senare delen af sin regering, och de förnäme konstälskarna följde hans exempel. H. blef en verkligt populär konstnär, och hans alstring kunde knappt hålla jämna steg med den efterfrågan hans små, behagliga genrestycken rönte. Målarakademien kallade honom 1794 till professor i teckning, och i denna egenskap bildade H. många elever. 1805 erhöll han befattning som akademiens "rektor" och kallades 1810, efter Masreliez, till dess direktör. Han var emellertid då för gammal att kunna uträtta något väsentligt för läroverket. Ännu in i sena ålderdomen fortfor han likväl att flitigt utöfva sin konst.

Hushållsbestyr. Oljemålning af P. Hilleström. (Nationalmuseum, Stockholm.)

H. försökte sig i nästan alla slag af måleri, ehuru hans egentliga styrka låg i genren eller, som det då hette, "konversationsstycket". Som genremålare utgick H. omedelbart från Boucher, om hvilken hans tidigaste stycken mycket erinra. Sveriges nationalmuseum eger i Morgontoaletten ett prof från denna tid (början af 1760-talet). Emellertid fortfor ej detta inflytande länge, utan mildrades, synes det, genom en närmare bekantskap med den enkle och allvarlige Chardin. Småningom utpräglade H. sin själfständiga stil, som från midten af 1780-talet framträdde i en liflig skildring af hvardagslifvet, en lätt, men precis teckning, enkel, naturlig gruppering, en ljus, men likväl harmonisk och behaglig färg samt stor trohet i alla bisaker. Hans ämnen stå i öfverensstämmelse därmed: än är det en piga, som synar ägg eller idkar någon annan huslig sysselsättning; än en mor, som undervisar sina bara; än en elegant dam, som skrifver bref i sin budoar; än ett samtal i ett förmak, en tebjudning eller något dylikt. Därvid behöllo nästan alltid hans taflor små mått; blott mycket undantagsvis vidga sig dukarna och blifva figurerna större. Mot slutet af sin konstnärsbana sysslade H. ofta med eldskenseffekter: hammarsmedjor, husliga interiörer vid ljus o. d. lämnade i rask följd hans staffli. Dessa hans arbeten lida dock i allmänhet af tyngd i färgen. Naturligtvis mattades hans oafbrutna alstring med åren, så att arbetena från 1800-talet ej kunna, i afseende på jämnhet och konstnärligt värde, mäta sig med hans föregående. De äro likväl kanske de mest spridda och ha därför gifvit anledning till uttalanden om H:s konst, hvilka icke äro rättvisa. Under Gustaf III:s tid användes H. ofta att måla "karuseller", högtidligheter o. d. Dessa arbeten behandlade han tämligen flyktigt: de äro endast att betrakta som illustrationer till dagens historia, men som sådana ganska njutbara genom öfverskådlig gruppering och skickligt val af moment. (Jfr fig. till art. Gustaf. sp. 677, Gustaf III som Meleager.) På Rosersberg förvaras några dylika stycken, och flera karuseller finnas å Drottningholm. H. utförde äfven åtskilliga ganska lyckade porträtt. Mest bekant bland dem torde vara det af Bellman (nu i Nationalmuseum). Hans små historiska bilder och några religiösa taflor härröra från det sista skedet af hans lif och äro, som naturligt, ganska svaga, enär H. alldeles saknade den stora stil, som för dylika verk är oundgänglig. Äfven inom landskapet lämnade han ej förkastliga arbeten. Han tillhörde inom detsamma den äldre riktning, som representeras af Korn, hvilken, enligt en uppgift, skulle någon tid ha varit hans lärare. Slutligen må, som en antydan om det folkliga drag, som genomgår hela H:s konstnärskap, nämnas, att han var den förste i Sverige, som till pittoresk behandling upptog våra folkdräkter och i en följd genreartade kostymbilder gaf dem burskap i den svenska konsten. (Fyra af dessa bilder återfinnas, tagna från bröderna Martins gravyrer efter dem, i art. Folkdräkt, sp. 746—750.) — H:s arbeten äro, till följd af konstnärens stora alsterrikedom, mycket spridda öfver hela Sverige. Af hans teckningar äro åtskilliga, som illustrera poetiska bref från Bellmans sista tid (delvis faksimilerade i Carléns upplaga af skaldens skrifter), de mest bekanta. Flera af H:s taflor äro graverade af Joh. Fr. och Fr. E. Martin. Hans själfporträtt af 1785 (se medaljongen sp. 698) förvaras på Gripsholm. Se O. Sirén, "P. H. d. ä." (1900). 2. Karl Peter H., den föregåendes son, landskapsmålare, f. 1760 i Stockholm, d. där 1812, blef elev vid Målarakademien, där han vann åtskilliga belöningar och bildade sig till en början noga efter Korn. Med mycken flit strödde han likt denne kring sig en mängd små bilder, lifliga, om än ofta manierade i komposition och färggifning. Han blef 1795 agré af Målarakademien och vid samma tid lärare i teckning vid Krigsakademien på Karlberg, men måste lämna denna plats på grund af sitt utsväfvande lif. Under sina sista år skall han ha varit mycket förfallen, och hans konst rönte inflytande däraf. Utom landskap i olja, i hvilka han tog intryck af Belanger, flyktigt och något rått utförda, och senare af Fahlcrantz, utförde han många målningar i gouache, hvilka numera äro tämligen sällsynta. I sina bästa arbeten (oftast på trä) utvecklade han en ganska aktningsvärd talang. Väl