(marmor 1884, Nationalgalleriet, Berlin), Leda med svanen och många andra reliefer. Han utförde en monumental brunn för ett salutorg i Jena, 1892, den efter terrängen förträffligt anpassade Wittelsbach-brunnen i München, 1895, och en brunn med en staty af Fader Rhen i Strassburg, 1902. Monumentet öfver Johannes Brahms i Meiningen daterar sig från 1899. Därefter följde monument öfver Kejsarinnan Friedrich med reliefen Kristi grafläggning (1904) i kyrkan i Kronberg vid Taunus, prins-regenten Luitpolds ryttarstaty med arkitektonisk bakgrund framför nationalmuseum i München (1907), Bismarcks ryttarstaty i Bremen (modellen färdig 1908), och den stämningsfulla Hubertusbrunnen i München (1907). Bland hans mindre verk från de senaste åren märkas statyerna Luna (marmor), Bollkastare (ett motiv, som han flera gånger varierat), Merkurius (brons, 1900), Kvinnobyst (marmor 1905, glyptoteket i München). Nationalgalleriet i Berlin eger flera porträttbyster af hans hand — bl. a. byst i brons af Arnold Böcklin (1898). Våren 1909 har han mottagit beställning på Schillermonument för Stadtpark i Nürnberg. H. har äfven utfört medaljer och plaketter, har målat i olja och akvarell och är en kvick karikatyrtecknare. Som författare uppträdde han 1893 med den rätt märkliga broschyren Problem der form in der bildenden kunst (4:e uppl. 1903). — H. har namn om sig som Tysklands främste skulptör bland de samtida. I hans alstring torde hans nakna bilder vara de mest betydande. Slutna inom sig själfva, uttrycka de en enhetlig karaktär med yttre och inre jämvikt och med betonande framför allt af det typiska, det väsentliga i formen. — H. är professor i München, men har ock ateljé i Florens. Jfr monografi af Heilmeyer (1902). 2. G—g N. Hildebrand, pseudonym för holländske skalden Beets, N. (se d. o.). Hildebrand [-brant], Heinrich Rudolf, tysk språkforskare, f. 1824, d. 1894, biträdde bröderna Grimm vid utarbetandet af "Deutsches wörterbuch" och öfvertog tills. med professor Weigand i Giessen 1864 redaktionen däraf (H. utarbetade en del af bokstafven G och hela K). 1869 blef han e. o. och 1874 ord. professor i Leipzig. Han författade Vom deutschen sprachunterricht in der schule (1865; 8:e uppl. 1903), viktig genom framhållandet af åskådlighetens betydelse vid tal och klangens vid läsning, Über Grimms wörterbuch in seiner wissenschaftlichen und nationalen bedeutung (1869) och Gesammelte aufsätze und vorträge (1890) och ombesörjde en utmärkt bearbetning af Soltaus "Deutsche historische volkslieder. Zweites hundert" (1856). Postumt utkommo Tagebuchblätter eines sonntagsphilosophen (1896), Beiträge zum deutschen unterricht (1897) och Materialien zur geschichte des deutschen volksliedes (1 bd, 1900). Se Laube, "Rudolf H. und seine schule" (1903). Hildebrand [-brant], Ernst, tysk målare, f. 1833, studerade i Berlin, blef 1875 professor i Karlsruhe och var 1880—85 professor vid Berlinakademien. Han har målat porträtt, genrer, historiska bilder: Tullia åker öfver sin faders lik (1886, rådhuset i Berlin), Drottning Luise på flykt (1889, Nationalgalleriet), Kristus på Oljeberget (1896) m. m. G—g N. Hildebrand [-brant], Hermann, livländsk urkundsutgifvare, f. 1844, d. 1890, utgaf, efter F. G. v. Bunge, "Liv-, Est- und Curländisches urkundenbuch" (1881, 84) och Die arbeiten für das liv-, est- und kurländische urkundenbuch im jahre 1875—76 (1877), en redogörelse för hans forskningar i Nordens arkiv, särskildt svenska Riksarkivet. Hildebrand [-brant], Karl, tysk språkforskare, f. 1846, d. 1875, studerade historia och filologi i Leipzig, blef filos. doktor 1871 och docent i germansk filologi vid universitetet i Halle 1873. H. egnade sig hufvudsakligen åt isländskans studium. Hans arbeten äro Über die conditionalsätze und ihre conjunctionen in der ältern Edda (1871), Die versteilung in den Eddaliedern (i Höpfners och Zachers "Zeitschrift für deutsche philologie", tilläggsband 1874) och den af Th. Möbius efter H:s död fullbordade kritiska textupplagan "Die lieder der älteren Edda (Sæmundar Edda)", 1876. Denna eddaupplaga utmärker sig för god rättskrifning, efter vetenskapliga grunder ordnad versindelning, noggrant angifvande af alla läsarter och af föregående utgifvares läsningsförslag samt lyckligt tillgodogörande af de dittills gjorda textkritiska forskningarna, hvartill H. ej sällan lagt nya, af honom själf vunna forskningsresultat. Fr. L—r.* Hildebrandismen, den uppfattning af förhållandet mellan kyrka och stat och påfvedömets ställning till båda, som fick sitt klaraste uttryck och mest energiska omsättande i handling genom munken Hildebrand (Gregorius VII, se denne). Hildebrandslied [-lid] 1. Sången om Hildebrand och Hadubrand, det äldsta befintliga fragmentet af den tyska hjältesagan, från slutet af 700-talet, skildrar i allittererad versform tvekampen mellan den åldrige Hildebrand och hans son Hadubrand. Se Hildebrand och Fornhögtyska, sp. 860. Hildebrandslied har utgifvits af W. Grimm ("De Hildebrando, antiquissimi carminis teutonici fragmentum", 1830), Sievers (fotografisk faksimile) m. fl. Jfr E. Wadstein, "Beiträge zur erklärung des Hildebrandsliedes" (i Göteborgs högskolas årsskr., 1903). — Den yngre H. är en folkvisa i flera affattningar, som fortlefde långt in på 1500-talet i Tyskland (se Folkvisor). Hildebrandsson. 1. Hildebrand H., musikskriftställare, af samma ursprung som släkten Hildebrand (se d. o., släktöfversikten), f. 1791 på Flerohopps bruk i Kalmar län, d. 1858 i Södertälje, tog hofrättsexamen i Uppsala 1811 samt blef 1814 fänrik och sedermera kapten vid Värmlands regemente. 1819—48 var han adjutant hos kronprinsen, sedermera konung Oskar I. H. utgaf "Läsning uti musikaliska ämnen" (1827—29) och skref Om kyrkomusiken i Sverige (1857) äfvensom flera uppsatser i "Ny tidning för musik" (1853—57). Åtskilliga sånger af honom lära finnas i manuskript. 1851 vann H. Svenska akad:s 2:a pris för svar på frågan: "Är icke känslan af det sköna till sin grund religiös?" 2. Hugo Hildebrand H., den föregåendes son, universitetslärare, meteorolog, f. 19 aug. 1838 i Stockholm, blef student i Uppsala 1858, studerade fysik under A. J. Ångström och var 1865—69 amanuens vid Fysiska kabinettet. 1866 blef han filos. doktor och docent i fysik, föreläste 1868—77 detta läroämne vid Ultuna landtbruksinstitut och utnämndes 1874 till e. o. adjunkt i meteorologi och chef för observatoriets meteorologiska afdelning samt var 1878—1907 e. o. professor och