Hindsgavl, danskt gods, i nordvästra delen af Fyn, på en i Lilla Belt utskjutande udde, omkr. 2 km. n. om Middelfart. Under medeltiden var H. en konungaborg, som 1287 brändes af Marsk Stigs anhängare och där 1295 vapenstillestånd slöts mellan danske konungen Erik Menved och norske konungen Erik Prästhataren. 1409 ingicks där förlikning mellan konung Erik af Pommern och grefve Henrik af Holstein. 1659 förstördes slottet, och 1695 såldes godset, hvarefter den nya hufvudbyggningen uppfördes. 1815 gjordes H. tills. med Fænögaard på ön Fænö till stamhus för släkten Fönss; till hufvudgårdarna höra 485 har jord och 492 har skog; dessutom finnas där omkr. 50 arrendegårdar. E. Ebg. Hindsholm, halfö på nordöstra kusten af Fyn, hvilken skjuter ut mot norr, mellan Odensefjorden och Stora Belt, samt slutar i Fynshoved och är fylld af backar, delvis ljungbevuxna. E. Ebg. Hindu (af Hind, se d. o.), urspr. ett allmänt etnografiskt namn för den stora massan af den ariska befolkningen i Hindustan, begagnas numera i Ostindien både af européer och infödda antingen om de infödde, som bekänna sig till hinduismen, i motsats till muhammedaner, eller om dem, som tala indoeuropeiskt språk, i motsats till urbefolkningen (dravida, kola o. s. v.). K. F. J. Hindui, "hinduiska", stundom nyttjadt likbetydande med hindi (se d. o.), betecknar vanligast detta språks äldre litterära form. K. F. J. Hinduism, sammanfattning af den skiftande mångfalden af Indiens kulturformer och religiösa föreställningar. De ha i stort sedt tre huvudbeståndsdelar och förutsättningar: den i upanishaderna nedlagda spekulationen (se Brahman) — Skriften, Veda, betyder i hinduismen i regel upanishaderna — bhaktifromheten och folkgudarna. 1. Upanishadspekulationen systematiserades först af Kapila i Sankhya-läran, som antog två principer: materien, prakriti, och en mängd eviga själar, som, enligt den för indisk föreställning kännetecknande själavandringstron, bindas i materiens bojor. Den äkta sankhya är ateistisk. Sedermera upptog den ur den ena eller andra religionsformen en gudom och kunde då, såsom i den sydindiska Çivadyrkan hos tamulerna, i följd af den själfständighet, som den ger åt de enskilda andarna, uppfatta frälsningen från jordelifvet och återfödelsen som — icke uppgående i gudomsväsendet, utan — personlig odödlighet. I motsats mot sankhya utbildades Vedanta, som blef Indiens ortodoxi och, såsom sträng enhetslära, monism, förklarar sankhyas lära om en mångfald själar för kättersk. Dess urkund, Badaráyana's grundlinjer, Vedanta-sutra'erna, har tolkats på två väsentligen olika sätt. I Vedantaspekulationens hemland, Deccan, skref Çankara, brahmanismens Tomas från Aquino, sin kommentar till den i 9:e årh. Han lär, att världen och mångfalden och skillnaden mellan jag och du är ett sken, en synvilla, maya (äfven personifierad som gudinna). Gudomsväsendet, brahman-atman, är en opersonlig enhet. Tron på en personlig gudom, içvara, beror också på maya. Den är nödvändig för den allmänna, lägre uppfattningen och fromheten — så släppes folkreligionen in, äfven Çankara dyrkade en personlig gudom, troligen företrädesvis Çiva. Men den esoteriska läran vet, att gudomens personlighet är illusion. — I 12:e årh. uppträdde Ramanuja i sin "sköna" kommentar till vedanta-sutra'erna emot Çankaras klassiska system med den läran, att enligt dem såväl som Veda (= upanishaderna) är gudomen personlig och upphof till världen och själarna, hvilka sålunda ha del i Guds verklighet och ej äro ett sken, samt att ingen skillnad finnes mellan esoterisk och exoterisk kunskap. Ramanuja har en utomordentlig vikt som skapare af den teistiska renlärigheten i Indien och betyder för religionen där i stort mer än Çankara. 2. Tron på en personlig gudom som frälsningsbringare hade långt före Ramanuja framkommit och vunnit burskap genom bhaktiläran, som är antydd redan i upanishaderna. Dess hufvudurkund är Bhagavad-gita (se d. o.), till sin grundstomme några århundraden äldre än vår tidräkning. Den gamla offerreligionen lärde frälsning genom "verk", karman, offerhandlingar. Upanishad-spekulationen, sankhya, vedanta, buddismen etc. lärde frälsning genom vetande. Bhakti är en ny frälsningsväg, som anger sig som på samma gång högre och säkrare än de gamla och tillgänglig för alla, äfven för icke-arier och kvinnor. Bhakti betyder tro, kärlek, hängifvenhet. Man behöfver åkalla en gudom, vända sig till honom eller henne i brinnande åtrå och kärlek, så är man frälst från återfödelsen. Bhakti har upptagits af alla Indiens religionsformer, äfven af den senare buddismen. Ramanuja dyrkade Krishna och Rama, såsom Vishnus uppenbarelser. Till bhakti såväl som till det frälsande vetandet hör askes som förberedelse eller fromhetens utöfning. Näst Bhagavadgita är Tulasi-Dasas (uttalsform Tulsi Das', d. 1623 eller 1624) efterbildning efter Valmikis epos Ramayana (utg. af C. F. Pincott, 1897), bhaktifromhetens mest kända och skönaste urkund. Särskildt i norra Indien lefver det på allas läppar. Eljest är bhaktifromheten nedlagd i en rad oformliga verk af äldre och yngre datum: purana'erna, och de senare upapurana'erna, egnade åt hinduismens hufvudgudar, samt otaliga tantriska (magiska) skrifter rörande skilda gudar och gudinnor. Bhakti yttrar sig ofta i krassa och sinnliga former. Å gudens vägnar mottages den af guru'n (se d. o.). Med vissa formler och åtgärder vinnes underkraft. Särskildt i fråga om gudarnas i kvinnogestalt personifierade öfvernaturliga makt ha frånstötande bruk fått insteg, mest i Bengalen. 3. Dessa skilda åskådningar och frälsningsmetoder tillämpas på de olika gudomligheterna. De förnämsta af dem äro Çiva, Vishnu, Krishna och Rama (se dessa ord och Inkarnation) samt deras gemåler. Men därjämte finnas otaliga andra, som tendera att uppslukas af de stora kultgudarna, hvilket redan skett med många gestalter, som nu uppträda som binamn på dem. Talrikast äro Vishnu-dyrkarna, minst 150 millioner. I hinduismen trifvas sublim idealism och krass vidskepelse bredvid hvarandra. Litt.: Sir A. Lyall, "Asiatic studies" (2 bd, 1899), L. P. Larsen, "Hindu aandsliv" (1907), J. Campbell Oman, "The brahmans, theists and muslims of India" s. å.), "Cults, customs and superstitions of India" (2:a uppl. 1908), N. Söderblom, inledningen till "Främmande religionsurkunder" (s. å.). I detta verk finnas utförliga öfvers. af indiska religionsurkunder af K. F. Johansson o. a. N. S. Hindukuh. Se Hindukusch.