sedan ha varit säte för en framstående kristen församling, ty flera kristna martyrer omtalas därifrån. Ruiner af staden (teater, bad, gymnasium m m.) finnas vid det nuv. Pambuk Kalessi. Jfr Humann, Cichorius m. fl., "Altertümer von H." (1898). (J. F. N. E. S—e.) Hierark (se Hierarki), eg. prästerligt öfverhufvud; anhängare, försvarare af prästväldet. Adj. hierarkisk. Hierarki (af grek. hieros, helig, och arche, herradöme), prästvälde; det med särskild företrädesrättighet och makt utrustade prästerskapet själft, särskildt dess högre grader. Hierarki har mer eller mindre gjort sig gällande hos alla folk och trossamfund, hvilkas gudstjänst bestått i offer eller hvilkas religiösa uppfattning varit bunden vid en offerteori. Offren förrättades ursprungligen af husfadern; men vid samhällets fortgående utveckling bands småningom offerväsendet jämte bevarandet af kunskapen om dithörande ceremonier, bönformulär och sånger vid vissa släkter eller korporationer. Sålunda uppstod ett särskildt, ofta ärftligt prästestånd. Prästerna blefvo ett slags medlare mellan gudomligheten och folket samt kommo därigenom till stor makt och blefvo hos en del nationer, t. ex. hinduer och egypter, det egentligen härskande ståndet. Hos grekerna uppkom aldrig något utbildadt prästvälde. Romarnas religion var väsentligen politisk; de hade därför ingen särskild prästklass, men väl en krigisk och politisk hierarki. Alla det offentliga lifvets handlingar voro förenade med offer och teckenskådningar (auspicia). Patriciernas största skäl att motsätta sig plebejernas kraf på tillträde till statsämbetena var alltid det, att plebejerna icke kunde anställa auspicier. Hos våra hedniska förfäder var riksenheten bunden vid en prästerlig makt. Uppsalakonungens öfverhöghet öfver de öfriga landskapen (utanför de tre folklanden) berodde nämligen på hans egenskap af föreståndare för de stora årliga offren i Uppsala tempel. Först den kristna kyrkan har emellertid realiserat begreppet hierarki, liksom hon uppfunnit själfva namnet. Den israelitiska teokratien (gudsväldet) var nämligen ingen hierarki i egentlig mening. Jahve skulle icke regera öfver sitt folk genom människor som medlare, utan genom lag eller lära (torah). Genom dennas iakttagande skulle Israel vara ett "prästerligt konungarike och ett heligt folk"; teokratien var af en väsentligen sedligt religiös art. Dock ingick offerväsendet som en beståndsdel af mosaismen, och ett ärftligt stånd af offerpräster fanns. De voro icke en härskande kast som uti Indien; likväl innehade deras öfverhufvud, öfversteprästen, högsta ledningen af det judiska samhället vid tillfällen, då ingen inhemsk konung fanns, och en prästsläkt (makkabéerna fr. o. m. Johannes Hyrkanos) förenade konungavärdigheten med den öfversteprästerliga. Prästernas makt motvägdes i den äldre tiden af profeternas, i den senare af synagog-institutionens. I den ursprungliga kristendomen fanns intet rum för en hierarki; där härskade "det allmänna prästadömet" under Andens omedelbara ledning. Huru detta undanträngdes af ett tredeladt ämbete och tillspetsades i ett hierarkiskt episkopat se Biskop och Cyprianus. Detta tredelade ämbetes framträdande som ett särskildt heligt klerus, skildt från lekmännen, laici, sammanhänger med den kristna kultens utveckling. Redan i urkristen tid hade nattvarden begynt uppfattas som ett offer, sannolikt på så vis, att den offergemenskap, hvilken i den antika världen, äfven judendomen och urkristendomen, tillkom bönen, öfverflyttades på den med bönen nära hopknutna eucharistien. Denna nattvardens tolkning som ett offer växte till seger under 2:a årh:s senare hälft genom inträngandet af hellenismen i kyrkan. Ämbetsmännen, hvilka ensamma fått rätt att sköta gudstjänsten (nattvarden), fingo då liksom andra samtida förrättare af kult- och offerhandlingar ställningen som medlare mellan gudomen och människan, fingo ett högre religiöst värde. Vi kunna anse den ödesdigra klyftan mellan clerici och laici fullt skönjbar från omkr. 200. Prästeståndets fulla förvandling till hierarki inträffade dock först med 4:e årh., när kristendomen blifvit rikskyrka. Många faktorer medverkade härtill: konsekvenserna af den redan skedda utvecklingen, inströmmandet i kyrkan af hedniska åskådningar, nödvändigheten att gifva prästerna ökad auktoritet gentemot de stora folkmassor, som nu inträdde i kyrkan, o. s. v. Mest bidrogo de privilegier, hvilka under 300-talet i ständigt ökadt mått kommo kyrkan till del från statens sida. I tre punkter kunna dessa privilegiers innehåll och resultat sammanfattas: 1) Klerus blef ett ekonomiskt särskildt stånd genom donationer, testamentsrätt, befrielse från flertalet skatter o. s. v., 2) Klerus blef ett särskildt rättsstånd genom att den biskopliga domstolen ensam fick andlig disciplinär- och straffrätt öfver både clerici och laici samt i vissa fall äfven civil domsrätt; härtill kom asylrätten; klerus vann en faktisk frihet från världslig domstol. 3) Klerus blef ett stånd med särskild sed och lif, framför allt genom celibatet (se d. o.), men äfven genom yttre dräkt (alban), tonsur o. s. v. — Denna förändring till hierarki fortgick äfven under 5:e och 6:e årh., liksom den då fick sin teologiska sanktion genom Augustinus och Gregorius den store (se Gregorius VII). Den katolska graderingen af hierarkien fullbordades äfven under 4:e—6:e årh., i det då öfverbyggnaden på biskopsämbetet kom till stånd. Den anknöt sig hufvudsakligen till kejsar Diocletianus' riksindelning. Den borgerliga metropolens biskop blef kyrklig metropolit, analog med provinsståthållaren, med rang öfver provinsens andra biskopar, rätt att viga dessa och att presidera vid provinssynoderna. På Nicæamötet 325 vann metropolitinstitutionen officiell bekräftelse. Den tillhörde dock blott Orienten; i Västerlandet nådde den full utveckling först vid gamla tidens slut, och där trädde namnet ärkebiskop i st. f. metropolit. Ännu ett steg togs vid 300-talets början. Liksom flera provinser politiskt förenats till en dieces med en i hufvudstaden residerande öfvermetropolit, fick ock dieceshufvudstadens biskop en liknande kyrklig öfvermetropolitställning med eller utan titeln exark. Dylika voro Rom, Kartago, Alexandria, Antiokia och Efesos. Nicæamötet 325 erkände officiellt äfven denna exarkinstitution, men blott för Rom, Alexandria och Antiokia. Bredvid dessa ställdes genom mötet i Konstantinopel 381 Konstantinopels biskop; dessutom erhöll Jerusalems genom den naturliga vördnaden för den heliga staden en dylik öfvermetropolitställning (officiellt erkänd på Chalcedonmötet