lefva i inbördes sämja samt låta konungen afgöra möjligen uppkommande tvister. — Hirdens andra klass, de s. k. gästerna, förrättade den yttre vakthållningen, gjorde rekognosceringar i krig samt fullgjorde konungens bud och befallningar öfverallt i landet. Vid konungens gård hade de sitt särskilda härbärge och bord samt i ledung sitt eget skepp. Upptagandet i gästernas klass skedde med mindre högtidlighet än hos de egentlige hirdmännen, men äfven där erfordrades klassmedlemmarnas samtycke till en ny ledamots inträde. Hirdens tredje klass, de s. k. huskarlarna i inskränkt mening, hade äfven särskildt härbärge och mathållning samt förrättade allt arbete vid konungens gård. Deras anseende sjönk med tiden alltmer, så att de slutligen ej räknades till den egentliga hirden och följaktligen ej ansågos lyda under hirdlagen. På sista tiderna voro de sannolikt ej heller med några särskilda ceremonier antagna i konungens tjänst. — Alla hirdens inre angelägenheter afgjordes på hirdstämmor under konungens eller hirdstyrarnas ledning. Samfundets medlemmar voro visserligen, såväl som konungens andra undersåtar, skyldiga att lyda landets allmänna lag, men stodo dessutom under en särskild hirdlag (hirðskrá). Denna lags bestämmelser åsyftade ej blott att främja höfviska seder och ridderligt skick hos hirdmännen, utan äfven att utbilda hirdinrättningen till ett lämpligt organ för konungen som statens högste styresman, hvilken åsikt klart och tydligt uttalas i konung Magnus Lagabötes hirdskrå. De olika befattningar eller ämbeten, som uppstodo inom hirden, utbildade sig ock småningom från att vara endast hoffunktioner till riksämbeten af första rang. Det äldsta af dessa hirdämbeten innehades af konungens märkesman (motsv. nyare tiders fanbärare) eller stambo. Han skulle bära och försvara konungens stridsmärke (fana), och på krigsskeppet hade han jämte de tappraste sin plats i förstäfven, som han skulle värja. Ännu högre i anseende var stallaren, urspr. ett slags kunglig stallmästare, som hade sig ålagdt att anskaffa och ordna skjutsen på konungens resor, men äfven erhöll de viktigare uppdragen att på konungens vägnar tala vid offentliga tillfällen, vid ting och hirdstämmor, liksom han äfven föredrog hirdens angelägenheter inför konungen. Stallaren och märkesmannen samt öfriga skutilsveinar och i hirden varande läntagare (lendir menn) ansågos som hirdens styresmän (hirðstjórar). Bland bordsvennerna utvaldes äfven drottseten (dróttseti) och munskänken (skenkjari); den förre var urspr. köksmästare eller hofmästare, den senare hade tillsyn öfver dricksvarorna. Med tiden inträdde viktiga förändringar i afseende på dessa ämbeten. Efter 1319 försvinna stallarens och märkesmannens befattningar, hvaremot drottsetens ämbete så stigit i betydelse, att han vid flerehanda tillfällen, såsom vid konungens minderårighet eller frånvaro, fungerar som riksföreståndare. Under Olof Tryggvessons och Olof den heliges tid fanns det en särskild hirdbiskop, hvilket ämbete synes ha blifvit indraget vid landets indelning i fasta biskopsdömen. Sedan förrättades gudstjänsten för konungen och hirden af hirdpräster. Då den tidens andlige ensamt voro i besittning af lärd bildning, nödgades man att åt en hirdpräst, som vanligen kallades konungens kapellan, anförtro uppsättandet af konungens bref och påbud, och samme kapellan var vanligen tillika kunglig skattmästare (féhirðir). Slutligen, under Magnus Lagabötes tid, fick denne ämbetsman namn af kansler, med förtroendet att vara en af konungens förnämste rådgifvare samt med läntagares rang och heder. Kansleren skulle förvara konungens insegel, ombesörja utfärdandet af alla kungliga bref äfvensom granska och ha tillsyn öfver alla kronans räkenskaper samt ha förteckning öfver kronans jordagods. Genom en k. förordn. af 1314 bestämdes, att prosten vid Mariakyrkan i Oslo skulle vara kronans kansler och att en af hirdprästerna skulle utses till vicekansler, hvilken bestämmelse dock icke strängt följdes, enär kanslersämbetet tidtals lämnades otillsatt, hvarunder dess åligganden sköttes af någon lägre andlig. — Hirdens talrikhet har varit olika på olika tider. Olof den helige hade omkring sig 60 hirdmän, 30 gäster och 30 huskarlar. Olof Kyrre hade det dubbla antalet, i båda fallen utan inberäkning af dem, som uti konungens ärenden uppehöllo sig annanstädes i landet. Under 1100—1300-talet synes hirdens manstyrka ha varit betydligt förökad. De af hirdens medlemmar, som i konungens värf voro spridda kring landet, fingo till sitt underhåll inkomsten af något kungligt jordagods, hvilken förläning kallades veitsla. De åter, som voro i konungens gård och utgjorde hans ständiga omgifning, hade fast lön (máli), hvilken utbetalades vid jultiden, då äfven den skrifna hirdlagen för dem skulle uppläsas. För underhållet af hirdmän, hvilka blifvit otjänstbara och ej hade tillgångar att sörja för sig själfva, var ett hospital inrättadt, som erhöll tredjedelen af den tionde, hvilken hirden var skyldig att utgöra både af sin lön och af vunnet krigsbyte. — Om landet styrdes af samregenter, hade dessa, sedan de kommit till myndiga år, hvar sin hird. Endast under samkonungars minderårighet kunde det hända, att de hade en hird gemensamt. Vid en konungs död voro hirdens förpliktelser lösta. Trädde, såsom vanligt var, dennas medlemmar med bibehållen rang och ämbetsställning i tjänst hos efterträdaren, erfordrades likväl till bekräftelse af det nya personliga förhållandet ny ed med åtföljande handgång och svärdtagning. — 1277 tilldelade konung Magnus Lagaböte åt bordsvennerna namn och värdighet af riddare och herrar. Närmast var väl detta en efter utländska förebilder vidtagen namnförändring, som icke till en början medförde någon väsentlig förändring med själfva hirdinrättningen. Men sedan 1308 de rättigheter, som tillkommit konungens läntagare (lendir menn), blifvit upphäfda och själfva värdigheten afskaffad, fingo riddarna ett större anseende, enär de nu ej blott utgjorde den främsta afdelningen af hirden, utan ock bland alla lekmän intogo den högsta värdigheten i samhället. De företräden, som från forna tider tillkommit lendir menn, synas faktiskt ha blifvit öfverflyttade på riddarna. Om än riddarnas antal tidtals varit ganska ringa och man stundom synts frukta uppkomsten af en herreklass, som kunde blifva farlig både för konungamakten och bondens frihet, så finner man dock, att från början af 14:e årh. riddarklassen småningom stigit i makt och ära, på samma gång som öfriga hirdklasser som sådana försvunnit och blifvit ersatta af en enda lägre afdelning, under benämningen svenner l. väpnare, hvilken klass man nödvändigt måste ha förut tillhört för