i den af honom själf anonymt redigerade
"Almindeligt norsk maanedsskrift" (1830—32).
2.
Hans Abel H., den föregåendes broder, norsk
publicist, f. 1792 i Kristiansand, d. 1869 i
Kristiania, blef student 1811 och bosatte sig
1814 som bokhandlare i Kristiania. Han utgaf
1815—21 oppositionstidningen "Det norske
nationalblad", som regeringen genom en rad
rättegångar sökte undertrycka. Först sedan Karl
Johan personligen förhandlat med utgifvaren och
bl. a. tillerkänt denne en årlig pension af 600
speciedalrar (2,400 kr.) upphörde tidningen. H:s
senare verksamhet som utgifvare af "Den norske
nationalven" (1821—23) och "Kommunalbladet"
(1839—40) var utan större betydelse.
l o. 2. O. A. Ö.
Hiempsal, namn på två konungar i Numidien:
1. Sonson till Masinissa, dödades 117 f. Kr. af sin
adoptivbroder Jugurtha. — 2. En annan numidisk
konung i 1:a årh. f. Kr., hvilken af Pompejus
återinsattes i sitt rike, hvarur han blifvit
förjagad af Marius' anhängare. Han författade
en skrift angående afrikanska förhållanden, med
titeln "Puniska böcker", åberopad af Sallustius.
R. Tdh.
Hien, Pieter, holländsk amiral. Se
Hein.
Hienfong, kejsare af Kina, tillhörande
dynastien Tsing, kejsar Taokuangs fjärde son och
efterträdare, f. 1831, d. 1861, uppsteg 1850 på
tronen och utbytte då sitt förra namn Tsju mot
H. Hans regering fylldes af inre strider och
yttre krig. Den mot mandschudynastien riktade
Taipingrevolutionen, som redan 1851 stod i full
låga, kufvades fullständigt först 1865 under
H:s efterträdare (se
Kina, historia). 1856
invecklades H., som var främlingsfientligt
sinnad, i ett krig med engelsmän och fransmän,
hvilket slöts 1858 genom freden i Tientsin,
men då H. icke uppfyllde fredsvillkoren, började
Frankrike och England på nytt fientligheterna,
hvilka ledde till Pekings eröfring (okt. 1860),
och kejsaren måste fly till Tatariet.
Hienzer [hi'ntser] kallas de tyske invånarna i
de väst-ungerska komitaten Moson (Wieselburg),
Sopron (Ödenburg) och Vas (Eisenburg). De
utgöra omkr. 300,000 och anses vara kvarlefvor
af en bajersk-alemannisk invandring på den
karolingiska tiden. Jfr Becker, "Die Heanzen"
(i "Österreichische revue", bd 3, 1863),
och Schwicker, "Die deutschen in Ungarn und
Siebenbürgen" (1881).
Hieraciolog, bot., en som egnar sig åt studiet
af växtsläktet
Hieracium.
Hieracium L.,
Hökfiblesläktet,
bot.,
ett örtsläkte inom fam.
Compositæ,
afd.
Ligulifloræ. Holken är tegellagd af flera
eller färre rader fjäll, till en början klocklik,
sedermera vidgad vid basen, utan ytterholk;
fästet är plant, fingropigt. Blomkorgarna ha en
mängd tunglika blommor, längre än holken. Embryot
kan bildas på normalt sätt genom befruktning,
genom apogami eller apospori. Skalfrukterna
äro försedda med omkr. 10 nästan släta åsar
och pensel af smutsigt hvita, tämligen styfva
och sträfva hår. Detta släkte företer snart
sagdt oräkneliga, hvarandra mycket närstående
former. I Sverige äro f. n. öfver 1,500 former
urskilda. Arterna fördelas på två undersläkten,
Pilosella, med små skalfrukter, hårpensel af
jämnhöga hår, könlös förökning genom utlöpare
och smala blad, och
Archieracium, med stora
skalfrukter, hårpensel af oliklånga hår, könlös
förökning genom bladrosetter
eller knoppar från rotstocken och breda
blad. Hithörande växter äro lägre eller högre,
fleråriga örter. Antingen ha dessa örter bladen
hufvudsakligen samlade till en rosett vid
rothalsen och stjälken få- eller mångbladig samt
uppbärande få eller många blomkorgar, eller ock
uppskjuter från bladrosetten en bladlös stängel
med en eller flera korgar. Blommorna äro gula
till rödaktiga. Allmänt förekommande äro
H. pilosella L.,
gråfibla (se fig.), på
öppna backar,
H. silvaticum L.,
H. umbellatum
L. m. fl. Några få arter voro förr använda
i medicinen. En art,
H. virosum Pall., i
västra delarna af mellersta Asien, är giftig.
O. T. S. (G. L—m.)
Hieracium pilosella. a frukt.
Hierapolis ("helig stad"), grekiskt namn på
flera städer i forntiden. 1. Stad i Syrien
omkr. 25 km. s. v. från Eufrats förening med
Sadjur. Staden var af naturen starkt befäst och
hade stor vikt som handelsstad till följd af
sin plats vid den stora stråkvägen mellan norra
Syrien och Mesopotamien; särskildt utgjorde
bomull och silke viktiga handelsvaror. Stadens
äldsta grekiska namn var
Bambyke, dess syriska
Mabog. I H. hade den syriska gudinnan Atargatis,
af grekerna kallad Derketo, ett af sina
ryktbaraste tempel, hvilket af Crassus plundrades
på sina rika skatter (53 f. Kr.). Seleukos I
(i 4:e årh. f. Kr.) gaf staden dess nya grekiska
namn. Under Diocletianus eller Konstantin (början
af 4:e årh. e. Kr.) blef H. hufvudstad i den
nya prov. Euphratensis. Redan på 500-talet
var staden förfallen. Den återuppbyggdes och
befästes af Harun-er-raschid (786—809). Ruiner
af densamma finnas vid
Bujuk Membidj och ha
beskrifvits af bl. a. F. R. Chesney. — 2. Stad i
Frygien, vid Lykos' och Maiandros' förening. Dess
anseende som helig ort grundade sig på dess
varma källor och en grotta,
Plutonion,
från hvilken farliga dunster uppstego. Bland
gudomligheter, som där dyrkades, var Cybele
en af de förnämsta. Som en följd af Paulus
verksamhet i Efesos torde kristendomen ha kommit
till H., men grundläggare af en församling där
var Epafras (Kol. 4: 13). Senare legender låta
aposteln Johannes och Filippus predika evangelium
i H. Staden tyckes
