den store, som i striden mot honom skapade påfvedömets fulla rättsliga ställning. Jfr E. Ch. Babut, ”Le concile de Turin” (1904). 1—3. Hj. H—t. Hilarodi. Se Hilarotragedi. Hilarotragedi. (grek. hilarotragodia, af hilaros, munter), Hilarodi, ”munter tragedi”, Flyakografi (se d. o.) l. Rhintonsk komedi, en af Rhinton från Tarent (omkr. 300 f. Kr.) uppfunnen dramatisk diktart, som bestod i komisk travestering af tragiska dramer. Hilbert, David, tysk matematiker, f. 23 jan. 1862 i Königsberg, professor där 1893, kallades 1895 till professor i Göttingen. H., som är en af Tysklands främsta matematiker, har utöfvat omfattande verksamhet som författare och universitetslärare. Han sysselsatte sig till en början med invariantteorien, där han för första gången gaf ett strängt bevis för satsen, att en algebraisk forms alla invarianter kunna härledas ur ett ändligt antal dylika. H. har sedermera gjort betydande insatser på rätt många områden, såsom den högre aritmetiken, variationskalkylen, teorien för de lineära integralekvationerna och geometriens grunder (Grundlagen der geometrie, 1899, 2:a uppl. 1903). 1903 tilldelades honom franska Poncelépriset för undersökningar rör. rummet, och s. å. blef han led. af Vet. soc. i Uppsala. I. F. Hild, ett i de fornnordiska myterna flerstädes förekommande kvinnonamn: 1. En valkyrja, efter hvilken striden kallas ”Hilds lek”. — 2. Dotter till Budle, en af de mytiske fornkonungarna i Sverige, blef gift med Helge, son af konung Hildebrand (se d. o.) i Hunaland. — 3. H. den smärta, från Njardö, var enligt Halfs saga gift med Hjorleif den kvinnokäre, konung öfver Rogaland och Hordaland. — 4. H., konung Hognes dotter, är frejdad i sägner hos de flesta germanska folk. Om henne berättas det i den yngre eddan, att hon bortröfvades af konung Heden, son till Hjarrande, en gång då fadern begifvit sig till ett konungamöte. Hogne seglade efter till Orkneyöarna, där han fann Heden på Háey (Hoy). Hild gick att medla, men eggade i stället båda till strid, och så började striden Hjadningavig, som slutar först med ragnarök, ty H. väckte om natten de fallne till lif. På annat ställe meddelas uppgift, att det var på Odens anstiftan som denna eviga strid framkallades. Oden älskade Freja, som dock skänkte några dvärgar sin kärlek för den gyllene Brisingakedjan, som dessa förfärdigat. Loke omtalade detta för Oden, och han befallde Loke att skaffa honom smycket. Loke stal med list kedjan från den sofvande Freja, som, när hon vaknat, ville ha smycket tillbaka af Oden. Men denne svarade, att hon kunde få det endast mot löfte att uppväcka en evärdlig strid mellan två mäktiga konungar. Hon måste lofva detta, och sålunda säges kampen mellan Heden och Hogne ha uppkommit. — I en tredje berättelse är det valkyrjan Gondul, som uppmanar Serklands (Afrikas) konung Heden, Hjarrandes son, att pröfva sina krafter med danske konungen Hogne. De kämpade, men ingingo sedan fostbrödralag. Gondul förmådde likväl med svek Heden att sedermera dräpa Hognes drottning och segla bort med hans dotter Hild. Kämparna möttes vid Håö, och striden skildras på liknande sätt som i eddan. — Enligt Saxo Grammaticus egde striden rum på Hedens ö (Hiddensee vid Rügen), dit sagan säkert urspr. förlagt striden mellan kung Heden från Norge och den jylländske konungen Hogne. De och deras kämpar dräpte hvarandra; men Hild uppväckte af längtan efter sin man de fallne genom trollsånger (galdrar), och sålunda förnyades kampen ständigt. — I fornsagor från kristna tider säges, att en af konung Olof Tryggvessons män, Ivar Ljome, gjorde slut på striden. Myten om H. åsyftar att uppvisa kvinnokärlek som en orsak till krig. Hedens kämpar kallas hjadningar, och striden benämnes därför i gamla kväden ”Hjadningarnas oväder”, ”Hjadningarnas eld” o. s. v. Sägnen om Hild och hjadningarnas strid har varit allmänt känd icke blott i den skandinaviska norden, utan äfven bland angelsaxer och tyskar. Ordet Hild betyder strid, kamp. I nyare tider har det under formen Hilda blifvit ett vanligt kvinnonamn, och ingår äfven i sammansättningar, såsom Alfhild, Brynhild, Gunhild (Gunilla), Matilda m. fl. Th. W. (B—e.) Hilda, astron., en af småplaneterna. Hilda, engelskt helgon, f. 614, d. 680, var af northumbrisk konungasläkt och svägerska till konung Anna af Östangeln, döptes af Paulinus 627 och grundlade 657 klostret i Whitby, hvilket hon sedan som abbedissa förestod till sin död. Hennes minnesdag är 17 nov. V. S—g. Hilda, storhertiginna af Baden. Se Fredrik, storhertigar af Baden, 2. Hildach, Eugen, tysk romanssångare, f. 1849 i Wittenberge, var jämte sin hustru, Anna H., född Schubert 1852, anställd som konservatorielärare i Dresden 1880—86, hvarefter båda på konsertresor i Tyskland, Österrike, Holland, Ryssland och Skandinavien (Stockholm 1891) väckt bifall genom sin romans- och duettsång. Eugen H. har äfven komponerat trefliga och mycket sångbara visor. A. L.* Hildburghausen, kretsstad i hertigdömet Sachsen-Meiningen, vid Werra. 372 m. ö. h. 7,502 inv. (1900). Gymnasium, lärarseminarium, döfstum- och dårvårdsanstalt. Hertigligt slott (byggdt 1685—95), nu användt till kasern. Tillverkning af papier-maché, eggjärn, landtbruksredskap, litografiska arbeten m. m. H. var 1683—1826 residens för linjen Sachsen-H. (J. F. N.) Hildebrand, fornnordiskt och forntyskt mansnamn (af isl. hildr, strid, och brandr, svärd, brand). Hildebrand, svensk släkt från Skånstorps by, Hällestads socken, Östergötlands län, hvars äldste kände stamfader hette Bengt (f. antagligen i slutet af 1500-talet). Dennes sonsons sonson, bergsmekanikern, egaren af Flerohopps bruk, Hildebrand Hildebrandssons (f. 1744, d. 1811) fyra yngsta söner, bland dem Bror Emil H. (se H. 1), antogo som tillnamn det inom släkten förut flera gånger som förnamn använda namnet Hildebrand (Hillebrand), medan den äldste sonen behöll fadersnamnet Hildebrandsson. Se [V. Örnberg] ”Svenska ättartal”, 13:e årg. (1905), art. ”Bengtsläkten från Skånstorp”. 1. Bror Emil H. (se ofvan), ämbetsman, historisk forskare, f. 22 febr. 1806 på Flerohopps bruk i Kalmar län, d. 30 aug. 1884 i Stockholm, blef 1820 student, 1826 filos. doktor och 1830 docent i numismatik, allt vid Lunds universitet, och förordnades 1832 att biträda vid ordnandet och