Hidalgo [ida'lgå], sp., port. Fidalgo (af hijo l. fijo, son, och algo, något l. förmögenhet), lägre adelsman på Pyreneiska halfön. Man skiljer mellan hidalgos de naturaleza, adelsmän genom börd, och hidalgos de privilegio, adelsmän genom kunglig nåd eller genom köp af adelsdiplom. Fordom egde de ett högre medborgerligt anseende, men numera stå alla hidalgoer, som icke tillhöra någon mycket gammal ätt eller besitta ansenlig rikedom, på samma samhällstrappsteg som de borgerliga klasserna. De ha dock säte i Cuerpo colegiado de caballeros hijosdalgo i Madrid, en adelsförsamling, hvars ordf. är konungen. — Señor H., titel på de kunglige och furstlige pagerna i Spanien. Hidalgo [ida'lgå], en af de inre staterna i Mexico, omfattande Rio San Juans källområde. 22,215 kvkm. 605,051 inv. (1900), 27 inv. på 1 kvkm. H. ligger i östra delen af Anahuac-platån, 1,500—2,500 m. ö. h., och dess östra del genomdrages af Sierra madre oriental, som i Cerro Canjando når 2,860 m. Till följd af den stora höjdskillnaden förekomma nästan alla klimattyper, och naturprodukterna äro därför mångskiftande. Bergen äro ännu delvis skogklädda, dalarna fruktbara. Bergsbruket är mycket betydande: mest silfver, (1901 för 13,5 mill. kr.) koppar, bly och järn. I städerna idkas bomullsindustri. Hufvudstad är Pachuca. J. F. N. Hidalgo [ida'lgå], Miguel, den mexikanska frihetsrörelsens förste ledare, f. 8 maj 1753 i Corralejas, Guanajuato, afrättad 20 juli 1811 i Chihuahua, blef 1779 präst och erhöll ett indräktigt pastorat, där han bl. a. grundade flera industriella anläggningar. 1809 anstiftade H. en sammansvärjning mot det spanska väldet i Mexico och började 15 sept. 1810 öppet uppror, intog flera städer och tågade i okt. i spetsen för 80,000 man mot hufvudstaden Mexico. Han nödgades emellertid i dec. anträda återtåget till Queretaro, och 7 dec. tillfogade honom regeringstrupperna under general Calleja ett förkrossande nederlag vid Aculco. Efter ett nytt nederlag, vid Calderon-bron (öfver Santiagofloden), 17 jan. 1811, måste H. fly, utlämnades genom förräderi, beröfvades sin prästerliga värdighet och afrättades. Efter oafhängighetens genomförande flyttades H:s lik 1823 till katedralen i Mexico, där en kolossalstaty äfven rests öfver honom. V. S—g. Hidalgo del Parral l. Parral [ida'lgå], bergsstad i mexikanska staten Chihuahua. 14,748 inv. (1900). Rika silfvergrufvor. J. F. N. Hidatsa l. Minitarier, en till Dakotaindianerna hörande indianstam, bosatt på en reservation i North-Dakota vid Little Missouris mynning. E. Rld. Hiddemann, Friedrich Peter, tysk målare, f. 1829 i Düsseldorf, d. där 1892, var elev af Th. Hildebrandt och Schadow samt målade mest genretaflor med fin uppfattning, humor och kraftfull kolorit. En af hans förnämsta taflor är Preussiska värfvare på Fredrik II:s tid (1870; Berlins nationalgalleri). C. R. N.* Hiddenit, miner., en djupt smaragdgrön spodumenvarietet från Nord-Karolina. A. Hng. Hiddensee [-ṡe]. Se Hiddensöe. Hiddensöe l. Hiddensee, liten, smal ö, v. om Rügen, i preussiska prov. Pommern, 18 km. lång och 0,25—3 km. bred med det 72 m. höga Bakenberg, 6 byar och omkr. 800 inv. (mest fiskare). Hufvudort är Vitte med hafsbad. Ön lösrefs 1308 från Rügen genom en stormflod och led mycket af nya stormfloder 1867 och 1872. Jfr Hild 4. J. F. N. Hide [ha͡i'd], jfr sv. hud, eg. hud; gammalt engelskt ytmått för jord, vanligen 120 acres, men på olika orter växlande mellan 40 och 180. Det var lägsta jordenheten. Hidinge, socken i Örebro län, Edsbergs härad. 13,288 har. 1,982 inv. (1908). Annex till Knista, Strängnäs stift, Edsbergs kontrakt. Hidjas. Se Hedjas. Hidjra. Se Hedjra. Hidseg-land. Se Gurskö. Hiel, en man från Betel, som tvärt emot Josuas ord (Jos. 6: 26) uppbyggde Jeriko till en fortstad under konung Ahabs tid och därigenom ådrog sig Josuas förbannelse, så att hans äldste och yngste son måste dö (1 Kon. 16: 34). E. S—e. Hiel [hīl], Emanuel, flamländsk skald, f. 1834, d. 1899, var bokhandlare, tullnär och lärare vid konservatoriet i Bruxelles samt vardt 1869 bibliotekarie vid industrimuseet där. Alltifrån sin ungdom slöt han sig med ifver till den flamländska rörelsen och intresserade sig för intima förbindelser mellan flamländsk och tysk kultur. Af hans alstring har framför allt lyriken vunnit allmän ynnest och räknas till nationens yppersta. H. debuterade med öfversättningar från tyskan 1859. Flera af hans dikter ha tonsatts, såsom kantaten De heldenstam (1859), hymnen De wind (1864), oratorierna Lucifer och De Schelde (med musik af Benoît), m. fl. Diktsamlingarna äro Nieuwe liedekens (1861), Gedichten (1863 och 1868), De liefde in het leven (1871), Bloemeken (1875), Liederen en gezangen voor groote en kleine kinderen (3 bd, 1879, med musik af Ghelume), Werkmansliederen (1883), Soldatenliederen (1884), Zeemansliederen (s. å.), Historische zangen en vaderlandsche liederen (1885), Monodramen en andere gedichten (1893), Symphoniën en andere gezangen (1894) och Het broodhuis (1897). Dessutom skref H. dramer (Isa, 1874, Jacoba van Beieren, 1880, Mathilda van Denemarken, 1890), litteraturhistoriska uppsatser m. m. H:s patriotiska sånger (Belgenland, Eer Belgenland m. fl.) äro synnerligen uppskattade. Hielm. 1. Jonas Anton H., norsk jurist och politiker, f. 1782 i Kristiansand, d. 1848 i Kristiania, blef student i Köpenhamn 1797, aflade 1800 juridisk examen, blef 1803 auditör och 1813 höjesteretsadvokat samt återvände 1814 i denna egenskap till Norge. Han var 1815—16 docent vid universitetet och blef 1820 regeringsadvokat. Till följd af några mot K. M. Falsen riktade tidningsartiklar blef han genom resolution 1822 suspenderad och 1825 afskedad från ämbetet, men stortinget beviljade honom 1827 pension. Han representerade Smaalenenes amt vid stortingen 1830, 1833, 1836 och 1842. (Äfven 1839 blef han vald, men afsade sig då uppdraget.) H. tillhörde stortingets mest oppositionella del och verkade i synnerhet för att häfda Norges rättigheter gentemot Sverige, men var på samma gång en ifrig unionsvän. Bland hans skrifter märkas — utom en mängd artiklar i den af brodern redigerade oppositionstidningen "Det norske nationalblad" — Juridisk repertorium (1818—23: utg. af H. tills. med Morgenstierne, Lange och Vogt) samt åtskilliga uppsatser