slutligen, som äro osynliga och därför kallas mörka eller ultraröda, diffunderas nästan icke alls, men absorberas starkt, i synnerhet af vattenångan, men äfven af kolsyran och ozonen i atmosfären. Enligt lord Rayleighs matematiska teori förorsakas denna diffusion af själfva luftmolekylerna. Står solen nära horisonten, blir diffusionen så stark, att icke blott de violetta och blå, utan äfven de gröna och gula strålarna reflekteras och kringspridas; det genomgående solljuset blir då mer eller mindre rödt. Men icke blott luftmolekylerna, utan äfven de i luften sväfvande mikroskopiska vatten- och stoftpartiklarna diffundera ljuset, men dessa, som äro oerhördt stora i jämförelse med luftmolekylerna, påverka alla färger ungefär lika mycket, hvaraf följer, att en disig eller stoftfylld luft ger himmelen en hvitaktig eller ljusgrå färg, då solen står högt, men rödaktig, då den står nära horisonten, alldenstund i senare fallet de korta ljusböljorna alldeles kringspridas på sin väg genom luften. Ännu mera skiftande blir färgspelet genom molnen, som reflektera, bryta och böja ljusstrålarna. I följd af det diffusa dagsljuset lyser hela himmelen så starkt, att stjärnorna bortskymmas och äfven månen synes endast som ett svagt hvitt moln. Men med en starkt förstorande kikare kunna de större fixstjärnorna ses äfven på dagen, emedan det diffusa himmelsljuset genom förstoringen sprides och försvagas, under det att en fixstjärna, som är att anse som en lysande punkt utan mätbar synvinkel, icke förstoras, utan får ökad ljusstyrka. — 2. Teol., Guds, änglarnas och de saliges boning. Se Eskatologi. Jfr Himmelriket. 1. N. E—m. Himmel, Friedrich Heinrich, tysk tonsättare, f. 1765, d. 1814, hofkapellmästare i Berlin, skref flera omtyckta operor, bl. a. Fanchon (1804; "Fanchon eller lyrspelerskan", 1822), förutom kyrko- och kammarmusik m. m. A. L.* Himmelbjerget, höjdparti i Ry socken, i östra Nörrejylland, midt emellan Skanderborg och Silkeborg, är en af de naturskönaste trakter af Danmark och bevuxet dels med skog, dels med ljung. Det besökes mycket af resande, och landskapsmålare hämta ofta sina motiv därifrån. Dess skönaste punkt, Kollen, är 147 m., men icke, såsom man förr antog, den högsta i Danmark. 1839—44 hölles under St. Blichers ledning stora folkfester på H. 1874 restes där ett 25 m. högt torn till minne af Fredrik VII; där ha äfven rests bautastenar öfver St. Blicher (1882) och Tscherning (1883). I närheten inrättade L. Budde 1896 uppfostringsanstalten Himmelbjerggaarden för vanartiga ynglingar. E. Ebg. Himmelbjerggaarden [-gåren]. Se Himmelbjerget. Himmelens son. Se Himmelska riket. Himmelriiki [rīki]. Se Finland, sp. 276. Himmelriket l. Guds rike (grek. basileia ton uranon l. tu theu) var enl. de 3 första evangelierna ett betydelsefullt moment i Jesu förkunnelse: han gick omkring och "predikade evangelium om riket" (Matt. 4: 23, Mark. 1: 14 ff., Luk. 8: 1). Hos Matteus användes företrädesvis beteckningen "himmelriket", men med enahanda betydelse som "Guds rike" hos Markus och Lukas. I likhet med sin hebreiska eller arameiska ekvivalent (malekut schamajim, malekuta dischemajja) betyder det grek. basileia ("rike") i detta sammanhang icke ett område, utan Guds (himmelens) herradöme, herravälde. Bönen: "komme ditt rike" får därför sin bästa förklaring af den följande: "ske din vilja!" Som ett evangelium kunde förkunnelsen af himmelrikets närhet betecknas, därför att judarna på Jesu tid ifrigt väntade på "rikets" ankomst (Luk. 17: 20, Mark. 11: 10 m. fl.). Jesus afvisade dock flera af judarnas tankar om "riket" och förvandlade detta till någonting nytt: de väntade befrielse från Rom och upprättandet af ett yttre judiskt världsrike, han ställde sig aldrig i motsats till Rom (Matt. 22: 17—22), hans fiende var satan och hans rike (Matt. 4: 15; 12: 28, Luk. 10: 17—20 m. fl.). Och om han än inskränkte sin verksamhet till judarna, visade han dock äfven hedningarna barmhärtighet (Matt. 8: 5—12; 15: 21—28). I den mån "hans egna" icke mottogo honom, förutsade han vidare, att hedningar från öster och väster skulle taga plats i riket framför rikets egna barn (Matt. 8: 11; jfr Luk. 14: 16—24; 20: 9—19 m. fl.). På detta sätt blef Jesu förkunnelse också ett allvarligt bättringsrop till judarna (Mark. 1: 15: "gören bättring"). Han kräfde försakelse af dem, som ville vinna riket (Matt. 5: 29, Mark. 8: 34), ropade sitt ve öfver de obotfärdige (Matt. 11: 20—24, jfr Luk. 13: 3, 6—9) och förutsade till sist själfva Jerusalems förstöring (Matt. 24: 1—36 med parallellst.). Jesus ville sålunda framkalla ett afgörande hos folket för eller emot honom (Luk. 12: 49—53, Matt. 10: 34—38). — Men "riket" är dock icke frukten af mänsklig sträfvan, utan en gåfva, som Jesus gifver; därför gäller det att "mottaga det som barn" (Mark. 10: 15) eller att "ingå i riket" (Joh. 3: 5 m. fl.). Gåfvan består i förlossning från synden: Jesus är kommen för att "uppsöka och frälsa det förlorade" (Luk. 19: 10, Matt. 18: 11), och för att kunna utdela gåfvan åt verkligt behöfvande umgicks han med "publikaner och syndare" och tillsade dem syndaförlåtelse (Luk. 7: 47, Luk. 15, Joh. 3: 16 f. m. fl.) samt förlossning från ondskans makt öfver hufvud: därför gjorde han sina barmhärtighetsverk mot alla slags sjuka och såg i deras botande ett bevis på, att Guds rike var kommet (Matt. 12: 28 f., Luk. 13: 16, jfr Matt. 11: 6 m. fl.). De, som mottogo gåfvan, förde han in i ett nytt förhållande till Gud, så att de fingo lära känna honom som sin fader och därigenom kraft till ett nytt lif. Men att på detta sätt ha blifvit Guds barn medför förpliktelser: att hata synden, äfven i dess svagaste begynnelser (Matt. 5: 21—30), tåligt fördraga oförrätter och älska sina ovänner (Matt. 5: 5, 7, 10, 24 m. fl.), korteligen att älska sina medmänniskor så, som Gud älskar dem (Matt. 5: 44—48, jfr 7: 12). Så uppstår i Jesus själf och hans lärjungar ett verkligt Guds herravälde på jorden, en skara människor, för hvilka Gud är konung, och Jesus har sett riket förverkligadt redan med dem (Luk. 17: 21: "Guds rike är midt ibland eder", m. fl.). — Men "riket" har en historia i världen, och dess fulländning hör framtiden till. Det grundlägges genom evangelium, lika stilla som då en man sår säd i sin åker, och är såsom säden beroende af jordmånens (människornas) mottaglighet. (Liknelsen om såningsmannen eller fyrahanda sädesåker, Matt. 13: 3—8; 18—23.) Man bör dock ej misströsta om dess framgång. (Liknelsen om senapskornet och surdegen och om den af sig själf växande säden, Matt.