Himeros (grek.; "längtan"). Se Eros. Himilkon (Himilko), namn på flera kartagiska fältherrar, bland hvilka särskildt kan nämnas H. Phameas, som i tredje puniska kriget (149—146 f. Kr.) oroade romarna genom lyckliga ströftåg, men sedermera öfvergick på deras sida. R. Tdh. Himinbjorg, nord. myt., "himmelsbergen", hette Heimdalls vid himmelens ända belägna boning. Th. W.* Himjarer. Se Sabéer. Himjariter. Se Sabéer. Himjaritiska språk. Se Sabéer. Himlahvalfvet, den skenbara, på horisontplanet stödda hvalfformiga yta, på hvilken himlakropparna tyckas vara fästa. Denna yta är icke en halfsfär (jfr Himmelssfär), utan synes afplattad, så att himlahvalfvet i zenit förefaller oss ligga närmare än vid horisonten. Denna skenbara afplattning hos himlahvalfvet har varit föremål för en mängd studier och teorier, men någon allmänt antagen, fullt tillfredsställande förklaring däraf finns icke; de olika teorierna strida mot hvarandra. Fenomenet är utan tvifvel en följd af flera samverkande fysikaliska, fysiologiska och psykologiska förhållanden; af de först nämnda torde refraktionen och absorptionen i atmosfären i främsta rummet vara bidragande. — I nära sammanhang med denna sak står frågan om solens och månens skenbara förstoring nära horisonten. Denna är särdeles i ögonen fallande, ehuru i själfva verket, såsom man lätt inser, dessa himlakroppar, när de stå i horisonten, under f. ö. likartade omständigheter äro något aflägsnare från oss än när de stå högt på himlen. På denna grund ha de en något mindre apparent diameter i förra fallet än i senare, hvilket ock kan genom noggranna mätningar lätt konstateras, särskildt hvad månen beträffar. Fenomenet beror sålunda på en synvilla, som möjligen kan förklaras genom himlahvalfvets skenbara afplattning. På grund af denna tenderar ögat ofrivilligt att förlägga en himlakropp, som står nära horisonten, på betydligt större afstånd än eljest, och då nu den apparenta diametern ej för blotta ögat är märkbart mindre, får man det intrycket, att himlakroppen i själfva verket skulle vara större. Äfven andra omständigheter kunna bidraga till denna synvilla. B—d. Himlakroppar, en gemensam benämning på solen, månen, planeterna, kometerna och fixstjärnorna. De sedan uråldriga tider bekanta himlakropparna kunna indelas i två väsentligt skilda hufvudklasser, af hvilka den ena omfattar fixstjärnorna, den andra solen, månen, planeterna och kometerna. Under det himlakropparna af den första klassen, om man bortser från deras af jordens rörelser betingade skenbara förflyttningar, ständigt synas stå i nästan oföränderliga lägen i förhållande till jorden och till hvarandra, äro himlakropparna af den andra klassen oupphörligt stadda i mer eller mindre starkt framträdande rörelser i förhållande till fixstjärnorna (egenrörelse). Den verkliga orsaken till denna skillnad mellan de två slagen af himlakroppar är den oerhörda olikheten i deras afstånd. Himlakropparna af den andra klassen bilda jämte jorden det s. k. solsystemet, hvars dimensioner äro försvinnande små i förhållande till fixstjärnornas afstånd. Under det att ljuset äfven från den aflägsnaste af planeterna når oss på några timmar, behöfver det flera år för att komma till oss från den närmaste af fixstjärnorna. Sedan man i nyare tid kommit till insikt om jordens verkliga ställning i förhållande till världsalltet i det hela, måste man från en högre synpunkt räkna äfven jorden till himlakropparna. B—d. Himle, härad i Hallands län, ingår i Hallands läns Mellersta domsaga och Varbergs fögderi samt omfattar socknarna Grimeton, Rolfstorp, Hvalinge, Stamnared, Skällinge, Nöslinge, Tvååker, Spannarp, Hunnestad, Gödestad, Lindberg, Torpa, Träslöf. 42,036 har. 13,137 inv. (1908). Himmel. 1. Astron, och fys., betecknar i sfäriska astronomien det ihåliga, klotformiga hvalf med godtycklig radie, mot hvilket himlakropparna tänkas projicierade (se Himlahvalfvet och Himmelssfär); i fys. och meteor. det skenbara hvalf, som atmosfären bildar och som synes ha olika färg och hvälfning alltefter belysningen och luftens större eller mindre renhet och täthet. Då hvalfvets skenbara afstånd från ögat alltid är betydligt större vid horisonten än i zenit, i synnerhet om utsikten är vidsträckt, så synes himlahvalfvet icke halfklotformadt, utan betydligt tillplattadt. En följd däraf är, att solens eller månens skenbara storlek är större nära horisonten än högre upp på himmelen. Många människor ha en omedveten, men ganska bestämd föreställning om himlahvalfvets afstånd från ögat, hvilket visar sig däri, att t. ex. fullmånen eller solen säges ha ung. 1 fot i tvärmått. Då de upptaga en synvinkel af 1/2 grad, skulle detta motsvara ett afstånd af endast omkr. 30 à 40 m. Det rätta är naturligtvis att, såsom i sfäriska astronomien, angifva längder och ytor på himlahvalfvet efter den synvinkel de upptaga. Den molnfria himmelens färg är i regel blå, men närmare horisonten mera hvitaktig och vid lågt solstånd skiftande i andra färger, i synnerhet rödt (se därom vidare Skymning). Under en natt utan månsken är himmelen djupt mörkblå, vid månsken synes den ljusare och vid solsken ännu mycket ljusare blå. Ju högre man befinner sig öfver hafvet, dess mörkare synes himmelen. För att förklara himmelens blåa färg uppställde Clausius den hypotesen, att i luften sväfva fina vattenblåsor, hvilka förhålla sig som mikroskopiska såpbubblor och återkasta en af blåsans tjocklek beroende färg, som hos de allra tunnaste hinnor är blå. Oaktadt det matematiska skarpsinne, hvarmed Clausius sökte bevisa denna hypotes, måste den numera förkastas, sedan man vet, att det i luften sväfvande vattnet består af mikroskopiska droppar och icke af luftfyllda blåsor. Den rätta förklaringen är gifven af lord Rayleigh och bekräftad ur mätningar af Abney, Langley och andra. Solstrålarna försvagas vid sin gång genom atmosfären på två olika sätt. En del absorberas och uppvärmer luften, en annan del återkastas och sprides åt alla möjliga håll eller, som det kallas, diffunderas, och det öfriga går oförändradt igenom. Men därvid förhålla sig de olika färgerna eller ljusböljorna mycket olika. De kortaste böljorna, de ultravioletta, violetta och blå strålarna, diffunderas så starkt, att nästan intet ljus slipper direkt igenom, de spridas åt alla håll, och de blå strålarna gifva därigenom himmelen dess blåa färg; de längsta synbara böljorna, de röda strålarna, däremot diffunderas mindre starkt, men absorberas i någon mån i de lägre luftlagren; de allra längsta böljorna