källområde den s. k. Hindostan—Tibetvägen öfver Niti-passet (5,050 m.), 3) till öfre Indusdalen föra flera pass, bl. a. Para-Lacha (4,890 m.) och Dorik-hun. — H. har varit och är af stor betydelse för Indien. Liksom det genom sina befruktande floder, genom de från hafvet uppstigande molnen, som kvarhållas af H. och utgjuta sig öfver landet, genom afvärjandet af de kalla nordanvindarna äro af oändligt inflytande på Indiens odling, så har det fordom spelat en väsentlig roll i bildningen af de indiska folkens mytologi och diktning. Det var, med sina i fjärran glänsande snöspetsar, ett föremål för deras dyrkan, de salige gudarnas boning. I den historiska tiden var H. ett säkert skyddsvärn för Indien mot Central-Asiens stammar, hvilka först sent på omväg genom Afganistan funno vägen till Indien, och har därigenom blifvit orsaken till, att den ariska kulturen kunnat utveckla sig uti Indien på sitt egendomliga sätt. De på H:s södra sluttning boende himalayafolken ha utvecklat många egendomligheter, men varit för svaga att öfva något större inflytande på den indisk-ariska utvecklingen i dess helhet. Under loppet af 19:e årh. ha engelsmännen utsträckt sitt välde äfven dit och bemödat sig att genom vetenskapliga forskningar utvidga kännedomen om H., göra dess folk delaktiga af den europeiska odlingen och i dess pass skapa vägar för handelssamfärdseln mellan Central-Asien och Indien. — Engelsmännen ha anlagt en hel mängd sanatorier i H. för sina militära och civila ämbetsmän, som fly låglandet under den varma och osunda regntiden. De viktigaste äro Murree (Marri) i Rawal Pindi, Abbottabad i Hazara, Dalhousie i Chamba (se d. o.), Dharmsala (se d. o.) i Kangra, Simla (se d. o.), vicekonungens residens under den varma tiden, med flera bistationer i närheten och Darjiling (se d. o.). Litt.: v. Schlagintweit, ”Results of a scientific mission to India and High Asia” (1860—66) och ”Reisen in Indien und Hochasien” (1870—72), Ujfalvy, ”Aus dem westlichcn H.” (1884), Diener, ”Expedition in den Zentral-Himalaya” (1896), Younghusband, ”Indian frontier war” (1898), Waddell, ”Among the Himalayas” (1900), F. och W. Workman, ”In the ice world of H.” (s. å.), Boeck, ”Indische gletscherfarten” (s. å.) och ”Durch Indien ins verschlossene land” (1903), J. Guillarmod, ”Six mois dans l’H., le Karakorum et l’Hindukusch” (1904), O’Connor, ”Routes in Sikkim” (s. å.), och Robertson, ”Chitral” (1898). J. F. N. G. L—m. L—e. Himalayacedern. Se Ceder. Himalayafolk är en af Fr. Müller förordad gemensam benämning på de stammar, som bebo de bägge nedersta regionerna af Himalayabergens södra sluttningar: Terai (från slättlandet till 1,200 m. höjd) och Khas-Des (till 3,000 m.). Den öfversta regionen, Hjundes (till 4,750 m.), bebos af tibetaner. Till dessa ansluta sig etnologiskt närmast äfven Himalayafolken. De stå alla på ganska låg utvecklingsgrad, lefva af boskapsskötsel och ha till största delen fasthållit vid urasiatisk vidskepelse (schamanism), utan att, som tibetanerna, låta omvända sig till buddismen. Emedan denna infördes i Tibet i 7:e årh. e. Kr., kan man antaga, att Himalayafolken före denna tid skilt sig från sina nordliga stamfränder. De viktigaste af dessa folk äro, räknadt från ö. till v.: Lepcha (Leptja), i öfre Tistas flodområde, västra Butan, Sikkim och östra Nepal; Kiranti och Limbu i öfre Koschis flodområde i Nepal; Murmi och Nevar i bergsbygden mellan Koschi och Gandaki; Gurung, Magar och Sunvar i Gandakis flodområde. Alla dessa stammar äro bosatta i mellersta eller Khas-Des-regionen. Nedanom dem, i Terais moras och djungler, bor en mängd stammar, mer eller mindre uppblandade med indiskt blod. De viktigaste af dessa äro: Kicak l. Kivat, Tharu, Denvar, Boksar, Haju (Vaju), Cepang, Kusunda, Durre och Bramhu. Jfr Dalton, ”Ethnography of Bengal” (1872), Cust, ”A sketch of the modern languages of the East Indies” (1878) och Fr. Müller, ”Allgemeine ethnographie” (1879). H. A. (K. F. J.) Himalayakorn. Se Korn. Himalayastaterna. Se Himalaya. Himango (fi. Himanko), finsk socken vid Bottniska viken, i Pedersöre härad och Gamlakarleby domsaga, Vasa län, Finland. Landareal 228 kvkm. 3,075 inv. (1907). H. utgör i kyrkligt afseende ett konsistoriellt pastorat af Gamlakarleby prosteri och Åbo ärkestift, hvars nordligaste församling H. är. — På genomresa 1752 rastade konung Adolf Fredrik och intog middag under en gran vid vägen nära Parkki gård, några km. n. om H. kyrka. På platsen restes därefter af socknemännen en 2,3 m. hög vård af granit ”till minnelse af denna stora, men sällsynta lycka”, enligt den gyllene inskriften. I okt. 1808 lät af Klercker befästa marknadsplatsen vid H. Kyrkbacken s. om Himangoån bildade ställningens kärna och skyddades af 3 bastionerade verk; på högra flygeln närmast åns utlopp byggdes en ny bro, som försvarades af ett batteri på norra stranden, där äfven ett batteri anlades å vänstra flygeln, som dessutom skyddades medelst förhuggningar. Äfven förpostkedjan framför Kannus by skyddades af förhuggningar samt skuldervärn. 30 och 31 okt. utrymdes emellertid utan svärdsslag den med så mycken möda anordnade ställningen, och en mindre afdelning kvarlämnades att rasera befästningarna. O. I. (A. G. F.) L. W:son M. Himanko. Se Himango. Himantarium, zool. Se Geophilidæ. Himantophyllum, bot., ett annat namn för Clivia (se d. o.). Himation (grek.), ett slags mantel. Se Dräkt, sp. 926 och pl. I, fig. 4. Himeji [-mēdji], hufvudstad i japanska ken Hyogo, i södra delen af ön Nippon, på högra stranden af floden Jehikava, något ofvanför dess mynning, och vid järnvägen Osaka—Okayama. 36,509 inv. (1903). Tillverkning af utmärkta läderarbeten. Himera, forngrekisk stad på norra kusten af Sicilien vid floden H., anlagd omkr. 650 f. Kr. af joniska greker från Zankle och dorer från Syrakusa. Dess tyrann Therillos fördrefs af Theron i Agrigentum och anhöll om kartagernas hjälp. Dessa skickade 480 f. Kr. en stor här under Hamilkar till Sicilien, men Gelon i Syrakusa tillfogade denna här ett fullständigt nederlag vid H. Sedan Therons son Thrasidaios några år därefter fördrifvits af Hieron i Syrakusa, njöt staden en längre tid stort välstånd. 409 f. Kr. förstördes den af kartagerna. I närheten anlades sedan en ny stad, Thermæ Himerenses, nu Termini, med anledning af dess varma källor. (J. F. N.)