hippuritkalk. Det ena skalet var kägelformigt och fastvuxet; det andra, plant eller svagt konvext, bildade ett lock till det fastvuxna skalet och var på sin undre sida försedt med 3 långa tappar, som vid tillstängning af skalhalfvorna passade in i lika många gropar i underskalet, motsvarande 3 yttre fåror på samma skal. B. L—n (A. Hng.) Hippuritidæ, paleont., detsamma som Rudistæ (se d. o.). Hippuritkalk. Se Hippurites. Hippursyra (af grek. hippos, häst, och uron, urin), kem., en af Fourcroy och Vauquelin 1799 upptäckt syra, som förekommer företrädesvis i gräsätande djurs urin, såsom ko- och hästurin, hvarur den framställes. I människans urin påträffas syran efter förtäring af bensoesyra och enligt försök af Bunge och Schmiedeberg vid blodets lopp genom njurarna, i hvilka hippursyran syntetiseras. Hippursyran bildar långa och genomskinliga eller mjölkhvita prismor eller nålar af smältp. 187,5° svårlösliga i kallt, lättare lösliga i hett vatten. Sammansättningen är C₆ H₅ . CO . NH . CH₂ . CO₂ H, bensoylaminoättiksyra. I enlighet med denna formel kan hippursyra syntetiseras ur bensoylklorid och aminoättiksyra (glykokoll) och genom kokning med mineralsyror eller alkalier åter spjälkas i bensoesyra och aminoättiksyra. P. T. C.* Hirado, japansk ö i Koreasundet utmed västra kusten af Kiushiu, omkr. 30 km. lång. Ön var på 1600-talet en viktig nederlagsplats för handeln med Öst-Asien, och såväl engelsmän som holländare och portugiser hade faktorier där. Senare vardt namnet ryktbart genom det där tillverkade fina blå-hvita porslinet (Hiradoyaki) Hiradoyaki. Se Hirado. Hiragana l. Firakana, en japansk stafvelseskrift. Se Japanska språket och litteraturen. Hiram. 1. (Hebr. Hiram l. Huram), konung i Tyros, där han anlade hamn och byggde ett tempel till Melkarts och Astartes ära. I G. T. är han bekant som Salomos bundsförvant. H. hjälpte denne vid byggandet af palats och tempel, hvarför han fick vederlag af hvete, olja och 20 städer i Galiléen (1 Kon. 5: 1 ff.; 1 Kon. 9: 11). Tillsammans med Salomo utsände han ock en flotta från Elat till Ofir (se d. o.) enl. 1 Kon. 9: 26 ff. Om det är samme H. som enl. 2 Sam. 5: 11 redan hjälpte David att bygga palatset på Sion, är något ovisst, då Josefos' uppgifter angående hans regeringstid (34 år) och G. T:s uppgift om Salomos och Davids regering samt om tiden för Davids byggande af sitt palats (i Davids 1:a reg.-år) icke synas stämma öfverens. Jfr Fenicien. -- 2. En tyrisk konstnär, som konung Salomo anlitade för att gjuta vissa delar och kärl, som förfärdigades af brons till Jerusalems första tempel (1 Kon. 7: 13 ff., Krön. 2: 13 ff.). E. S—e. Hiranyagarbha ("guldfoster"), ind. myt., en i senare hymner af Rigveda (10:e boken) samt i Yajurveda uppträdande kosmogonisk företeelse, som säges ha "uppstått i begynnelsen", var tillvarons behärskare, uppehållare af himmel och jord, hvilkas själ han är; han har död och odödlighet till sin skugga. H. är sannolikt en form af guden Agni (Elden), såsom född af urvattnen, samt innebär ett försök till en enhetlig förklaring och grund för tillvaron och de många gudaformerna. H. är den "okände guden", som spekulationen ville finna bakom alltet, och ursprungligen enligt denna framgången ur Agni, öfvergår han mer och mer uti de följande ur den filosofiska spekulationen framgångna eller koncentrerade gudaföreställningen såsom Prajapati ("skapelsens herre"), Brahman o. s. v. K. F. J. Hiranyakaçipu (eg. "som har en matta af guld"), ind. myt., en Daitya (demon) och broder till Hiranyaksa, tänkes liksom denne ha lefvat i den s. k. Krtayuga af nuv. världsålder (kalpa). Han hängaf sig åt askes i 11,500 år och uppnådde därigenom rätt att bekämpa guden Indra i 100 mill. år, bli världens herre och att icke kunna dräpas af något slags vapen eller af någon varelse. Han öfvervann till sist också själfva gudarna, tog sin boning i deras himmel och blef en plåga för gudar och människor. I gestalt af ett manlejon (Narasimha, den 4:e avataraen) måste slutligen Visnu företaga sig att bekämpa honom, hvaruti han genom sin trolldomskraft lyckas. H. återföddes som Ravana (det hemska trollet i Ramayana). K. F. J. Hiranyaksa ("som har ögon af guld"), ind. myt., Daitya och broder till Hiranyakaçipu (se d. o.) och tillintetgjord af Visnu i hans tredje inkarnation som vildsvin (varaha). H. ville nämligen hindra Visnu i att på sin ena tand lyfta och hålla jorden uppe på vattnet, när den var öfversvämmad af hafvet, i hvilket den sjunkit ned, när dödsgudens uppgift handhades alltför slappt och de lefvande varelserna förökades i den grad, att de tyngde ned jorden 100 yojana'er (mil) i undervärlden. K. F. J. Hird (isl. hirð, af angls. hired, hushållsfölje) kallades ett krigarfölje, som i det gamla Norge stod i konungens omedelbara tjänst samt utgjorde hans lifvakt och kärntruppen i hans här. I äldre tider kallades hirden konungens huskarlar. Inträdet i denna tjänst skedde under iakttagande af vissa bruk (vidröra konungens svärd, lägga händerna i konungens och svärja en särskild trohetsed). Till följd däraf kallas hirden äfven konungens svärdtagare samt hans handgångne och edsvurne män. Från Olof den heliges tid omtalas hirdmän, gäster och huskarlar som tre särskilda afdelningar af hirden. Hirdmännen bildade konungens egentliga lifvakt och ständiga omgifning; de bodde i konungens gård, åto vid hans bord och voro i ledung på konungens eget skepp. De voro skiftesvis vakthafvande hos konungen, sex till tolf i sänder. De förnämste af hirdmännen voro bordsvennerna (skutilsveinar), hvilka gjorde tjänst vid konungens bord samt ordnade vakthållningen och hade tillsyn öfver densamma. De ringaste af hirdmännen voro de s. k. kertisveinar, ett slags pager, som vid högtidliga tillfällen stodo framför konungens bord med brinnande ljus i händerna. Dessa pager, ynglingar af de förnämsta ätterna, voro konungens handgångne män, men blefvo hans svärdtagare och edsvurne, först när de upptogos till egentliga hirdmän. Ett sådant upptagande skedde med mycken högtidlighet, och konungen kunde endast med de förutvarande hirdmännens råd intaga en ny medlem i hirden. Detta samfunds medlemmar hade nämligen vissa förpliktelser icke blott till konungen och riket, utan ock till hvarandra inbördes. De borde bistå hvarandra vid fientliga anfall eller andra olyckor; de fingo ej tala ondt om hvarandra, utan skulle