Hindukusch (pers.; "hindudödaren") l. Hindukuh ("hinduberget"), bergssystem i Central-Asien, som är vattenskillnad mellan Indus och Amu darja (Oxus) samt gränsvall mellan länder med indisk kultur och Central-Asiens usbekstater. H. sammanhänger i sin östra del med Karakorum och Himalaya. Som en väldig kedja af 5,500—6,000 m. höjd går H. från södra kanten af Pamir mot v. s. v. mellan Wachan-Pandsj's dal i n. och Yarkhuns i s. Nära 72° ö. lgd höjer det sig i Tirach-mir till 7,750 m. Väster därom ligga Nuksanpasset (5,050 m.) och Dorahpasset (5,000 m.), östligare Baroghilpasset (3,800 m.), hvilket är det enda, som är farbart på vintern. Väster om Dorah blir bergkammen lägre än 5,000 m. I v. kan Bamianpasset (se Bamian) betraktas som det egentliga H:s gräns. Dess längd dit är omkr. 650 km. Men till H:s system kunna äfven dess väsentliga fortsättningar (Keh-i-Baba, Sufid-kuh, Parapamisus, Alla Dag) räknas, sålunda Iranplatåns hela norra kantbergsrad till Elburs vid Kaspiska hafvet. I än närmare sammanhang med det egentliga H. står den väldiga kedjan Chodsha Mahomed, n. om H., och en del mot s. v, i riktning mot Kabulfloden löpande kedjor och som fylla bergländerna Chitral och Kafiristan. — På H:s norra sida upprinna flera tillflöden till Pandsj eller öfre Amu darja; på södra sidan Yarkhun, i sitt nedre lopp kallad Kunar, och andra tillflöden till Kabul, samt källfloder till Hilmend. J. F. N. Hindustan l. Hindostan (pers., "hinduernas land") fattas dels i vidsträckt betydelse som betecknande det Brittiska Indiens norra hälft (mera sällan inbegripes därunder äfven den sydligare hälften, Deccan), dels, och vanligare, i inskränkt bemärkelse, landet mellan Himalaya i n. och Vindhyabergen i s., Punjab i v. och Bengalen i ö., d. v. s. det centrala land, hvarifrån den hinduiska bildningen utbredt sig. (J. F. N.) Hindustani ("hindustanska") l. Urdu ("lägerspråk") kallas den med persiska och arabiska ord starkt uppblandade hindi, som utgör Indiens lingua franca. När muhammedanerna från 700-talet började taga Indien i besittning, blef persiskan deras officiella språk, medan de underkufvade talade indisk bhasa (folkdialekt). Denna folkdialekt rönte såväl därifrån som särskildt från Stormogulernas hof och läger i Delhi (1526 grundlades mogulväldet definitivt af sultan Babur) så starkt inflytande från persiskan, att den upptog en mängd persiska (och medelbart arabiska och turkiska) ord. Denna på detta sätt uppblandade hindi undanträngde småningom äfven hos muhammedanerna det officiella persiska idiomet, och ett nytt indo-muhammedanskt språk framträdde, som efter det kejserliga hofvet eller lägret (urdu) fick namnet seban-i-urdu, "lägerspråket" l. blott urdu. Det är detta, som sedan fått namnet hindustani. Men bland den stora massan af befolkningen och i de bildade (bramanska) kretsar, som höllo sig främmande för muhammedanskt inflytande, bibehöll sig bhasa under namn af hindi (hindui) renare och utvecklade sig till ett af de största indiska moderna folkspråken (se Hindi). Hindustani (Urdu) är således den med persiska och arabiska lånord (nästan uteslutande substantiv) öfverfyllda muhammedanska litteraturens, hindi den (eventuellt med sanskrit-ord uppblandade) inhemska (hinduiska) litteraturens språk. Till sin grammatiska byggnad äro hindustani och hindi samma språk, men i lexikaliskt och stilistiskt hänseende är det förra påverkadt från främmande (muhammedanskt) håll. De arabiska och persiska orden påverkas dock icke af postpositionerna, och inga verb upptagas, utan ersättas dessa med omskrifning af karna, "göra" (t. ex. tahsil karna, "lära" af tahsil "insamlande", "lärande''), hvarpå böjningen uppbygges. I öfrigt förekommer fakultativt persiskans genitivuttryck med -i (-e) efter det styrande ordet, vid arabiska ord också -l (af den arabiska artikeln al). Hindustani begagnar den persiska formen af det arabiska alfabetet, nestalik, för handskrifter och litografiskt tryck, och det kursiva schikeste för dagligt bruk med tillägg af vissa tecken för i arabiskan icke förekommande ljud (cerebraler). Hindustani är talspråk i Delhi, Oudh o. s. v., men användes som allmänt samtals- och handelsspråk öfver hela Indien, i Burma, Mauritius, Sansibar, Maskat och hamnarna vid Persiska viken. Den sydliga afarten af hindustani, som blifvit litteraturspråk i Madras, Haidarabad o. s. v., kallas dakhni. — Hindustani, har en rik litteratur från början af 1700-talet. Delhi, Agra, Benares och Lucknow äro medelpunkterna för hindustanis (liksom för hindis) litterära lif. Den äldste diktaren på hindustani synes vara Masud-i-sad (1000-talet), annars märkas Hatim, Sauda (f. 1780), "Indiens Juvenalis", och Mir-Muhammed-Takui, författare till den berömda dikten "Schalat-i-ischk" ("Kärleksflamman, utg. af Smyth, 1820). Den lyriska poesien är rikt utvecklad. Den dramatiska litteraturen har sin förnämste representant i Amamah (Sajjid Agha Hassan från Lucknow, d. 1859), hvars sångspel "Indar-Sabha" är Indiens mest spridda teaterstycke. Af prosaförfattare nämnas Sher Ali Afszoss (en beskrifning af Indien), Mir Aman ("Bagh-o-Bahar", bearbetning af en berättelse ur 1001 natt), Asad från Lahore (en litteraturhistoria, Ab-i-hayat, "Lifvets vatten"), Asad från Lucknow (romanen "Fisane e Asad"). Inom dakhni odlades mest romanen; nämnas kan Vali (1700-talet), hvars arbeten äro utgifna af Garcin de Tassy. Senare diktade Abdul-hakk från Madras. Hindustani skrifves och tryckes mest med det persiska (arabiska) alfabetet, stundom med det latinska. Om litteraturen se Garcin de Tassy, "Histoire de la littérature hindoui et hindoustani" (2:a uppl., 3 bd, 1870), Grierson, "The modern vernacular literature of Hindustani" (1890). Grammatiker af Shakespeare (6:e uppl. 1855), Forbes (1855), Monier Williams (1858), Garcin de Tassy (2:a uppl. 1863) med "Chrestomathie hindoustanie (urdu et dakhni)" (1847), Platts (1874), Dowson (2:a uppl. 1887); vidare M. Schultze, "Grammatik der hindustanischen sprache, hindi und urdu" (1894), A. Seydel, "Theoretisch-praktische grammatik der hindustanischen sprache" (1893), A. O. Green, "Practical hindustani grammar. In two parts" (1895), G. Small, "A grammar of the urdu or hindustani language" (1895), C. Tagliabue, "Grammatica della lingua indostana o urdu" (1892). Ordböcker af: Shakespeare (4:e uppl. 1849), Forbes (2:a uppl. 1857), Fallon (1858), Platts (1884), vidare Tagliabue, "Manuale o glossario della lingua indostana o urdu" (1898), Vinson, "Manuel de la