniter. Se Godtemplarorden, sp. 1394. Hickoryträd, Hickorynötter [hi'kəri-], bot. Se Carya. Hicks [hi'ks], Elias, amerikansk predikant, f. 1748, d. 1830, var upphofsman till den unitariska fraktionen bland kväkarna (se d. o.), de s. k. hicksiterna. Hicks [hi'ks], William, mest känd under sin egyptiska titel Hicks pascha, engelsk krigare, f. 1830, hade i brittiska armén utmärkt sig i abessiniska fälttåget 1867—68 och 1880 nått öfverstes grad, då han i febr. 1883 utnämndes till egyptisk general och befälhafvare för den armé, som skulle kväfva mahdins uppror i Sudan. H. företog från Kartum en expedition inåt Sennaar och vann 29 april s. å. en seger öfver 5,000 mahdister vid Jebel Ain. I sept. tågade han med 10,000 man från Duem vid Hvita Nilen tvärs genom öknen mot El Obeid; förrädiskt lockad i ett bakhåll vid Kashgil, anfölls där (1 nov.) expeditionens hufvudstyrka af mahdin själf i spetsen för en öfverlägsen här. H. höll ut tre hela dagar, men då ammunitionen fjärde dagen var slut, vidtog en allmän massaker, hvarunder H. själf stupade. Endast eftertruppen undkom. Jfr Colborne's "With Hicks pasha in the Soudan" (1884). V. S—g. <img l>

Hicks-Beach [hi'ks bī'tʃ], sir Michael Edward, sedan 1906 viscount S:t Aldwyn, engelsk statsman, f. 1837 i London, ärfde 1834 sin faders baronetvärdighet och var 1864—1905 medlem af underhuset, där han snart blef en af det konservativa partiets ledande män. Mars—aug. 1868 var han parlamentssekreterare vid Poor law board och därpå till ministären Disraelis afgång (dec. s. å.) understatssekreterare i inrikesministeriet. I Disraelis andra ministär var H. febr. 1874—febr. 1878 minister för Irland (från 1877 med säte i kabinettet) och därpå till dess afgång april 1880 minister för kolonierna. Som sådan undandrog han småningom sir Bartle Frere det stöd hans företrädare lord Carnarvon gifvit dennes sydafrikanska politik. H. var i Salisburys första ministär (juni 1885—febr. 1886) skattkammarkansler och regeringspartiets ledare i underhuset samt inträdde aug. 1886 i Salisburys andra ministär som minister för Irland, medan ledarskapet i underhuset öfvergick till lord Randolph Churchill. Till föjld af en ögonsjukdom afgick H. mars 1887, men tillhörde febr. 1888—aug. 1892 samma ministär som handelsminister (president i Board of trade). H. återtog i Salisburys tredje ministär sin gamla plats som skattkammarkansler (juni 1895) och afgick samtidigt med sin chef (juli 1902). Han yrkade som finansminister ständigt på sparsamhet; bland hans beskattningsåtgärder märkas två under sydafrikanska kriget vidtagna: tullen på socker och importeradt kol (1901) samt återinförandet af den 1869 afskaffade registreringsafgiften på importerad spannmål (1902), hvars borttagande året därpå gaf signalen till den tullpolitiska schismen inom Balfours ministär. H. motsatte sig ifrigt de Chamberlainska tariffreformplanerna och är alltjämt en af frihandelsunionisternas ledare. I öfverhuset, där han 1906 tog säte med titel viscount S:t Aldwyn, intager han en mycket inflytelserik ställning. Klok försiktighet har varit det utmärkande draget i H:s såväl statsfinansiella som allmänt politiska hållning, och hans saklighet och moderation ha förskaffat honom stort anseende äfven utanför hans konservativa meningsfränders krets. V. S—g. Hicksiter. Se Hicks, E. Hic requiescit in pace, lat. Se H. R. I. P. Hic Rhodus, hic salta!, lat., här är Rhodos, hoppa här (m. a. o. visa här på stället, hvad du förmår), en ofta anförd gäckande uppmaning, hämtad ur en af Aisopos' fabler, där man sålunda stämmer ned tonen hos en, som i Rom skryter med att en gång på Rhodos ha gjort ett väldigt idrottssprång. Hic situs (sepultus) est, lat. Se H. S. E.