Hos den äldsta hindi-författaren, Chand Bardai från Lahore (omkr. 1200), är sålunda den gamla språkbyggnaden upprifven; men de nya hjälpverb och postpositioner, med hvilkas tillhjälp den nya språkbyggnaden håller på att uppföras, ha ännu icke vunnit utbildning eller stadga som formbildande element. Språket kan sägas stå på ett mycket löst agglutinerande bildningsstadium. Emellertid finnes bland de genom juxtaposition af orden åvägabragta grammatiska förhållandena som lån från sanskrit-prakrit eller som arkaism en del ursprungliga böjningsformer. Men därjämte funnos redan då några genom nyare syntes uppkomna former. Det moderna hindi har könsbeteckning blott i fall af naturenlig motsättning. Nomina ha förlorat nästan hvarje spår af böjning, och kasusformerna ersättas af postpositioner motsvarande våra prepositioner. Pronomina ega visserligen flera äldre former i behåll. Verbet eger blott ett urspr. böjdt tempus, presens, men har utbildat flera nya tempora genom sammansättning af particip med former af ursprungliga verb, as-ti och bhav-ati "han är". I lexikaliskt hänseende utmärkes hindi framför de i betydenhet närmast kommande bengali och marathi genom ett större antal af äkta inhemska ord, d. v. s. genom ljudlagar direkt ur sanskritmaterial utvecklade ord, tadbhava'er och s. k. deçi- (dialekt-)ord, gentemot de senares stora antal direkt lånade sanskritord, tatsama'er, till största delen upptagna ur sanskrit på litterär väg (af samma art som våra från latinet lånade lärda ord). De tatsama'er, som finnas, äro införda af de äldre hindi-diktarna från 1500-talet. Från den tiden börjar lånerörelsen utgå från persiska och arabiska och skapa den afart af hindi, som benämnes hindustani (se d. o.). I motsättning till detta söker hindi i inskränkt mening att hjälpa sig med det ursprungliga, ärfda språkmaterialet, och där så behöfs, lånar det hellre från sanskrit (tatsama) än från persiska och arabiska. Ända till tiden för det stora indiska upproret (1857) var hindustani i bruk öfverlägset hindi, men sedan dess har en strid pågått för att rensa det ursprungliga hindi, khari boli ("det rena språket"), från främmande beståndsdelar och ersätta de persiska lånorden med sanskritiska. Denna sträfvan har vunnit stöd i den engelska administrationen (jfr Schlagintweit, "Die geographische verbreitung der volkssprachen Ostindiens, nach amtlichen quellen", 1876). Det använder ock, till skillnad från hindustani, devanagari- l. nagari-alfabetet (se Devanagari) jämte en däraf uppkommen kursivform kallad kaithi för det dagliga behofvet. En ännu längre gången ombildning af devanagari är det i handelskorrespondens brukliga sarrafi (af sarraf, "växlare") l. mahajani (af mahajan, "bankir"). — Hindi-litteraturen tager sin början med Chand Bardai, hvars epos öfver Prthviraja (af den rajputiska Chauhan-stammen), den siste konungen öfver Delhi och Ajmer, hos hvilken han var bhat (hofdiktare), är synnerligen berömdt. "Prthviraja Rasau", som det heter, är en samling ballader på många tusen verser, som handla om Prthvirajas härkomst, födelse och bedrifter, intill dess han (1193 e. Kr.) blef slagen och dräpt af Muhammed af Ghor. Chand var ögonvittne till händelserna, hvilka han utsmyckar i den gamla episka stilen medelst införande af himmelska väsen, blomsterregn, Çivas extatiska dans bland de fallne, hvilkas blod han dricker o. s. v. Dessa ballader äro utgifna i tryck, men lefva äfven på folkets läppar och föredragas ännu i dag af vandrande barder i det nordvästra Indien och Rajputana. Det arkaistiska språket benämnes med specialnamnet hindui (Trumpp); men den dialekt, som ligger till grund för Chands dikt och därmed för hela det litterära hindi, är brajbhasa omkring Mathura och Agra. Den klassiska litteraturen, "det egentliga hindui", omfattar 1400—1600-talen med poetisk form äfven för historiskt och religionsfilosofiskt innehåll. Litteraturen, mestadels religiös poesi utan litterärt värde, är till stor del öfversättning af sanskritverk; den har uppstått företrädesvis inom kretsen af sekter som jaina'er, kabir-panthi'er, sikh'er, vaisnava'er o. s. v. De viktigaste författarnamnen äro Kabir (stiftare af den nämnda sekten, från 1400-talet); Nabhaji (1500-talet; helgonbiografier, "Bhaktamal"); Bihari Lal från Amber (omkr. 1600, "Satsai"); Lal-kavi ("Chatra Prakas", en poetisk historia öfver Bundelkhand; från 1600-talet). En stor religiös betydelse har Tulasi-Dasas (d. 1623 l. 1624) öfv. till hindi af Ramayana (utg. med kommentar af C. F. Pincott, 1897) och Çri-Lalluji-Lals "Prem Sagar" (Kärleksoceanen, en bearbetning af Bhagavata-Puranas 10:e bok) och Sur-Dasas (1500-talet) "Sur-Sagar". Tulasi-Dasa, Sur-Dasa och Kesava-Dasa äro ännu det moderna Indiens mest omtyckta skalder. Från 1700-talet kunna nämnas Gangapati och Birbhan, stiftare af sekten sadh ("de rena"). Efter boktryckarkonstens införande, på 1500-talet, utgifvas en oerhörd mängd skrifter på hindi, men utan litterärt värde, mest öfversättningar från sanskrit, persiska, arabiska och engelska. Största värde har egentligen den mängd outgifna hjältesånger och religiösa dikter, som lefva på folkets läppar i synnerhet i Rajputana; så skall den af Dadu (omkr. 1600; lärjunge af Kabir) stiftade sektens religiösa diktning belöpa sig till milliontals verser. — Bland moderna författare kunna nämnas Bakhtavar, förf. af en framställning af jaina-sektens religion, biografen Dulharam samt ramsanehisektens chef Catradas. — Om hindi jfr Cust, "The modern languages of the East Indies" (1878), J. Beames, "A comparative grammar of the modern aryan languages of India" (1873—79), Hörnle, "A grammar of the Eastern hindi compared with other gaudian languages" (1880), Hörnle och Grierson, "Comparative dictionary of the bihari language" (1885, ofullb.), Grierson, "The modern vernacular literature of Hindostan" (1890) samt öfriga i art. Grierson omnämnda arbeten om bihari, Kellogg, "Grammar of the hindi language" (2:a uppl. 1893). Mera praktiskt syfte tjäna Etherington, "The students hindi grammar" (1870) och "Hindi-english dictionary for the use of schools" (1881), Bate, "Dictionary of the hindi language" (1875), M. T. Adam, "A dictionary of the hindee language" (på hindi; 1899), F. P. L. Josa, "Introductory manual of the hindi language" (1907), och G. J. Dunn, "Introduction to hindi prose composition" (1901). K. F. J. Hindley [hi'ndli], fabriksstad i engelska grefsk. Lancaster, 3,2 km. s. ö. om Wigan. 23,504 inv. (1901). Latinskola, bomullsspinnerier, stenkolsgrufvor. Hindostan. Se Hindustan.