<img l>
Rossini, Chopin, Liszt, Meyerbeer och
Berlioz, fungerade som lärare vid Chorons
musikinstitut samt gjorde sig, på konserter
med Baillot, känd som pianist och speciellt
Beethovenspelare. 1836 dirigerade han
Cäcilienverein i Frankfurt. H. studerade
1841 i Rom hos Baini kyrkliga klassiker,
anförde 1843—44 Gewandhaus-konserterna samt
blef 1847 stadskapellmästare i Düsseldorf och
1850 uti Köln, där han sedan som dirigent,
konservatoriedirektor, pianist och komponist
var västra Tysklands mest firade musikaliska
notabilitet. 1851—52 dirigerade han italienska
operan i Paris. Han blef hedersdoktor i Bonn
1868. H. kan i viss mån jämföras med Spohr,
såväl uti omsorgen att upprätthålla ädel och
gedigen musik gentemot den ytliga eller bisarra
som ännu mera i egenskap af utlöpare från ett
klassiskt tidehvarf midt uti ett romantiskt. Af
detta tager han lifligt intryck, utan att dock
förstå dess modernaste reformsträfvanden. Hans
nära 200 tonsättningar röja formsäkerhet
och harmonisk elegans om än icke egentligt
geni; de utgöras af operor (
Der traum in der
Christnacht, 1845,
Konradin, 1847 m. fl.),
oratorier (det ofta och med framgång utförda
Die zerstörung Jerusalems, 1840,
Saul, 1853),
kantater (
Lorelei, Prometheus, Rebekka, Richard
Löwenherz m. fl.), motetter, körer samt en
mängd kompositioner för piano, stråkinstrument
äfvensom orkester. H. var dessutom en spirituell
och finbildad skriftställare. Han utgaf
bl. a.
Die musik und das publikum (1864),
Aus dem tonleben unserer zeit (1868—71),
L. van Beethoven (1871),
Musikalisches und
persönliches (1876),
F. Mendelssohn-Bartholdy
(1873; 2:a uppl. 1878),
Künstlerleben (1880)
och
Erinnerungsblätter (1884). H. blef
1868 led. af Mus. akad. i Stockholm.
A. L.*
Hillern, Wilhelmine von, tysk
författarinna, f. 1836 i München, dotter till
Charlotte Birch-Pfeiffer, gift 1857, änka 1882,
var först skådespelerska, men har sedan 1865
uteslutande egnat sig åt författarskap. Hon
har skrifvit ett stort antal romaner, af hvilka
Geyer-Wally (1875, många uppl.) och
Und sie kommt
doch (1879; många uppl.) torde vara bekantast,
öfversatt är "Genom egen kraft" (1875).
Hillersjö, oriktig namnform för socknen
Hilleshög.
Hiller von Gärtringen, Friedrich Wilhelm,
friherre, tysk arkeolog och epigrafiker, f. 1864
i Berlin, har sedan 1890 företagit åtskilliga
forskningsresor och utgräfningar i Grekland
och Mindre Asien, särskildt på öarna i Egeiska
hafvet. Hans förnämsta verk är den på egen
bekostnad företagna utgräfningen och allsidiga
utforskningen af det gamla Thera, hvarför han
redogjort i
Thera. Untersuchungen, vermessungen
und ausgrabungen in den jahren 1895—1902 (4
bd, 1899—1904). Han har utgifvit flera dlr af
Berlin-akad:s sammelverk "Inscriptiones Græcæ",
vidare "Inschriften von
Priene" samt en mängd smärre afhandlingar i
olika tidskrifter. Sedan 1904 är H. föreståndare
för Berlin-akad:s grekiska inskriftsarkiv.
E. N—n.
Hilleröd, dansk stad i nordöstra delen af
Själland, 33 km. n. v. om Köpenhamn, vid
järnvägen mellan Köpenhamn och Helsingör. Det
är beläget i en vacker skogrik nejd på södra
stranden af Frederiksborgssjön, helt nära
Frederiksborgs slott, och kallas vanligen
Frederiksborg. H. uppstod först efter slottets
uppförande omkr. 1600 och fick 1732 fullständiga
stadsrättigheter. 5,156 inv. (1906). Staden har
en lärd skola, men ingen egen kyrka (slottskyrkan
begagnas som sockenkyrka). Säte för amtman och
"amtstue". På torget restes 1880 en staty öfver
Fredrik VII, hvilken 1849—59 ofta uppehöll sig
på Frederiksborgs slott. Sedan 1896 järnväg till
Gilleleje och sedan 1897 till Frederiksværk. I
närheten af H. ligger gården
Hillerödsholm,
där förr fanns ett statsstuteri (se
Frederiksborg 3).
E. Ebp.
Hillerödsholm. Se
Frederiksborg 2 och
Hilleröd.
Hilleshög (ej
Hillersjö), socken i Stockholms
län, Färentuna härad. 1,466 har. 517
inv. (1908). Annex till Färentuna, Uppsala stift,
Svartsjö kontrakt.
<img l>P. Hilleström. Efter
själfporträtt på Gripsholm.
Hilleström. 1.
Per H., genremålare, f. 18
nov. 1733 i Väddö prästgård, Roslagen, d. 13
aug. 1816 i Stockholm, kom vid tio års ålder
till Stockholm, där han erhöll undervisning
i teckning af Taraval och omhändertogs af
Hårleman. 1740 sattes han i lära hos en
fransman Duru, som införskrifvits för att
utföra haute-lisse-väfnader för k. slottet, och
undervisades samtidigt i ritning af Rehn. I
haute-lisse-väfveriets konst förkofrade sig
H. så, att han vid Durus död, i slutet af 1753,
mäktade fullborda den af denne påbörjade kappan
kring tronhimmelen i k. audiensrummet, och
det så skickligt, att knappt någon skillnad på
mästarens och lärjungens arbete kunde märkas. Han
erhöll också vid 1756 års riksdag samma årslön,
som Duru åtnjutit, hvarjämte han fick en särskild
"diskretion" för ett porträtt af Hårleman,
utfördt i haute-lisse (nu på Gripsholm). 1757
begaf sig H., med offentligt understöd, till
Paris för att utbilda sig i denna konstslöjd,
men penseln lekte honom i hågen, och halftannat
år tog han undervisning af Boucher, jämte det
han flitigt besökte konstakademien, hvarefter
han öfver Nederländerna reste hem. H. fortfor
visserligen att för hofvet utföra tapeter,
mattor, stolsöfverdrag o. d. Men småningom
fylldes behofvet af slottets utrustning i
denna väg, och på samma gång utbildade sig
H. alltmer som målare. Han valdes till led. af
Målarakademien 1773 och synes i allmänhet från
Gustaf III:s tid ha egnat sig uteslutande åt
måleriet. Konungen beställde en mängd taflor af
honom under
