H. Wieselgren och A. Börtzell, 1894, 1900). Till läroverkens tjänst har H. utgifvit Atlas till allmänna och svenska historien (i förening med N. J. Selander; 1883), Lärobok i svensk statskunskap (1889; 4:e uppl. 1903), Svensk stats- och samhällskunskap. Lärobok för gymnasiet (1907) och Kulturhistorisk öfversikt af forntidens och medeltidens svenska historia (i förening med O. Montelius; s. å.), redigerat en "Läsebok i svensk litteratur" (I, 1897) och skolupplagor af några svenska författare (1897—98) och omarbetat Odhners "Lärobok i fäderneslandets historia ... för gymnasiet" (1907). 5. Karl Emil Hildebrand H., den föregåendes brorson, son af H. 2, historiker, tidningsman, f. 24 sept. 1870 i Stockholm, blef student i Uppsala 1888, filos. kandidat 1891, licentiat 1896 samt doktor och docent i historia 1898. H. blef 1901 biträdande redaktör i "Stockholms dagblad" samt 1904 hufvudredaktör. Invald vid ett fyllnadsval å Östermalm, tillhörde han Andra kammaren 1907—08 samt väckte 1908 en mycket omstridd motion om vissa ändringar i tryckfrihetslagen, åsyftande att förhindra offentliga meddelanden om "blockader", strejkbryteri etc. (den s. k. "Lex Hildebrand"). Efter att ha fallit igenom vid Stockholmsvalet hösten s. å., invaldes han af Blekinge läns landsting i Första kammaren. H. har med energi arbetat för det proportionella valsättets genomdrifvande samt som riksdagsman och redaktör nitiskt kämpat på den Lindmanska ministärens sida och varit en ifrig motståndare till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Af H:s skrifter må nämnas Stockholms historia (1897, i det till utställningen s. å. utgifna stora arbetet om Stockholm), Johan III och Europas katolska makter (1898) och Arbetarnas föreningsrätt (1899). Han har dessutom utgifvit "Urkunder till Stockholms stads historia" (1—2, 1900—01) samt redigerat (jämte A. Erdmann och E. Apelqvist) "Uppland" (1901 ff.) och (jämte G. Lindgren) "Samfundet St. Eriks årsbok" (1903—04). 5. T—s. Hildebrand är i den forngermanska hjältesagan uppfostraren till Didrik af Bern (Teoderik) och en af dennes förnämsta kämpar, men härleder sig historiskt från Gensimund, förmyndare för Teoderiks fader Teodomer och dennes bröder. I "Nibelungenlied" vistas han med sin herre Didrik af Bern hos den hunniske konungen Etzel. I "Hildebrandslied" (se d. o.) berättas, att Hildebrand på färd hem mötte sin son Hadubrand, som han ej sett sedan dennes barndom. De namngåfvo sig för hvarandra, men Hadubrand trodde ej gubbens uppgift, det blef strid dem emellan, och sonen föll, hvilken utgång dock ej omtalas i fragmentet. I den senare hopsatta Didrikssagan säges H. ha besegrat sin son, där kallad Alebrand, men skonat hans lif. Motivet, att en fader fäller sin son i strid, förekommer i många folks sagor. En sen sagoform utgör den isl. Asmund Kämpebanes saga. Där berättas, att en konung H. i Hunaland hade en son Helge, som blef gift med svenske konungen Budles dotter Hild och fick en son, hvilken efter sin farfader erhöll namnet H. och uppfostrades hos denne samt tidigt utmärkte sig genom hjältedater och därför kallades Hunakämpe. Sedan hans fader stupat i härnadståg, blef hans morfader dödad af en dansk konung Alf och modern Hild af segraren gifven till äkta åt kämpen Åke, som med henne hade sonen Asmund, hvilken med tiden blef en väldig viking och förvärfvade sig namnet Kämpebane. När H. fått spörja sin morfaders fall, drog han till Danmark och hämnades på Alf. Till dennes efterlämnade dotter friade Asmund, och hon lofvade att äkta honom, om han ville hämnas hennes faders död på H. Hunakämpe. För att utföra detta begaf sig Asmund till Sachsland, som H. flera år hemsökt med sina bärsärkar. Uti holmgångar, som upprepades flera dagar å rad, nedhögg Asmund alla H:s kämpar. Då kom bärsärksgången öfver H., och han drap i raseri sin egen son. Sedan färdades han uppåt Rhenfloden för att träffa Asmund. Ändtligen möttes de samt kämpade länge och väldigt. H. erhöll många sår, och slutligen brast hans svärd. Han sjöng då ett kväde, hvari han yppade för Asmund, att de voro halfbröder, och bad honom att få blifva begrafven i sina egna kläder. — Hos Saxo Grammaticus förekommer en till innehållet alldeles liknande berättelse, men med andra namn på de handlande personerna. Så är t. ex. Hildebrand där förändradt till Hildiger. Th. W. (B—e. Hildebrand, påfve Gregorius VII:s (se denne) ursprungliga namn. Hildebrand [-brant]. 1. Bruno H., tysk statistiker, f. 1812 i Naumburg, d. 1878, studerade juridik och blef 1841 professor i Marburg. H. var 1846—48 suspenderad för majestätsförbrytelse. 1848 utsågs han till Marburgs representant i tyska nationalförsamlingen och var 1849—50 medlem af kurhessiska landtdagen, hvilken han genom sin kraftiga opposition emot ministern Hassenpflug förmådde till anslagsvägran. På grund af sitt misshagliga uppträdande förlorade han professuren i Marburg, men verkade i stället (1851—56) som lärare vid högskolan i Zürich. Kallad till Bern, grundade han där 1856 den första statistiska byrån i Schweiz. 1861 utnämndes han till professor i statsvetenskaperna i Jena och direktor för de thüringska staternas statistiska byrå, som han själf grundat. 1863 började han utgifva "Jahrbücher für nationalökonomie und statistik" (1872—77 tills. med J. Conrad) samt utgaf 1867—71 ämbetsberättelserna "Statistik Thüringens". Bland hans skrifter f. ö. märkas det glänsande och betydelsefulla arbetet Die nationalökonomie der gegenwart und zukunft (1848) och statistiska verk öfver Hessen, Thüringen och kantonen Bern. <img l>

2. Adolf von H., den föregåendes son, tysk skulptör, f. 1847 i Marburg, studerade i Nürnberg, München, Rom och Berlin, gjorde sig först känd genom porträttbyster, marmorstatyen Sofvande herde och bronsbilden Drickande gosse. 1874 slog han sig ned i Florens. Hans verk från de år, som nu följde, visa ett lyckligt inflytande af antikstudium och af den florentinska 1400-talsskulpturen. Till dessa verk höra Adam (staty i marmor, 1878, Leipzigs museum), Vattenbärerska (brons), Naken ung man