Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hichens ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och H. tiliaceus L., ett träd, som har
vidsträckt utbredning på tropikernas kuster. Om
H. sabdariffa se Bongo, om H. esculentus
(Abelmoschus esculentus och dess frön
Grana moschata) se Abelmoschus.
O. T. S. (G. L—m.)
Hichens [hi’tʃinṡ], Robert Smythe, engelsk
författare, f. 1864 i Speldhurst, Kent, gjorde
sig 1894, efter flera föga observerade arbeten,
mycket uppmärksammad med den anonyma The green
carnation, som följts af An imaginative man
(1895), The folly of Eustace (1896), Flames
(1897), The londoners: a farce (s. å.), Byeways
(s. å.), The slave (1900), Tongues of conscience
(s. å.), The prophet of Berkeley square (1901),
Felix (1902), The woman with the fan (1904) och
The garden of Allah (s. å.), hvars till Sahara
förlagda kärlekshistoria gjort stor lycka, The
black spaniel (1905) och The call of the blood
(1907; "Blodets röst", 1909). H. har dessutom
medarbetat i flera dramatiska verk.
Hic jacet. lat. Se Grafmonument, sp. 83,
och H. J. (S.).
Hicka, fysiol., består i en, vid tillsluten
röstspringa skeende, rytmiskt återkommande,
snabb, plötslig afbruten inandning, vid
hvilken alstras en kort och högljudd ton. Den
åtföljes oftast af ett ryckvis uppåtstigande af
struphufvudet och har sin förnämsta verkande
orsak däri, att tungsvalg- och lungmagnervens
periferiska delar retas, hvarigenom
inandningsmusklerna reflektoriskt försättas i
verksamhet. Mot hickan äro många huskurer i bruk,
såsom en dryck vatten, andningsstillestånd,
skrämsel o. s. v.; något bestämdt inflytande
på hickan kan likväl icke tillerkännas dessa
medel. Hickan upphör vanligtvis ganska snart
af sig själf och dess tidigare, ju mindre
individen fäster uppmärksamheten vid densamma.
R. T—dt.
Hickman [hi’kmən], J. J., nordamerikansk
godtemplarchef, f. 1839 i Lexington, Kentucky,
d. 1902 i Columbia, Missouri, egnade sig åt
jordbruk, juridik och medicin samt brand-
och lifförsäkringsverksamhet, ingick 1867 i
godtemplarorden och valdes 1874—76 till högste
ordenschef. Han utnämndes 1873 till stabsadjutant
med öfverstes rang. Se vidare Godtemplarorden,
sp. 1394.
Hickmaniter. Se Godtemplarorden, sp. 1394.
Hickoryträd, Hickorynötter [hi’kəri-], bot. Se
Carya.
Hicks [hi’ks], Elias, amerikansk predikant,
f. 1748, d. 1830, var upphofsman till den
unitariska fraktionen bland kväkarna (se d. o.),
de s. k. hicksiterna.
Hicks [hi’ks], William, mest känd under sin
egyptiska titel Hicks pascha, engelsk krigare,
f. 1830, hade i brittiska armén utmärkt sig i
abessiniska fälttåget 1867—68 och 1880 nått
öfverstes grad, då han i febr. 1883 utnämndes
till egyptisk general och befälhafvare för
den armé, som skulle kväfva mahdins uppror i
Sudan. H. företog från Kartum en expedition inåt
Sennaar och vann 29 april s. å. en seger öfver
5,000 mahdister vid Jebel Ain. I sept. tågade
han med 10,000 man från Duem vid Hvita Nilen
tvärs genom öknen mot El Obeid; förrädiskt
lockad i ett bakhåll vid Kashgil, anfölls där
(1 nov.) expeditionens hufvudstyrka af mahdin
själf i spetsen för en öfverlägsen här. H. höll
ut tre hela dagar, men då ammunitionen fjärde
dagen var slut, vidtog en allmän massaker,
hvarunder H. själf stupade. Endast
eftertruppen undkom. Jfr Colborne’s
"With Hicks pasha in the Soudan" (1884).
V. S—g.
![]() |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>