451). Dessa fem prelater började mot 300-talets slut allmänt betecknas med hedersnamnet patriark, hvilket snart tillkom dem ensamma som ämbetstitel (tidigare hedersnamn för alla biskopar; Rom upptog det ej officiellt, utan i stället beteckningen papa, påfve). Öfriga exarker förlorade småningom sin maktställning och återsjönko till vanliga metropoliter. Slutresultatet af den hierarkiska organisationsutvecklingen blef alltså tre grader inom biskopsämbetet: biskopar, metropoliter (ärkebiskopar), patriarker. (Hj. Holmquist, "Gamla kyrkans historia", 1907, och där angifven litteratur.) — Om den västerländska hierarkiens tillspetsning i påfvedömet se Påfve. Om kyrkornas nuv. hierarkiska organisation se art. Grekisk-katolska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Episkopalkyrkan och de enskilda ländernas kyrkliga förhållanden. Reformationen undanröjde mässoffret eller föreställningen om nattvarden som en offerhandling och därmed äfven prästadömet i hierarkisk mening. Det gamla prästeståndet förvandlades till ett lärarstånd. Men i de katoliserande tendenser, som sökt göra sig gällande inom protestantismen, har äfven en hierarkisk riktning framträdt. Med anledning af den katolska kyrkans inom sig i högre och lägre grader fördelta samt till lydnad för öfverordnade strängt förpliktade prästerskap har ordet hierarki användts äfven på andra korporationer, hvilka utmärkas af en skarp rangskillnad och lydnad mot förmän, men hvilka ingalunda ha något att göra med andliga ting, t. ex. ämbetsmannahierarki, militärhierarki. Hj. H—t. Hierasus, lat. Se Seret. Hieratisk (af grek. hieratikos, prästerlig, helig), hörande till den religiösa kulten. — Hieratisk skrift. Se Egyptisk skrift. — Hieratisk stil l. Arkaisk stil (af grek. archaios, gammal, fornåldrig) kallas i den grekiska konsthistorien den ända in på Hadrianus' (d. 138 e. Kr.) tid för vissa plastiska verk bibehållna efterhärmningen af den äldsta grekiska skulpturstilen. Det var i synnerhet de för tempelkulten afsedda bildverken, som utfördes i denna ålderdomliga stil, bland hvars kännetecknande ofullkomligheter kunna nämnas hårets och draperiets konventionella behandling, det stereotypa leendet samt den stela hållningen i hela figuren Jfr Bildhuggarkonst, sp. 363, och Eginetisk konst. Hieratit, miner., en kubisk fluorid af sammansättningen 2K Fl. Si Fl₄, funnen vid Vulcano. A. Hng. Hiero. Se Hieron. Hierochloa Gmel., bot., ett släkte af gräsens familj, har småaxen med kortare eller längre skaft i utbredd eller något hopdragen vippa. Skärmfjällen äro nästan lika långa, trenerviga, spetsiga; småaxen äro treblommiga, endast mellersta blomman är hermafrodit, med 2 ståndare och fjäderlika märken, de öfriga äro hanblommor, med 3 ståndare. På sidlända ängar växer här och där i Sverige tämligen ymnigt H. odorata PB., det för sin vällukt (kumarin) värderade "myskgräset", hvars slutligen brunglänsande vippor torkas och läggas mellan kläder för att afhålla mal och gifva kläderna en behaglig lukt. O. T. S. (G. L—m.) Hierodrama (af grek. hieros, helig, och drama, skådespel), andligt skådespel. Hieroduler (grek. hieroduloi, af hieros, helig, och dulos, tjänare, slaf), Tempeltjänare, kallades hos forntidens greker de personer af båda könen, hvilka, utan att tillhöra det egentliga prästerskapet, voro anställda i något tempels tjänst för att utföra de där förekommande förrättningarna. De fleste hieroduler voro slafvar, men äfven fria personer egnade sig af en eller annan orsak åt denna tjänst. Synnerligen utvecklad var hierodulien i åtskilliga asiatiska städer, där stundom tusentals hieroduler voro anställda vid ett enda tempel. Ofta antog den, i synnerhet i de åt kvinnliga naturgudomligheter (Astarte, Mylitta m. fl.) helgade templen, groft osedliga former, i det att de kvinnliga hierodulerna prisgåfvo sig åt hvem som helst mot erläggande af en gåfva till templet. T. o. m. furstar läto sina döttrar på sådant sätt offra sin kyskhet åt gudinnan. Äfven i Korint och i Afroditetemplet på berget Eryx på Sicilien förekommo hieroduler af detta slag. I Grekland var dock hierodulväsendet i allmänhet af en renare och religionen mera värdig art. Till hierodulerna räknades äfven den på tempelgodsen bosatta landtbefolkningen, som mot en viss afgift till templet brukade den dithörande åkerjorden. Då slafvar af enskilda personer skänktes åt någon gudomlighet som hieroduler, var detta åtminstone ofta blott en form för deras frigifvande. A. M. A.

Dansande kvinnliga hieroduler (i asiatiskt tempel). Reliefer å en antik marmorkandelaber. (Louvre, Paris.)

Hierofant (grek. hierofantes, af hieros, helig, och fainein, förevisa, uppenbara; eg. förevisare af de heliga tingen, lärare i de heliga bruken) kallades den präst, som förestod Demeters hemliga kult i Eleusis i Attika. Han hade under sig flera lägre präster. Hans värdighet var ärftlig i Eumolpos' släkt. Jfr Eleusinska mysterierna. Hieroglyfer, tecknen i den äldsta egyptiska skriften (se Egyptisk skrift). Då hieroglyferna länge trotsade alla tolkningsförsök, har ordet kommit att betyda oläslig skrift. Hieroglyformen, zool. Se Python. Hieroglyfskrift. Se Egyptisk skrift. Hierogram (af grek. hieros, helig, och gramma, skrift), hemlig prästskrift, i synnerhet hieroglyfskrift. Hierokles (grek. Ἱεϱοϰλῆς), neoplatonisk filosof under slutet af 3:e och början af 4:e årh., rådde kejsar Diocletianus att förfölja de kristne samt författade till försvar för den af kejsaren påbjudna förföljelsen en skrift, hvilken dock endast genom Eusebius' motskrift är bekant.