af svenske botpredikanten Læstadius' verksamhet, och utbredde sig under loppet af 1870-talet öfver norra och östra Finland, men har sedermera gått tillbaka. Ett grunddrag i sektens åskådningssätt är skarp fientlighet mot den bestående statskyrkan. Hihhuliterna anse, att den människa, som en gång affallit från döpelsenåden, icke kan vinna syndernas förlåtelse eller blifva "kristen" på annat sätt, än att hon bekänner sina synder inför "församlingen" af troende och därefter får syndernas förlåtelse medelst händernas påläggning af någon framstående medlem af samfundet. Hihhuliterna anse vidare, att statskyrkans präster icke kunna meddela sådan syndaförlåtelse och att såväl det skrifna som det af statskyrkans lärare predikade ordet är dödt och kraftlöst. Endast det i de troendes församling predikade ordet har kraft till salighet. Missledd af hihhuliternas nattliga sammankomster, deras egendomliga sätt att hälsa på hvarandra med omfamningar o. s. v., har man orättvist beskyllt dem för osedlig vandel. (Jfr "Tidskrift för teologi och kyrka", 1879). M. G. S. Hiisi [hīsi], finsk myt., förekommer hos Mikael Agricola (se d. o.) i betydelserna "helig skog l. höjd" och "skogsrå". Den dubbla betydelsen torde vara mycket gammal; det motsv. ordet i estniskan hiis betyder "lund", "buskage", hvarjämte estn. hiid = "jätte", och därmed synes böra sammanställas det lapska sieidde, seite "offerställe med gudabild, gudabild, gudomligt väsen". I finska folkpoesien betyder ordet "aflägsen, obesökt ort", "jätte" och, genom kristligt inflytande, "det ondas boning, helvete", "ett ondt väsen, sjukdom, djäfvul". Af detta ord är härledt Hiitola, "Hiisis boning". E. N. S. Hiitis [hītis], svensk skärgårdssocken af Halikko härad, Piikkis domsaga, Åbo och Björneborgs län, Finland. Landareal 122,4 kvkm. 1,901 inv. (1907). H. är ett imperiellt pastorat af 3:e kl., som hänföres till Bjerno prosteri af Åbo ärkestift. O. I. (A. G. F.) Hiitola [hītåla]. 1. Finsk myt., Hiisis hem, tillhåll för onda andar (se Hiisi). — 2. Finsk socken vid Ladoga sjö, af Keksholms härad och domsaga, Viborgs län, Finland. Landareal 463,8 kvkm. 7,334 inv. (1907), 6,917 lutheraner och 417 grekisk-ortodoxa, de sistnämnde hörande till Tiurila grekiska församling, hvars kyrka ligger inom H., men hvars medlemmar, till antalet 1,354, äro bosatta inom flera sammanstötande socknar. H:s lutherska församling utgör ett imperiellt pastorat af 2:a kl. af Jääskis prosteri och Nyslotts stift. O. I. (A. G. F.) Hikena, bergstopp. Se Ahaggar. Hikone, stad i japanska länet (ken) Shiga, i mellersta delen af Nippon, vid östra stranden af Bivasjön, genom järnväg förenad med Osaka. Omkr. 20,000 inv. (J. F. N.) Hila. 1. Ö i holländska residentskapet Amboina. — 2. Ett af de fem hufvudspråk, som talas på Molukkerna (Kryddöarna) och bilda en särskild grupp inom malajiska språkfamiljen. De öfriga fyra äro sassarúa, hurunka, nusalaut och nagari-anpat. Öfver alla dessa finnas grammatiska skisser och ordförteckningar af van Hoewell (1877). Till skrift begagnas såväl det latinska som det arabiska alfabetet. Jfr Crawfurd, "Malay grammar" (1851) och "Descriptive dictionary of the indian islands etc." (1856). 2. H. A. (K. F. J.) Hilali, Badr ud-Din, persisk skald, afrättades 1532 som kättare, författade två stora dikter, "Konung och dervisch" (öfv. till tyska af Ethé i "Morgenländische studien", 1870) samt "Leila och Medjnun" samt en mängd lyrik, utgifven 1864 i Cawnpore. Hilara, zool. Se Sväfflugor. Hilarion den helige, grundläggaren af munkväsendet i Palestina, känd hufvudsakligen blott genom en biografi af Hieronymus, hvars historiska värde är omtvistadt (jfr Hieronymus). H. var född af arameiska hedniska föräldrar nära Gasa 291, vanns för kristendomen och asketlifvet i Egypten, kom åter till Palestina, lefde en tid som eremit nära Gasa, lifnärande sig med korgflätning och kämpande med demoner. Särskildt berömd blef han genom sin förmåga att bota sjukdomar; i hans tillvägagående spåras tydligt den hedniska grundåskådning, som var inmängd i det äldsta orientaliska munkväsendet. Omkr. 329 grundlade han en eremitkoloni efter egyptiskt mönster, och snart var Palestina uppfylldt af eremiter och kloster. H. gaf sig senare ut på långa resor och hamnade slutligen på Cypern, där han 371 dog. Jfr Grützmacher, "Hieronymus" (I, 1901, II, 1906). Hj. H—t. Hilarius. 1. H. den helige. gallisk teolog, f. omkr. 300 i Pictavium (Poitiers) i Gallien af hedniska föräldrar, öfvergick till kristendomen och blef omkr. 300 biskop i sin fädernestad. Han tog liflig del i de arianska stridigheterna och var ifrig försvarare af läran om sonens fulla väsenslikhet med fadern, hvarför han ock af Hase fått namnet "Västerlandets Athanasius". Han kallades "kättarnas hammare och gissel" (lat. hæreticorum malleus et flagellum). Af den semiarianskt sinnade kejsar Konstantius förvisades H. till Frygien, 356. Redan 360 fick han dock återkomma. H. dog omkr. 366 och vördades sedermera som ett stort helgon. 1851 upphöjdes han t. o. m. till doctor ecclesiæ (se d. o.). Han författade, på latin, vidlyftiga arbeten öfver treenigheten, kommentarer öfver Matteus, Pauli epistlar, Davids psalmer m. m. Han är den förste egentlige exegeten bland de latinske kyrkofäderna. Jfr Ambrosius. Litt.: Schiktanz, "Die Hilariusfragmente" (1905). — 2. Romersk biskop 461—468, fullföljde sin företrädares, Leo den stores, påfliga politik och häfdade romerska stolens supremati öfver de fleste galliske och spanske biskoparna. Han berömmes ock för stora förtjänster om de romerska klostren. — 3. Biskop af Arles, d. omkr. 450, af förnäm familj, ingick vid 5:e årh:s början i klostret Lerinum i Gallien och blef genom sin ödmjukhet dess prydnad. Omkr. 415 flyttades Galliens regering från det af folkvandringarna förstörda Trier till Arles och Arles' biskopar begynte då sträfva efter att lyfta sig till hela galliska kyrkans ledare, i fullkomligt oberoende af Roms vaknande primatanspråk (se Gallikanska kyrkan). Som försvarare af Galliens kyrkliga oberoende valdes H. 429 till metropolit i Arles, och i 20 år styrde han galliska kyrkan med järnhård energi, fast rotande dess själfständighetskänsla. Äfven i dogmatiskt afseende var han betydande, i det han bidrog till galliska kyrkans långa motstånd mot Augustinus' predestinationslära och till semipelagianismens faktiska seger. I kyrkopolitiskt afseende måste han dock slutligen (445) böja sig för Leo