Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hiisi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H. Wieselgren och A. Börtzell, 1894, 1900).
Till läroverkens tjänst har H. utgifvit
Atlas till allmänna och svenska historien (i förening med N. J. Selander; 1883),
Lärobok i svensk statskunskap (1889; 4:e uppl. 1903),
Svensk stats- och samhällskunskap. Lärobok för gymnasiet (1907) och
Kulturhistorisk öfversikt af forntidens och medeltidens svenska historia (i förening med O. Montelius; s. å.),
redigerat en "Läsebok i svensk litteratur"
(I, 1897) och skolupplagor af några svenska
författare (1897—98) och omarbetat Odhners
"Lärobok i fäderneslandets historia ... för gymnasiet" (1907).
5. Karl Emil Hildebrand H., den föregåendes
brorson, son af H. 2, historiker, tidningsman,
f. 24 sept. 1870 i Stockholm, blef student
i Uppsala 1888, filos. kandidat 1891,
licentiat 1896 samt doktor och docent i
historia 1898. H. blef 1901 biträdande
redaktör i "Stockholms dagblad" samt 1904
hufvudredaktör. Invald vid ett fyllnadsval
å Östermalm, tillhörde han Andra kammaren
1907—08 samt väckte 1908 en mycket omstridd
motion om vissa ändringar i tryckfrihetslagen,
åsyftande att förhindra offentliga meddelanden om
"blockader", strejkbryteri etc. (den s. k. "Lex
Hildebrand"). Efter att ha fallit igenom vid
Stockholmsvalet hösten s. å., invaldes han af
Blekinge läns landsting i Första kammaren. H. har
med energi arbetat för det proportionella
valsättets genomdrifvande samt som riksdagsman
och redaktör nitiskt kämpat på den Lindmanska
ministärens sida och varit en ifrig motståndare
till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Af
H:s skrifter må nämnas
Stockholms historia (1897,
i det till utställningen s. å. utgifna stora
arbetet om Stockholm),
Johan III och Europas katolska makter (1898) och
Arbetarnas föreningsrätt (1899).
Han har dessutom utgifvit
"Urkunder till Stockholms stads historia" (1—2, 1900—01)
samt redigerat (jämte A. Erdmann och E. Apelqvist) "Uppland" (1901 ff.) och
(jämte G. Lindgren) "Samfundet St. Eriks årsbok" (1903—04).
5. T—s.
Hildebrand är i den forngermanska hjältesagan
uppfostraren till Didrik af Bern (Teoderik)
och en af dennes förnämsta kämpar, men härleder
sig historiskt från Gensimund, förmyndare för
Teoderiks fader Teodomer och dennes bröder. I
"Nibelungenlied" vistas han med sin herre Didrik
af Bern hos den hunniske konungen Etzel. I
"Hildebrandslied" (se d. o.) berättas, att
Hildebrand på färd hem mötte sin son Hadubrand,
som han ej sett sedan dennes barndom. De
namngåfvo sig för hvarandra, men Hadubrand
trodde ej gubbens uppgift, det blef strid dem
emellan, och sonen föll, hvilken utgång dock
ej omtalas i fragmentet. I den senare hopsatta
Didrikssagan säges H. ha besegrat sin son, där
kallad Alebrand, men skonat hans lif. Motivet,
att en fader fäller sin son i strid, förekommer
i många folks sagor. En sen sagoform utgör
den isl. Asmund Kämpebanes saga. Där berättas,
att en konung H. i Hunaland hade en son Helge,
som blef gift med svenske konungen Budles dotter
Hild och fick en son, hvilken efter sin farfader
erhöll namnet H. och uppfostrades hos denne samt
tidigt utmärkte sig genom hjältedater och därför
kallades Hunakämpe. Sedan hans fader stupat
i härnadståg, blef hans morfader dödad af en
dansk konung Alf och modern Hild af segraren
gifven till äkta åt kämpen Åke, som med henne
hade sonen Asmund, hvilken
med tiden blef en väldig viking och förvärfvade
sig namnet Kämpebane. När H. fått spörja
sin morfaders fall, drog han till Danmark
och hämnades på Alf. Till dennes efterlämnade
dotter friade Asmund, och hon lofvade att äkta
honom, om han ville hämnas hennes faders död
på H. Hunakämpe. För att utföra detta begaf
sig Asmund till Sachsland, som H. flera år
hemsökt med sina bärsärkar. Uti holmgångar, som
upprepades flera dagar å rad, nedhögg Asmund
alla H:s kämpar. Då kom bärsärksgången öfver
H., och han drap i raseri sin egen son. Sedan
färdades han uppåt Rhenfloden för att träffa
Asmund. Ändtligen möttes de samt kämpade länge
och väldigt. H. erhöll många sår, och slutligen
brast hans svärd. Han sjöng då ett kväde, hvari
han yppade för Asmund, att de voro halfbröder,
och bad honom att få blifva begrafven i sina
egna kläder. — Hos Saxo Grammaticus förekommer
en till innehållet alldeles liknande berättelse,
men med andra namn på de handlande personerna. Så
är t. ex. Hildebrand där förändradt till Hildiger.
Th. W. (B—e.
Hildebrand, påfve Gregorius VII:s (se denne) ursprungliga namn.
Hildebrand [-brant]. 1. Bruno H., tysk
statistiker, f. 1812 i Naumburg, d. 1878,
studerade juridik och blef 1841 professor
i Marburg. H. var 1846—48 suspenderad
för majestätsförbrytelse. 1848 utsågs
han till Marburgs representant i tyska
nationalförsamlingen och var 1849—50 medlem af
kurhessiska landtdagen, hvilken han genom sin
kraftiga opposition emot ministern Hassenpflug
förmådde till anslagsvägran. På grund af sitt
misshagliga uppträdande förlorade han professuren
i Marburg, men verkade i stället (1851—56)
som lärare vid högskolan i Zürich. Kallad
till Bern, grundade han där 1856 den första
statistiska byrån i Schweiz. 1861 utnämndes han
till professor i statsvetenskaperna i Jena och
direktor för de thüringska staternas statistiska
byrå, som han själf grundat. 1863 började han
utgifva "Jahrbücher für nationalökonomie und
statistik" (1872—77 tills. med J. Conrad) samt
utgaf 1867—71 ämbetsberättelserna "Statistik
Thüringens". Bland hans skrifter f. ö. märkas
det glänsande och betydelsefulla arbetet
Die nationalökonomie der gegenwart und zukunft (1848)
och statistiska verk öfver Hessen, Thüringen
och kantonen Bern.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
