fattigt; i Kashmir finnes guld i ringa mängd; rikare äro järn- och koppartillgångarna i Kashmir och Nepal. Varma källor förekommo i stort antal och äro föremål för vidskeplig dyrkan.

Kanchanjanga, en af Himalayas högsta toppar.

I orografiskt afseende kan H. lämpligen delas i en centralkedja af gnejs med de högsta topparna samt en nordlig och en sydlig förkedja, ehuru i s. några mindre kedjor gå parallellt med denna. Ingen af dem bildar dock vattendelare, ty de tre stora floderna Indus, Sutlej och Brahmaputra ha sitt ursprung n. om bergen och gå igenom dem i dalar, af hvilka dock Indus’ och Brahmaputras ligga vid bergets båda ändar. Genom Sutlejflodens dal delas berget i en västlig, bredare, och en östlig, med de högsta topparna försedd del. Dock ligger alldeles vid Indus dal en topp, Nanga-Parbat, som når 8,114 m., men i allmänhet stiger topphöjden i västra delen sällan öfver 6,000 m. De allra högsta topparna ligga inom Nepal och äro fr. v. Dhaulagiri (8,176 m.), Morshiadi (8,080 m.), Gosai-than (8,020 m.), M:t Everest (se Everest med fig.), jordens högsta topp (8,840 m., enl. 1909 offentliggjorda beräkningar 8,882 m.), Sishur (8,474 m.), Kanchanjanga (se fig.; 8,582 m.); ö. om Nepal når ingen topp 8,000 m., och bergen aftaga i höjd mot ö. samt ha vid Brahmaputra toppar på endast 3,000—5,000 m. Inalles har H. 5 uppmätta toppar af mer än 8,230 m., 11 af 8,230—7,925 m. och 29 af mer än 7,620 m. Intet pass går lägre än Mont Blancs höjd. Trots den stora topphöjden är H:s kamhöjd blott 5,500 m. och lägre än Karakorums. Ingen verksam eller slocknad vulkan finnes i H. — H. sluttar mycket skarpare åt s. än åt n., enär det på den senare sidan mötes af den höga, med H. parallella tibetanska bergskedja, som af Hedin upptäckts och döpts till Transhimalaya, men i s. af Hindustans lågland. Då den högre centralkedjan på sina ställen icke är längre aflägsen från låglandet än 75 km., kan man från detta se de högsta topparna, ehuru den centrala zonen är skild därifrån genom förkedjor. Dalarna genomflytas af brusande fjällströmmar, som gräft sig djupa, branta dalar, på hvilkas sidor byarna liksom tyckas sväfva i luften. Vägarna gå här längs bergkammarna, enär de smala dalklyftorna icke lämna rum för dem. Stora längddalar äro vanliga; i dem flyta de indiska floderna i sitt öfre lopp. Ur en sådan kommer t. ex. Ganges. — Snögränsen ligger lägre på södra sidan (4,940 m.) än på norra (5,300 m.), hvilket beror på den mycket större regnmängden på den södra sluttningen. Glaciärer förekomma i alla delar af H.; de sluta mest på 3,400—4,200 m. höjd, men på Nanga-Parbat nå de ända ned till 2,900 m. På sjöar är H. fattigt; endast i Kashmir finnas sådana i större mängd, eljest synes gränsområdet mellan Sikkim och Tibet vara bäst försedt med sådana. — H. är jordens mäktigaste klimatgräns, skiljande det indiska monsunområdet från Central-Asiens stäppregion. Vid dess södra fot är medelårstemperaturen mycket konstant, omkr. 25°. Den aftar för hvarje 100 m. i höjd 0,51° i östra H. och 0,56° i västra H. Sydvästmonsunen tilltar i häftighet i juni, och regnet fortfar sedan oafbrutet till slutet af sept. eller in i okt. i låglandet längs bergets fot, dock starkt aftagande från ö. mot v. Mot bergets högre delar blir det också hastigt mindre, och n. om H. uppträder ej vidare monsunregnet, och där råder ett torrt klimat. Regnmängden är vid bergets fot i ö. 2,260 mm., i v. 2,420, men i västra Tibet blott 70 mm. Vegetationen är mycket växlande, från den tropiska växtvärlden vid bergets fot och i dess nedre delar till den alpina i det högsta vegetationsbältet. Vid bergets södra fot ligger ett sumpigt träskbälte (tarai), där det som byggnadsmateriel skattade salträdet (Shorea robusta) och sissooträdet (Dalbergia Sissoo) växa bland bambu och dvärgpalmer. Den tropiska skogen når till 1,000 m., den subtropiska till 2,400 m. Längst ned träffas fikonträd och andra moracéer, trädlika ormbunkar, magnolier o. a., därpå följer en zon, där akacior (Albizzia), tunträd (Toona ciliata) och Rhus-arter förhärska. Ända till 2,400 m. träffas ek (Quercus incana), den Chamærops liknande palmen Trachycarpus Martiana och Rhododendron arboreum. Intill 3,000 m. växa H.-cedern (Cedrus Deodara), valnötsträd, turkisk hassel och tårtallen (Pinus excelsa), med en undervegetation af Berberis-, Rosa-, Lonicera- och Vitis-arter; längre upp antar skogen en nordligare karaktär med barrträd (Abies Webbiana, Picea Smithiana) samt lafklädda ekar och björkar. Öfver skogsgränsen (3,600 m.) börjar den trädfattiga regionen med enstaka tallar till omkr. 4,000 m., och därofvan utbreder sig ända till snögränsen ett bälte med Rhododendron-arter och boreala och alpina fleråriga örter (ranunkulacéer, primulacéer, Pedicularis, Astragalus o. s. v.). Den östra delen af H. har en mycket större skogrikedom än den västra. Djurvärlden har till omkr. 3,000 m. en indisk, högre upp en tibetansk prägel. Förutom sådana djurformer som elefanter, stora kattarter, såsom Felis pardus (leoparden), Felis uncia och Felis nebulosa, himalayabjörnen (Ursus torquatus), apor, papegojor och fasaner anträffas äfven sådana tibetanska arter som yakoxen, de stora vildfåren Ovis poli och Ovis Hodgsoni, vildgetter (Capra sibirica), myskdjuret (Moschus moschiferus) o. a. Om invånarna se Himalayafolk. Politiskt hör H. i n. till Kina (Tibet), i ö. bo oafhängiga stammar; äfven de s. k. Himalayastaterna, d. v. s. Bhutan och Nepal, äro oafhängiga; f. ö. behärskas H. direkt eller genom lydstater af England. Samfärdsel, öfver H. leda hundratals pass. De viktigaste vägarna äro 1) till Lhasa i Tibet öfver Assam, Bhutan, Sikkim och Nepal, 2) till Sutleys